Jag tycker att bland det svåraste som finns är det här med att vara i sociala sammanhang. Jävligt konstigt egentligen, för jag klarar mej galant. Men den energin det tar för mej att klara det är bortom vad som är mätbart. Den första delen som tar min energi är att jag har ett sådant vansinnigt kontrollbehov. Ett exempel är när jag skulle på ett möte som bostadsbolaget jag hyrde lägenhet av presenterade planer på restaurering av mitt bostadsområde. Jag visste var mötet skulle äga rum, i en välkänd byggnad i stan, men jag var ändå på plats 40 minuter för tidigt, för att jag inte kände till hur det ser ut i huset och det gjorde mej vansinnigt orolig och osäker. Orolig över att inte hