Inatt sov jag med kläderna på. Jag hade ångestfrossa. Jag hade den fadda smaken i munnen efter en fet, geleaktig tunga i min mun. En kyss för många, många, många år sedan. Jag sov med rakbladet under kudden hela natten. Om medicinen inte hade slagit ut mej, hade jag skurit mej sönder och samman. Men jag hade medicin. Och jag hade min mysiga vovve som gav mina andetag vägledning. Hans andetag - mitt andetag. Hans andetag - mitt andetag. Rytmiskt. Imorse höll jag aldrig på ta mej ur sängen. Jag vet att jag skrivit det tidigare, men idag var jag som däckad. Jag misstänker att jag tagit dubbel dos av kvällsmedicinen för jag kände mej drogad. Grät hela vägen i bilen till HUT:en.

Jag försökte skapa ett socialt band. En person som det visade sej känner till bipoläritet, hon har varit i en relation med en kvinna som var diagnosticerad bipolär typ 2. Det sköna med henne är att man kan skämta om det. Avdramatisera det, samtidigt som man kan prata om det helt obehindrat. Hon förstår allvaret samtidigt som hon vet att det finns ett liv bredvid det. Vi fick en ganska bra kontakt som till stor del hade en väldigt skämtsam ton. Det här var jag ju givetvis tvungen att försöka slå ihjäl idag, för om jag plötsligt har en ny vän som jag är väldigt avslappnad med så tror omgivningen vi såklart har något ihop. Hur gör man "slut" med en kompis? "Jo, det är såhär att människor i min omgivning börjar tro att vi har något tillsammans så vi kan inte höras mer för det stressar ihjäl mej?" Jo, det är faktiskt vad jag sa. Och vips, så löste sej den ångesten. Hon kände igen det där, och förstod att jag blev stressad. Det sociala bandet är visst fortfarande ett band ändå.

Startade en tråd på bipolarna om att det kan vara jobbigt att berätta om sina svårigheter och hur det påverkar relationer. Jag tycker att det är jättesvårt att lära känna nya människor. Jag väljer att tacka nej till inbjudningar och andra förslag just för att jag kan må dåligt eller i framtiden börja må dålig vilket i sin tur gör att jag beter mej underligt... Hur gör ni man när man träffar nya människor? Berättar man om sitt mående? Hur berättar man och när berättar man? Varför berättar man och varför berättar man inte?

Någon svarade att han berättar när någon frågar något som naturligt föranleder att han berättar. Om de personerna sedan hanterar det på ett negativt sätt så rycker han på axlarna åt det och tycker inte att det är ett bekymmer. En annan sa att hon är försiktig med att berätta, hon vill lära känna personen väl innan hon säger något, så att hon vet att hon kan lita på den. En tredje berättade att hon är väldigt öppen, för att kunna få förståelse från omvärlden om hon är deppig eller ställer in planerade saker. Hon beskrev vidare att hon har svårt att våga planera saker för att hon inte vill bli tvungen att ställa in "ifall att". Det gör också att det är svårt att hålla vänskapsrelationer vid liv. Hon har löst det genom att tänka att relationer bygger på ömsesidighet, andra måste försöka nå henne också, det är inte bara hon som måste vara drivande.

För mej är grejen att det rings. Jag behöver inte vara drivande. Inte alls. Folk söker mej. Mailar. Smsar. Ringer. Det blir bara totalt övermäktigt. Istället för att säga "nej, jag pallar inte" (fastän jag egentligen kanske resignerar för min oro, men det är en annan historia) så kommer jag med ursäkter. "Vi hörs längre fram". "Jag kan inte, jag är upptagen då". "Ja, jag kommer - men skickar sedan sms om att jag blivit 'sjuk' eller att något har 'hänt'". Så istället för att säga att jag är osäker i den här sociala situationen och det blir så ångestfyllt att jag väljer att inte delta, så drar jag mej undan. Och är det dessutom NYA bekantskaper....ja, då haglar lögnerna. Jag blir någon man inte kan räkna med. Någon som inte är intresserad av att umgås. De tar det personligt. Vilket såklart inte är särskilt underligt. Det är ju mitt eget beteende som skapar allt det här. Så, hur skulle jag då egentligen vilja ha det? Ärligt talat, jag vet inte. Och när borde jag berätta och när borde jag inte berätta? Vad är för mej risker med att berätta? Och vad är för mej vinster med att berätta?

Jag har haft en sån där intensiv dag. Då allt jag har gjort bara har...gjorts. Interaktion med andra människor har funkat. Under hela dagen. Väldigt skönt, för det är vad dagen har krävt av mej. Dagen har fungerat ganska bra. Kikat i psykopatboken och ägnat mej åt att prata med ex om hur jag beter mej i relationer. Har till och från haft ångest över att vara en person som hanterar sina "kära" på de sätt som boken beskriver. En förstod inte vad jag menade, en annan var ganska frågande och förstod inte varför jag frågade det och en tredje menade att jag inte alls stämmer in på de beskrivningarna. Ska prata med en fjärde också. Sen kanske jag kan lägga det åt sidan..

Det hände något jobbigt på färdighetsträningen idag. Vi gjorde en mindfulnessövning där vi skulle känna efter hur det kändes runt hjärtat och i hjärtat. Sedan skulle vi tänka på någon som vi älskar. Som vi blir glada över att se. Jag tänkte såklart på hunden. Det kunde vara en människa eller ett djur. Hur kändes det? Det stack i hjärtat. Eller det kanske var bredvid? Jag vet inte, var sitter hjärtat, mer precist? Sedan skulle vi tänka på denna någon och tänka att den älskar en. Där strandade jag! Suicidtankar och planer. I med en stesolid. 10 minuter senare hade det gått över och det gick jättebra resterande tiden på färdighetsträningen. Vad hände där? När dom där tankarna kommer så vet jag att det kan bli farligt. Så länge det jag är i en skyddad miljö så går det bra, då hinner dom gå över. Men om jag inte är det, då vet jag inte om jag skulle ha impulskontroll eller inte.



Vi startade upp med ett nytt avsnitt idag, att hantera relationer. Gick igenom att relationer är värdefulla för människan att må bra, att de är sårbara och att de är svåra. Läxan till nästa gång är att reflektera över mitt sätt att relatera till andra. Det här kommer inte att bli lätt. Vet inte hur jag ska orka ta itu med det här.

Hur ska jag palla med den här dan? Jag är stel och har ont överallt. Hela huvudet är mosigt. Dessutom har jag färdighetsträning om ett par timmar. Innan dess måste jag klä på mej, peta in linserna, sminka mej och packa träningsväskan. Och äta. Äta känns värst.

Läste en artikel på SVT Vetenskap igårkväll om stress. Den lyfte fram forskning som påvisar att även "mildare" stress ökar risken för ohälsa och sjukskrivning med 70% jämfört med personer som inte upplevde någon stress alls. På Journal of Epidemiology and Community Health kan man läsa hela forskningsresultaten. Det är gratis att läsa om man blir medlem. Det ides jag inte just nu, men någon annan kanske vill läsa. Intressant och viktigt tycker jag att det är! Stress kan faktiskt få en att ramla över kanten, stress kan vara droppen - eller snarare tsunamin - som gör att man väljer att avsluta sitt liv för att allting upplevs så övermäktigt.

Nu ska jag stressa för att göra mej i ordning. Inte för att jag har lite tid, utan för att allting jag gör går i slow motion och allt tar sån jävla tid att genomföra. Jag har en del av de här symptomen.. Vad är jag stressad över? Vad är jag inte stressad över?

Jag läser Eva Rusz Är du gift med en psykopat?. Har inte kommit så långt in i boken men fastnade särskilt för den här delen;

Tog ett långt träningspass idag. Körde hela programmet, kondition och hela styrkeprogrammet. Var tvungen att ta mej in i köpcentret också, för att byta ett par byxor åt min mamma. Att gå på stan löningshelg är ingen lek. Jag märkte att det gick rätt bra ändå, när jag hade musik i öronen. Det kanske är lösningen för mej när det är så mycket folk. Kan det vara att genom att stimulera ytterligare ett sinne, i det här fallet hörseln, för att avlasta ett annat sinne, synen, kan min möjlighet att hantera intryck förbättras? Övning från färdighetsträningen, mindfulness. Får se om det funkar.

Det som för mej klassas som gränslöst kanske istället är vanliga känslouttryck. Det är dagens tankeväckare. Hur farligt är det att säga vad man tänker? När man en gång sagt något går det inte att ta tillbaka det. Det går att säga något annat som neutraliserar det man tidigare sagt men det går inte att ta tillbaka. Det hänger där, för alltid, i luften. Så fort det trängt in genom öronen så fastnar orden i minnet. För alltid. Säger jag "jag tycker om dej" så hänger det där för alltid. Säger jag "jag skulle vilja träffa dej oftare" hänger det kvar där för alltid. Säger jag "jag saknar dej" så hänger det kvar där för alltid. Säger jag "jag älskar dej" så hänger det kvar där för alltid. Vad är det som är så farligt med det egentligen? Så är det ju med allting - allt man säger hänger kvar för alltid. Oavsett vad orden har för innebörd. Varför är ord på känslor och ord som interagerar med andra människor så farliga att låta hänga kvar? Det borde ju egentligen vara något som jag vill göra hela tiden. Tapetsera minnen med de fraserna. För jag tycker ju om en massa, massa människor. Älska är väl att ta i. Knyta an, är att ta i. Men jag tycker om en fasligt massa människor. Så varför är jag så himla skraj för att säga det? När andra gör det kallar jag det "gränslöst" och "lättvindigt". Det kanske är dags att rikta strålkastaren mot mej själv, är det gränslöst och lättvindigt eller är det jag som inte har kontakt med mina känslor på ett fungerande sätt?

Släpar mej upp varje morgon. Trots att jag numera är "ledig" på fredagar så tycker jag att det bästa är att jag stiger upp i någorlunda god tid, för att behålla dygnsrytmen och inte falla in i passivitet. Imorse hade jag i och för sej inget val, jag hade en tid på vårdcentralen för att lämna lithiumprov. Det tar max ett par minuter att sticka mej. Jag är varje sjuksköterskestudents våta dröm. Mina vener är väldigt stickvänliga. Jag brukar titta på dom ibland och tänka att "där pumpar livet inom mej". Jag tycker att det är lite lättare att tänka på mitt liv som en organism. En kropp som arbetar med olika delar för att få den att fungerar. Olika avdelningar som skelett, hud, blod, hjärta, lungor. Att det är de sakerna som är liv. Jag tror att det är mycket därför som jag gör illa min kropp när jag tappar greppet om mina tankar och känslor. För att kolla om jag lever. Om det finns något inom mej som fungerar, som lever. Jag skulle gärna sprätta upp venerna, bara för att kunna se att det rör sej inom mej. Det är mycket som jag tänker att jag vill göra som jag inte gör, för att man "inte ska göra så". Jag vet inte om skälet till att jag låter bli är beroende på normer och förväntningar eller för att jag egentligen inte vill göra mej illa. Kanske är det både och?

Är Goo Goo Dolls låt Iris bekant? I den finns en vers som lyder "And you can't fight the tears that ain't coming. Or the moment of truth in your lies. When everything seems like the movies. Yeah you bleed just to know your alive".

Inatt har jag till och med drömt om att jag skurit mej. Helt galet. Helt besinningslöst. Jag drömde att jag skar och skar men det hjälpte inte. Då skar jag djupare, högg mej i benen, i armarna, i magen. Jag kände ingenting, så jag bara fortsatte och fortsatte. Desperat. I ansiktet, i ögonen. Helt desperat. Sen vaknade jag. Det var inget bra sätt att börja dagen på. Trots det har dagen, hittills, varit ganska balanserad.

Tog mej till den hästunderstödda terapin i ett stycke. Men det var på det berömda håret. En långtradare kom över på min sida av vägen. Om jag inte hade panikbromsat, stryrt mot diket och om han inte hade lyckats väja tillbaka tillräckligt för att missa mej hade jag varit mos nu. Finns inte en chans i världen att jag hade klarat mej. Adrenalinpåslag så det sjöng om det. Men det gick ju bra... Jag undrar vad som hände egentligen, om lastbilschaffisen somnade eller vad som hände.

Hemma är jag i alla fall nu. Terapin var svår i början. Hade Punch igen och han är så vass över ryggen. Men han är mysig. Och han är vacker. Framför allt så slår han hål på mina rädslor. Rörelsen under mej när han bär mej är väldigt provocerande. Den är väldigt obehaglig. Men han bara lunkar på. "Det här behöver du inte vara rädd för". Och han har rätt. Efter en liten stund så ger det sej, det är inte lika obehagligt längre, och jag kan fokusera på att göra de övningar som är tänkt och använda hela min kropp, inte bara fokusera på mitt bäcken. Det fungerar. Jag är inte lika rädd längre. Även om jag är övertygad om att det måste nötas in, upprepande gånger, för att jag ska minnas att det inte är farligt. Att kroppskontakt inte är farligt. Och att min egen kropp inte är farlig. Eller äcklig. Eller deformerad.

Stress sammanfattar dagen ganska bra. Tog i alla fall en paus genom att äta lunch tillsammans med en kompis. Befriande att lyssna på nån annans bekymmer. Fast hon är en ganska intensiv person så jag förstår inte riktigt allt som hon säger. För det går fort och hon pratar med långa meningar. Men jag trivs i hennes sällskap. Jag trivs en timme eller två. Sen är jag nöjd. Sen behöver inte jag mer social kontakt. Sen behöver jag vila.

Jag bad om akupunktur idag på sjukgymnastiken. Jag har haft en del huvudvärk, men det var inte hela anledningen. Det är så avkopplande att ligga sådär på en brits, med ett syfte och en tidsram. Och ha stöd av en person, sjukgymnasten, som jag känner tillit till gör det hela möjligt. Så akupunktur idag var helt rätt.

Jag tog mej in på gymmet. Men fixade bara 30 minuter kondition, sen ville jag bara ut! Det var mycket folk. Så gott som alla maskiner var upptagna och det sprangs och pustades. För mycket folk, jag åkte hem. Lagade mat och sen försvann timmarna. Fråga mej inte var de tog vägen. Jag börjar vara ganska sliten.

Det krävs inte mycket för att jag ska bli helt utmattad. En dag utan rast och lunch har tagit knäcken på mej totalt. Jag är helt slut. Och gråtfärdig. Det kan inte vara bra att gråta och gråta och gråta. Idag har det i och för sej varit så stressigt att jag inte har känt någonting alls annat än stress. När jag kom hem däremot så fick jag en sån där nästintill övermäktig ångest. Ångest och trötthet. Ledsamhet och håglöshet. Jag hade tänkt träna efter jobbet idag. Jag hade behövt träna. Men utan mat i magen och efter en så hektisk dag så åkte jag hem och åt och gick in i dvala. Jag har inte hunnit med mindfulness. Ingen exponering (tror jag). Distraktion? Ja, jobbet har tagit all fokus. Göra en sak i taget? Ja, faktiskt. Fast det är ju en del av mindfulness så då har jag ju hunnit med det också. Tänk att det ska vara så jävla jobbigt att leva? Har alla det såhär jävla jobbigt med att leva?

Det känns som om jag har blivit överkörd av tåget. Träningen var hård. Men jag behövde det. Färdighetsträningen idag tog inte riktigt lika mycket energi som den brukar. Vi gjorde övningar som gick ut på att påvisa hur svårt det är när man försöker göra flera saker samtidigt, hur ofta och på vilket sätt man gör värderingar och bedömningar. Jättebra övningar! Jag ska prova använda mej av dom, för att träna. Nästa vecka börjar relationskapitlet. Det kommer att bli tufft.

Jag är helt nollställd den här eftermiddagen. Så vansinnigt skönt. En paus. Jag hoppas att den varar. Att gå på autopilot är befriande. Så vansinnigt befriande. Jag ska på färdighetsträningen och fortsätta jobba med mindfulness. Därefter ska jag på gymmet och ta ut mej ordentligt. Jag har två väldigt, väldigt hektiska jobbdagar framför mej. En klon vore väldigt behändigt.

Min mamma rotade fram en massa gamla foton i helgen. De har haft besök under ett par dagar, ungdomskompisar, och de pratade minnen och drack kaffe så det stod härliga tider till. Ganska trevligt att lyssna på dem. Så mycket glada minnen de delade. Mitt i fotostöket dök det upp bilder på mej från det att jag var liten. Riktigt liten. Långt innan helvetet började. Bilder från när min pappa och min morfar matade mej. När min morfar och jag sov i soffan, jag med tummen i munnen. Flera bilder när min äldsta bror bar på mej. Och bilder när jag är på båten och i stugan. Lyckliga bilder. Dom gjorde mej väldigt glad. Jag har många gånger tänkt att jag skulle ha velat stanna i dom åren, för alltid. För då minns jag att jag hade det bra.

Jag har ett kort, kort minne av det där jävla köksbordet. Fullt med kvisthål. Jag minns att jag brukade räkna dom. Jag gjorde nämligen detsamma på mina föräldrars köksbord. Där fanns också en massa kvisthål att räkna. Bäst var att identifiera områden som innehöll ett tjugotal kvisthål. På så vis kunde jag lättare hålla reda på vart i räkningen jag var, och vilka som redan räknats.

Motion, sol och aktivering. Yeah right. Jag är lika jävla deppig och vill fortfarande göra mej illa. Jag har en sån där hopplöshetskänsla. Att det inte spelar någon roll vad jag gör. Nu har jag i alla fall varit ute, promenerat, tränat hunden, fotat, läst materialet från färdighetsträningen och sammanställt mina mindfulnessövning. Vad mer kan jag göra? Jag har i alla fall lagt Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva åt sidan. I alla fall för ett tag. När jag kom till hälften in i andra kapitlet insåg jag att den inte gör mej något gott just nu. Det är så nattsvart skrivet och att läsa sånt skjutsar bara på känslan av att allt är åt helvete. Den får vänta. Plockade istället upp Anna Kåvers Himmel, helvete och allt däremellan. Rationaliserade i innehållsförteckningen och gick direkt på kapitel 4 och delen om ensamhet och ensamhetskänsla. Läste tre sidor, sen orkade jag inte hålla koncentrationen längre. Så jag antar att jag får skjuta även den på framtiden.

Det är strålande sol ute idag. När jag fått tillräckligt med kaffe i magen ska jag ta min trötta jycke och gå ut på isen. Kameran ska få hänga med också. Motion och solljus ska ju vara bra mot deppighet. Man blir inte lika trött och hängig då melatonin (som visar kroppen när den borde sova) minskar ju mer solljus man tillgodoser sej. Dessutom ökar serotonin, som balanserar ens känsloliv (kort beskrivet). Där har jag motiveringen till att gå ut i solen. På isen. Melatonin och serotonin. Jag har fortfarande ingen lust.

Jag minns hur jag vaknade, mitt i natten eller väldigt tidigt på morgonen. Kissnödig. Jag hade sovit hos min syster och hennes man. De hade inga barn då så jag måste ha varit mellan 6 och 10, väldigt grovt räknat. Jag sov i deras säng när jag sov över där. Sömndrucken gick jag in i badrummet. Drog ner trosorna, satte mej och lutade huvudet i händerna. Jag satt alltid så när jag gick på toa. Det gör jag fortfarande, då och då, särskilt när jag är trött. Tätt till höger om mej stod ett badkar. I ögonvrån ser jag en skugga komma från vänster. Sen går allting så snabbt, men jag rycks eller knuffas in i badkarskanten. Mina högra revbev dämpade fallet. Jag minns att jag famlade efter att hitta stöd med händerna och sedan kom en fruktansvärd smärta i underlivet. Det är allt jag minns. Jag minns inte mer.

Det här är mitt tydligaste minne av våldtäckterna.

Jag är inte helt säker, men jag tror att jag hade mitt prickiga nattlinne på mej. Jag vet att det prickiga nattlinnet har varit med när det hänt otäcka saker. Jag hatar prickigt. Det värsta jag vet är prickigt.

Att prata om det här är väldigt jobbigt. Jag mår illa. Ibland när jag tänker på det så kräks jag. Jag har bara velat gömma mej när jag försökt berätta såna här saker.

Jag minns när han slängde besticken demonstrativt i tallriken. Vi åt tacos, om jag inte minns helt fel. Han var irriterad men på frågan om vad det var som var fel var svaret upprepande gånger "inget, jag äter". När han sa så var det alltid något som var fel. Alltid. Han var arg över något, men varken jag eller min syster visste vad det var. Jag visste i alla fall inte det.

Tidigare på dan hade mina föräldrar åkt till min mormor och morfar som bodde en timme bort. Jag ville följa med, för det var sommar och planerna var att åka till stugan. Min syster bad mej flera gånger att stanna. "Stanna hos oss inatt och följ med när vi åker imorgon istället". Jag sa nej. Jag var otålig och verkligen åka och träffa mormor och morfar. Men hon gav sej inte, och jag kommer aldrig glömma när hon sa "snälla stanna, jag behöver dej". Då fanns det ingen tvekan mer, och jag minns inte vad jag tänkte, jag visste bara att jag måste stanna för något var inte som det skulle. Något var farligt.

Vid middagsbordet blev han så uppretad över att få frågan "vad är det" att han reste sej häftigt, stod stilla i, vad som borde ha varit, en mikrosekund och sedan började rafsa efter nycklar på köksbänken. Den där mikrosekunden var ett sådant där kritiskt ögonblickn där hans agerande kunde vara att han antingen stormade ut eller att han gick bärsarkargång. Den här gången valde han att storma ut. När han röck bilnycklarna hade syrran nånstans hittat lite mod. Hon tog tag i hans hand och sa lungt att "nycklarna behöver jag". De tittade på varann en sekund eller två, sen släppte han dem.

Det här var inget ovanligt. Sådant här hände dagligen och det var ändå ett tillfälle där ingen fick en smäll eller en knuff. Det var ett 'bra' tillfälle. Ett tillfälle då vi hade haft tur. Det som var unikt vid det här tillfället var att min syster klivit fram och tagit bilnycklarna. "Vi ska åka till mormor och morfar. Jag ska lämna honom. Jag behöver din hjälp." Hon grät. Hon grät så mycket att hon inte klarade att stöka av bordet. Hon klarade inte att tvätta barnen och göra dem i ordning. Hon klarade inte att packa. Jag gjorde dom sakerna. Och det var bråttom, för ingen av oss visste när han skulle komma tillbaka och skulle han hinna tillbaka innan vi åkt så skulle det antingen bli farligt eller så skulle han hålla oss kvar. Förmodligen skulle det vara både och. Syrran ringde till mamma och pappa hos mormor och morfar. "Vi åker nu. Vi måste tanka. Har vi inte kommit om en timme så måste ni söka efter oss". Jag packade in syster och barn. Tankade på Statoil. Sen grät syster hela vägen till mormor och morfar. Jag kommer aldrig glömma lättnaden när de tog emot oss när vi parkerade inne på gården. Det var första steget mot friheten.

Syrran har senare bekräftat att hon planerade att lämna honom och att det var därför hon bad mej stanna. För hon behövde min hjälp. Jag var inte riktigt 12 år fyllda.

Jag tycker aldrig att jag räcker till. Har jag tränat har jag inte tränat tillräckligt ofta, tillräckligt hårt eller tillräckligt många moment. Har jag pluggat har jag alltid kunnat plugga lite till. Har jag umgåtts har jag inte varit nog trevlig, nog rolig, nog intressant, nog engagerad. Har jag jobbat har jag inte hunnit med det jag måste hinna med, inte gjort på rätt sätt eller inte varit tillräckligt tillgänglig. Har jag varit i en relation har jag inte varit tillräckligt lyhörd, inte tillräckligt omtänksam, inte tillräckligt stöttande, inte tillräckligt förstående, inte tillräckligt kärleksfull.

Om jag bara vore smartare, klokare. Mer social och öppen - utan ångest. Mer effektiv och mindre stresskänslig. Mer stöttande... Om jag bara vore frisk. Om jag bara vore normal.

Musik: Maria Mena - Just a little bit

Det spelar absolut ingen roll vad jag gör. Jag räcker ändå inte till.

Tog i på träningen idag. På vägen tillbaka till bilen så höll jag på krocka med en man. Det var bara han och jag på trottoaren. När jag gick åt höger gick han åt samma håll. När jag gick åt vänster gick han åt samma håll. Vi var hela tiden på kollisionskurs. Ångest kom omedelbart. Jag hade ingenstans att ta vägen. Det slutade med att jag ställde mej nära husväggen och stannade där och så lät jag honom passera. Jag kunde inte köra innan jag suttit en stund en i bilen och samlat mej.

Önskar ibland att vägen hem från gymmet vore längre. Jag hade kunnat köra för evigt. Bara åka. Men som alltid annars tar man sej till slut fram till målet. Växlade mellan varmt och kallt när jag stod i duschen. Bara för att känna något. Det är en märklig känsla när kroppen är oliksidig. Ibland skev, bruten, svullen, varm, kall, lätt, tung. Det finns ingenting lagomt med min kropp. Absolut ingenting. Det händer att huden blir outhärdligt känslig. Då klarar jag inte att kläderna ligger mot huden. Känslan är att den skaver, som ett rivjärn. Det är outhärdligt! Jag får klä av mej, helt naken, och sedan hålla ut armarna från kroppen. Håret kan inte vara utsläppt, för det skaver mot axlarna. När jag är hemma går det an. Då kan jag stå där naken bäst jag vill. Men är jag på bussen, eller jobbet, eller stan eller vart än det kan vara, ja, då blir det problem. Då vill jag bara göra illa mej. För gör jag illa mej då så fokuseras känseln dit och det lättar. Det går över.

Jag tog mej till slut ut för att träna. Jag var på god väg att fastna i soffan, under filten. Sov alldeles för länge. Klockan ringde gång på gång men jag orkade inte upp. Tvingade mej upp. Tvingade i mej frukost. Hamnade i soffan och där hade jag nog somnat om ifall jag inte hade beslutat mej för att åka och träna. Jag ville inte åka och träna. Jag vill lägga mej under filten och sova. Sova bort hela dagen. Helst hela livet.

Det vore väldigt enkelt att blunda och bara trycka på gasen. En bilolycka i mängden. Bara låta det hända. Men det gör jag inte. För jag vet att jag egentligen inte vill. Det är klumpen i magen som gör det. Klumpen och tårarna som hela, hela tiden bränner bakom ögonlocken. Känslan att vilja släppa taget helt tror jag kommer från att den där klumpen och de där tårarna nöter ned mej. Att ha en klump i magen då och då är otrevligt. Men att ha det konstant är outhärdligt. När jag närmade mej stan kom dessutom ångesten. Plötsligt! Jag var nära att tvärnita så jag skulle kunna fånga mina tankar och skriva ner dem för att ta reda på var den här ångesten kom ifrån. Men nä. Det kunde jag inte såklart. När jag väl hade parkerat så var ångesten kvar men triggern som bortblåst. Vad var det jag tänkte som fick mej att känna sådär?

Jag avskyr att duscha på gymmet. Inte så mycket för nakenheten utan för mina ärr. Jag skäms över mina ärr. Och de är tillräckligt iögonfallande för att jag inte ska kunna vila tryggt i att de flesta inte lägger märke till dem. Jag har duschat på gymmet en gång sen jag började träna där. I vanlig ordning åkte jag idag hem för att duscha. Grät hela vägen i bilen. Stannade för att kika in på Hemmakväll för att låna lite film och det tog verkligen emot att gå in och vara helt söndergråten och plufsig. Dessutom stinkandes av svett. Huvan över huvudet och så skamset in i butiken. Snarast ut efter att ha valt film och sedan tillbaka i bilen. Gråtandes. Jag grät hela vägen hem. In i duschen, på med bastun. Och jag grät. Jag grät och jag grät och jag grät. I 40 minuter låg jag i bastun, ömsom gråtandes ömsom med peptalks i huvudet. Att fingra på kniven i de stunderna är förföriskt. Jag hatar det ordet, men det är det enda som passar. För det är inte förföriskt att göra sej illa på något sätt. Jag har läst om många som romantiserar det. Det är bara bull. Det gör mej arg. Det är en utväg. En lösning. Varken mer eller mindre. Jag har ingen relation med kniven, den är ett redskap som kan ge mej lättnad. Att falla över bastuaggregatet, jag skulle kunna säga att jag halkade. I 40 minuter debatterade jag med mej själv i bastun;

"Tjena bruden! Nu kommer min 'stalkersida' fram igen. ;) Har du lust att hänga med mej imorgon och dricka öl och kolla på hockey? ;) Kram." Fick det igår. Och jag har dragit ut på att svara. För jag har inte alls någon lust med det. Om det inte är så att jag kan sitta i en soffa, äta chips, kolla på hockey och gråta. Men det är inte riktigt ett sånt tillfälle. Svarade nyss att "jag inte kan, tyvärr". Fast jag visst kan. Jag vågar bara inte träffa folk. Det här är andra gången som jag hittat på en ursäkt till den här människan. Undrar hur många det kommer att bli innan hon tröttnar. Och när hon gjort det så ångrar jag att jag inte bara sa som det var; att gå ut just nu inte är någon bra idé, men att om hon orkar stå ut med någon som gråter och snörvlar i soffan så hänger jag gärna. Men det säger jag inte. Såklart. Det passar sej inte. Och jag har inte heller tillräckligt med tillit till henne för att göra det. Som jag sagt tidigare, det där jävla sociala är svårt! Att knyta an är svårt..

Jag är så trött på den här gråten. Jag bara gråter och gråter och gråter. För allt. För ingenting. Vad gör man när alla ens resurser är uttömda? Det hjälper inte att träna. Det hjälper inte att ta sej ut. Det hjälper inte att sova. Det hjälper inte att vara social. Det hjälper inte med självtröst. Det hjälper inte med mindfulness. Jag vet inte ens om pillrena hjälper. Jag är så trött, trött, trött på att hela tiden slåss mot mina egna tankar. All uppmärksamhet och all energi går åt till det. Och då gråter jag ju över det. Det är inte likt mej att jag inte kan hålla ihop när det behövs. Det brukar jag kunna göra. Men nu är det som att jag kan börja gråta precis när som helst. Väldigt jobbigt. Väldigt pinsamt. Det gör att jag inte vill gå ut.

Jag tycker att bland det svåraste som finns är det här med att vara i sociala sammanhang. Jävligt konstigt egentligen, för jag klarar mej galant. Men den energin det tar för mej att klara det är bortom vad som är mätbart. Den första delen som tar min energi är att jag har ett sådant vansinnigt kontrollbehov. Ett exempel är när jag skulle på ett möte som bostadsbolaget jag hyrde lägenhet av presenterade planer på restaurering av mitt bostadsområde. Jag visste var mötet skulle äga rum, i en välkänd byggnad i stan, men jag var ändå på plats 40 minuter för tidigt, för att jag inte kände till hur det ser ut i huset och det gjorde mej vansinnigt orolig och osäker. Orolig över att inte hitta. Orolig över att inte ha någon plats. Orolig över att det skulle vara väldigt lite platser så jag hade en plats men någon annan fick stå. Jag var inte ens säker på att jag skulle gå på det där mötet förrän jag kom in i huset, hittade salen och konstaterade att det var en stor sal med massor av platser. Jag gick på mötet. Men fick vänta 40 minuter innan det började, för att min ångest gjorde att jag var tvungen att kontrollera alla dessa saker innan. Energi gick till oro, ångest, osäkerhet. Energi gick till att inte ha kontroll, vilket är fruktansvärt. Och dessa energitjuvar tog god tid på sej, i och med att jag började tidigt ge efter för mina tankar om att min orosmoln måste kontrolleras. Sjukt. Jag vet att det är sjukt.

Sen kommer nästa del i sociala sammanhang. Att ha folk omkring mej. Bakom mej, framför mej, bredvid mej. Kontrollbehov av att hela tiden ha uppsikt över hot. Det tar...enorm energi. Att hela tiden förvänta sej yxmördare.

Tredje delen är att orka hålla uppmärksamheten på en annan människa över tid. Sociala sammanhang är så jävla svåra. Jag vet inte vad som krävs av mej. Det har jag till viss del löst, genom att umgås under korta stunder. Stunder som har en tydlig början och ett tydligt slut. Att luncha funkar. Man möts en viss tid, och avslutar på ett naturligt sätt då det är dags att återgå till jobbet. Fika fungerar på liknande vis. Bio. Allt har en tydlig början och ett tydligt slut. Då trivs jag i sociala sammanhang. Jag klarar att hålla fokus och det finns tydliga ramar. Tydlighet är bra. Det tycker jag om. Jag älskar kontinuitet och är också i behov av det. Jag mår bra av scheman. Då blir saker av, och jag vet dessutom vad som komma skall. Avseende allt, inte bara mitt sociala liv. Det blir tryggt och hjälper mej hålla motorn igång. Varför är jag då så dålig på att hålla tag i de rutiner jag skapar? Nu har jag hittat lite stabilitet i vardagen. Frågan är hur länge det håller i sej den här gången...

Tillbaka till det sociala. Ärligt talat, så är jag inte så säker på att jag är så jävla intresserad av att vara social. När jag har en tydlig roll så trivs jag i det sociala. På jobbet. I ett lag. Hm. Det är nog de enda exemplena jag kan ge. Det låter lite fattigt. Ibland tycker jag att det är lite fattigt också. Särskilt när jag känner mej så ensam, för det gör jag. Att lära känna nytt folk finns däremot knappt på kartan. Det är väldigt svårt att stoppa upp en människa som börjar vilja umgås med en. Någon som börjar smsa, eller gud förbjude! - ringa. Enda sättet att stoppa upp det är genom avvisning. Inte svara. Komma med undanflykter. Väldigt effektivt om man vill vara ensam. Väldigt effektivt. Istället för att säga "jag har svårt med de här sakerna, därför kan jag bete mej underligt, skulle vi kunna göra på det här sättet?" så gör jag just det; avvisar. Vet inte ens om jag vill ändra på det. Jag är väldigt, väldigt, väldigt ambivalent. Å ena sidan, å andra sidan. Varför ska jag göra det här så svårt, och varför trasslar jag in mej i tankarna såhär?

Det har varit en väldigt intensiv dag. Att släpa sej ur sängen var ingen lek. Jag hade en tid på sjukhuset för att träffa en läkare. Att få träffa en läkare, att se att det finns en människa av kött och blok, och inte bara relatera till ett namn på ett papper, är en ynnest. Eller ett namn, det var väl generöst uttryckt. Jag är ganska säker på att jag aldrig har träffat samma läkare fler än en gång, gången därefter har det varit ett annat namn som mött mej i väntrummet. Därför var det bara att hasa benen över sängkanten och ge sej iväg. Det var ett bra möte. Jag har aldrig haft ett så bra möte med en läkare förut. Han var saklig, pratade så jag förstod och framför allt så kände jag mej som en människa i hans ögon. Dessutom hade jag min kontaktperson med mej, och det gjorde det ännu tryggare. Om jag hade varit själv hade jag nog inte kunnat slappna av på samma sätt för nu visste jag att jag hade stöd om och när jag tappar tråden. Det pillrades inte i medicinerna, vilket jag är ganska tacksam över. Om man bortser från ett par höjningar. Det som väcktes inom mej efteråt handlade inte om mediciner eller behandlingar, utan om framtiden. "Vad ska du göra sen? Efter vikariatet är slut. Efter sommaren." Ja. Vad ska jag göra sen? Hade inte alls någon lust att åka på någon hästunderstödd terapi idag. Inte alls. Jag ville ligga framför tv'n med hunden i knät och kaffekoppen i handen. Kände jag mej inte liiite krasslig ändå? Nä. Ingen ursäkt fanns. Samåkte med en annan HUT-deltagare. Hon pratar sju stugor full, vilket är rätt bra för då behöver inte jag prata. Däremot så var jag inte förmögen att hänga med i hennes svängarna för fem öre idag. Jag tror inte att det märktes. Och om det märktes så tror jag inte att det gjorde så mycket. Tror inte att hon förväntar sej en dialog, eller kanske vill hon inte ens ha en dialog. Bortsett från när man säger "ja, det håller jag med om". Men vid dom tillfällena efterfrågar hon att man säger just det. Det är en samtalsdans med lätta steg. Fråga mej däremot inte vad vi - eller hon - pratade om. Pojkvaskern hon är kär i, skulle jag tro.

Jag hade en, för mej, svårare häst idag. Punch är lite sur i boxen och har dessutom en vass rygg. Surheten är egentligen inget negativt. Jag gillar att han inte är nån solstråle och att han ställer lite krav. Det blir viljornas kamp och jag mår nog bra av att plocka fram lite jävlar anamma, särskilt när jag är deppig. Första tio minuterna uppe på ryggen var ett helvete. Han är verkligen, verkligen, verkligen vass över ryggen. Impulsen var att hoppa av. Säga "nej, jag orkar inte det här"! Det kändes som om han klöv mej, skar genom kroppen, delade mej i en höger och en vänster sida. Så var det givetvis inte, och någonstans kunde jag fånga logiken och inse att det inte handlar om att jag inte orkar - den handlar om att jag inte vill för att det är obehagligt. För på allvar, vem har dött av att sitta på en häst? Okej, det kanske var en dum fråga, det har ju faktiskt hänt olyckor. Men av alla gånger som jag suttit upp har jag aldrig ramlat av. Jag har inte ens varit nära. Och jag har definitivt inte varit nära döden. På riktigt alltså. I huvudet har jag legat på dödsbädden många, många gånger. Jag stod nu ut med hjälp av att fånga logiken, och sedan trösta mej med att ångesten bara kan pågå en begränsad tid. Den är inte evig. Vips! Det visade sej att det stämde. Jag antar att jag borde se det som ett framsteg. Det är det också såklart. Men... Det är så jävla knäppt att jag ska behöva lära mej såna här saker. Jag önskar att jag funkade som vanliga, normala människor gör. Nu är jag där igen... Jag gör mej själv till en ö.

Oro inför framtiden. Störd av tankar på det förflutna. Kamp med att klara nuet. Det går inte att göra allting samtidigt, men jag försöker och det gör att jag inte någonsin gör några moment klara. Det är samma sak med exempelvis vardagssysslor. Städa. Dammsuga halva hallen, för att inse att jag måste plocka undan reklamen från golvet, som jag såklart måste sortera, och OJ, läsa. Just ja, dammsuga var det, men det är bäst att jag bär in disken från vardagsrummet innan, så jag kan torka av bordet innan jag dammsuger där, annars måste jag avbryta dammsugningen eller till och med dammsuga om. Och ooops, i soffan låg visst ett par smutsiga tröjor, de ska till tvättkorgen, var faaan la jag nu dammtrasan? Är det någon som på allvar tror att det någonsin blir städat hos mej? (Givetvis blir det det, men... Det tar lite extra tid, ork och resultatet blir en överbelastad hjärna med kaos som rasar både inom mej och i min stackars lägenhet.)

Att slåss mot gråten hela tiden är väldigt, väldigt tröttsamt. Jag har börjat haja grejen med att öva mindfulness. Det vore skönt att ta en paus från virvelvinden i huvudet, rensa tankarna och bara vara här - och - nu. Huvudet är i sådan kaos att jag inte ens hinner fånga tankarna. "Vad tänker du?" Jag vet inte. Jag vet inte vad jag tänker, jag vet bara att det är kaos och att jag inte hinner fånga tankarna förrän de både kommit och gått. Jag har haft - och har fortfarande - lite svårt att ta till mej mindfulness. I ärlighetens namn så tror jag att det i första hand är för att jag tycker att det är obehagligt och svårt. I andra hand så är det för att jag, ja, faktiskt tycker att det är jävligt flummigt att sitta och fingra på stenar, kastanjer eller vad det nu kan vara. Jag har absolut inte omfamnat mindfulnessövningarna med öppet hjärta, men ändå tillräckligt för att bli vansinnigt triggad av det. Att blunda och utforska ett föremål med hjälp av känseln, eller lyssna efter något, gör att jag går igång som om det finns ett hot. Jag blir skvätträdd. På min vakt. Jag har inte kontroll. Inte kontroll över vad som finns framför mej, bredvid mej, bakom mej. Och har jag inte kontroll, så är jag automatiskt hotad. Det är ett himla bestyr i alla vardagssituationer, och när jag ska träna mindfulness så blir det ett störningsmoment i storlek med pyramiderna i Giza. Att träna mindfulness är ett arbete. Ingen hobby. Inga feel-good-övningar. Det är ett arbete.

Tänkte att jag skulle köpa en bok, för att göra något annat än att titta på tv och sitta framför datorn när jag är hemma och inte har behandling, jobb eller träning. Hade tänkt mej något i deckarstilen. Typ en Camilla Läckberg. När jag stod där framför pockethyllan visade det sej att jag redan läst den senaste Camilla Läckberg. Ögonen föll därefter på en bok med den talande titalen "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Författaren, Ann Heberlein, är teologie doktor och forskare i etik, och har skrivit om sin sjukdom, bipoläritet typ 2. Jag köpte boken, och avhandlade första kapitlet "Väntrum" idag. Jag läste inte längre, för jag var tvungen att samla mej lite. Det var som att läsa om mej själv. Ensamheten när det krisar, tryggheten med psykiatrin, hatkärleken till medicinerna och viljan och oförmågan att orka leva.

Vi repeterar mindfulness i färdighetsträningen nu. Läxan är att beskriva hur olika saker upplevs utifrån de fem sinnena; känsel, lukt, syn, hörsel och smak. Helt enkelt träna på att vara här och nu, inte i dåtid eller framtid. Bara här och nu. Sveriges mindfulnessguru, Ola Schenström, kan du hälsa på här.

Idag har jag en jättebra morgon! Såååå skönt! Jag är lite upprymd! Ser fram emot dagens färdighetsträning, att umgås lite med min FT-vän och träningen på gymet!

Gårdagens ljuspunkt; min hund skällde ut våldtäktsscenen i Män som hatar kvinnor igårkväll! Efter noter! Han var helt galen, helt fixerad vid tv'n. Han ställde till och med tv'n! Duktig kille! Så stolt över honom. 5 månader gammal. Han är BÄST!

Nu tycker jag att bipolarna ska öppna igen!

Ångesten ligger tät. Allt rämnar mellan svart och vitt. Jag faller i mörkret och ser ibland ingen utväg. Att vara fast, utan varken mening eller mål, det är att leva ett konserverat liv. Man kommer varken framåt eller bakåt. Jag försöker slita upp en öppning varje dag. Nånstans där inne så tror jag också att jag kommer att göra det. Genom alla behandlingstillfällen, genom all träning, genom all beslutsamhet så kommer jag göra det. Jag behöver bara klara mej genom de akuta situationerna. De situationer där jag blir helt uppslukad av förtvivlan. De situationerna som är...nu.

Fan. En ny dag att släpa sej igenom. Just nu sover jag i ett vakuum, så nätterna är mina bästa vänner. Till och från är dagarna väldigt svåra. Jag känner inte igen mej själv. Hade egentligen behövt åka och träna, men istället ska jag åka och hälsa på min bror. De bakar bullar så det är bäst att jag passar på...

Igår promenerade jag genom det området som jag tycker är så svårt att vistas i. Det gick vägen, men det var inte utan ångest. Allt jag gör är behandlingsinriktat nu. Oppostite action, distraktion, exponering och självtröst. Allt enligt checklista. Så tar jag mej igenom mina dagar. Allt är en kamp.

Jag hade ett vykort i brevlådan. Det gjorde min dag. Det var från min första flickvän. Jag har flera av hennes brev och kort i min akutlåda. Det räddade min dag, och jag har läst det flera gånger.

Idag har jag kört med opposite action. Istället för att ligga kvar i sängen steg jag upp och åt frukost. Istället för att lägga mej framför tv'n lyssnade jag på musik och gjorde låtlistor. Istället får att hålla mej inne, ensam, gick jag på en basketmatch med en massa folk. Istället för att sitta inomhus gick jag på en långpromenad. Istället för att skära mej så grät jag. Istället för att hålla allting inne så pratade jag. Jag har brutit ny mark för att hitta ut ur mörkret. Jag vet inte om det har gett mej någonting, men dagen har i alla fall snart passerat och jag kommer snart lägga mej och hoppas på sova länge. Jag vill bara sova bort dagarna. Sova bort livet.

Jag kan inte beskriva vad jag känner. Hur kan jag göra så att jag driver bort den som jag vill ha mest nära? Det spelar ingen roll vad jag gör, det är ingen som står kvar. Det finns inget värde i det jag gör. Det jag säger. Den jag är. Jag har tappat fotfästet totalt nu. Jag vet inte om det verkligen är så, eller om det är som med de vanliga depressionerna, att tankevärlden blir snäv och jag ser inget ljus. Att jag inte är mottaglig för att se möjligheter och det som faktiskt är bra. Jag vet att det finns bra saker i mitt liv. Det måste det ju göra. Jag känner mej så jävla ensam, för det finns ingen som faktiskt är intresserad av att lyssna på mej. Bara lyssna, inte gräva och analysera i mej.

När jag har pratat har jag fått höra, "ryck upp dej nu!". Och "jag förstår precis vad du menar". Och "stackars dej". Och det mest öronbedövande ljudet som finns; tystnad. Jag känner inte tillit till någon egentligen. Dom som skulle ha skyddat mej när jag var liten gjorde inte det. De som jag hade önskat skulle ha hört mej, ville inte lyssna. De som hade chansen att stå kvar, gjorde inte det.

Jag vet att jag kan klara mej, det har jag alltid gjort. Det finns nog ingenting som jag inte skulle klara. Men fan vad jag är förtvivlad över att leva som en ö.

Jag har tillslut lyckats samla mej tillräckligt för att kunna ta ett beslut som jag kommer att kunna stå vid. För att jag har ett nyktert sinne, inte för mitt känsloliv. Förnuftet säger vad jag behöver göra, känslan säger inte riktigt samma sak, men samtidigt så far känslolivet illa av att inte lyssna på förnuftet. Det är det här som kallas för wisemind. Där förnuftet och känslan möts, där finner man wisemind. Jag har gjort det nu.

Självskadebeteenden, självskadebeteenden, självskadebeteenden. Jag har inte ens vetat om hur många sådana jag faktiskt har. Sådant som jag gör utan att ens ha reflekterat över det. Jag sliter sönder fingrarna så jag får stora sår. Jag våldar i mina leder så ligamenten går sönder. Det har hänt att jag skurit mej. Legat med personer jag inte brytt mej om. Det där är konkreta självskadebeteenden. Så finns det dom där som är mer subtila, som sker på insidan. "Jag duger inte". "Jag är värdelös". "Jag kommer aldrig klara det". "Jag har ingen plats". "Jag är trängd". "Jag är fånge". "Jag är ensam". "Jag räcker inte till". Våldet tar aldrig slut.

Nu har jag konstaterat att jag är på god väg in i ett skov. Det känns inte roligt för jag vet att vårdepressionerna brukar ta lång tid att läka ut. Jag pratade lite med en vän ikväll i alla fall. Och det kändes lite bättre. Brukar inte tycka om att prata i telefon, men av nån anledning så halkar saker bara ur mej när jag pratar med henne. Hon "klär av" mej och jag känner mej inte lika obekväm. Lite kanske, efteråt, då jag känner mej som en tönt som har hyvlat ut mina fjanterier sådär. Hon har inget intresse av att mosa mej med det efteråt. Tror jag. Hoppas jag.

Vad är det som gör att man vid vissa tillfällen med vissa personer bara bryter ihop och allt som man inte visste själv fanns kommer fram?

De senaste dagarna har jag ägnat mej åt problemlösning. Det finns de vägskäl som är svårare än andra. Jag har pusslat i amivalenskorset ganska flitigt. Jag har i alla fall kommit fram till en lösning i det trassel som råder just nu. Jag kommer så fort som det bara går söka ett nytt jobb. Något som är "bara ett jobb", och som inte gör mej till den person jag är.

Jag behöver nog hitta mej själv också. Som en kär vän sa till mej härom dagen, "börja älska mej själv". Vad det nu menas med det.

Det är så jäkla konstigt. Jag planerar inför en framtid. Jag funderar och grejar. Samtidigt.. Jag har svårt att se en framtid. Jag kan se en framtid om en månad. Men inte om en dag. Det är väl att jag är i mixed state som gör att det blir så.

Ikväll satt jag och skrev ett långt mail som jag i slutändan valde att inte skicka. Jag öppnade mej. Vände mej till en vän som länge och många gånger försökt nå mej. Sen när jag väl gör det, väljer jag att inte skicka det. Varför gör jag så?

Det finns en kvinna som heter Brene Brown som jag kom i kontakt med första gången på färdighetsträningen. Det här klippet skickade en kompis till mej. Det handlar om sårbarhet. Har man 20 minuter över och en dos koncentration och intresse så tycker jag att man ska kika på det.

Jag fick ett sånt där jobbigt minne idag. Händelsen i sej var inte jobbig, men känslan jag upplevde vid den händelsen har etsat sej fast. Jag måste ha varit 10, kanske 11 år. Det var sommar, och jag var ofta ute och spelade bränka med ett gäng kompisar. Jag var ofta hos min syster och hennes familj de dagarna. Just den här dagen kom de förbi skolgården där vi spelade. De hade ett särskilt ärende, jag minns inte vad. Vi bjöd in dem att spela med oss. Båda lagen ville så klart ha syrrans man på sitt lag, för döh, han var ju kille och det kvalificerade automatiskt in honom som bränkamästare. Det visade sej dock att han sög. Syrran däremot slog boll efter boll över de andras huvuden. Det här bäddade för en viss irritation hos mannen. En sån irritation att han inte ens såg att småkillarna beundrade honom till tusen, trots hans bristande talang. På vägen hem i bilen satt jag i mitten i baksätet, obältad lutandes mot framsätena. Han körde. Jag var så glad att de hade spelat med oss! Jag sa det. Och gjorde misstaget att säga att "killarna tycker att du är grym". Ett stort misstag. Han snäste att han inte alls är grym! Syrran försökte förklara att det är ett uttryckssätt för någonting bra. Att man är grym på något, inte att man är elak. Han muttrade bara kort att han inte är "grym". Jag tyckte synd om honom. Samtidigt var jag rädd. Jag sjönk ihop, för jag visste att kvällen kunde bli en prövning. Och det blev den. Natten blev till ett helvete.

Jag tror att nånstans fanns det en insikt inom honom om att han bedrev ondska i vissa saker som han gjorde. Han blev uppriktigt stött över att bli kallad för grym. Jag tror inte att han var den han ville vara. Jag tror att han slogs lika mycket med det där monstret som vi andra gjorde. Problemet var att han aldrig vann.

När jag lutade mej mot Marco idag kunde jag känna livet i honom. Han var varm, mjuk. Och han skänkte mej tröst för ett par timmar. Jag känner hur jag till och från glider ifrån. Jag får inte riktigt fatt i vad jag tänker, känner och - framför allt - vill. Det är som att jaga skuggor.

Igår på min individualterapi pratade vi om min framtid. Främst avseende arbete. Vi var rörande överens om att jag behöver ett annat jobb. Och inte heltidsjobb. Men hur fan ska jag kunna söka jobb när jag är arbetsför på 25%? Jag är lite oroad över var jag ska hamna. Ibland hamnar jag i impulsen att söka jobb på annan ort. Finns massa jobb som jag verkligen vill ha. Men det skulle inte göra mej nåt gott alls. Min förmåga ökar inte med att jag flyttar. Det går inte att lyfta ur mej från mina...problem. Jag bär dom med mej. Vad ska egentligen hända med mej?

Fuck it. Jag har alltid klarat det. Behöver bara..damma av kokongen. Och krypa in.

Jag vill så gärna säga att jag tror på förändring. Att jag tror på bättre tider. Men idag kan jag inte säga det.

Faan. Jag är så körd. Jag måste börja inse mina begränsningar. Jag måste börja förändra mitt liv. Jag går ut på lördag. Efter helgen kommer jag isolera mej. Jag orkar inte mer nu.

Jag läste det här på en tråd med temat Det värsta med bipolaritet; "Att jag är kapabel till att vakna imorgon och ta livet av mig utan att ana något idag." Så jävla spot on!

(Observera, betyder inte att jag överväger att ta livet av mej. Så är det inte. Inget skrik och panik.)

Jag har ett vansinnigt behov av att prata av mej, men idag är en dag då jag inte har några ord. Jag fångar inte tankarna tillräckligt länge för att kunna omvandla dem till meningar, eller ens ord.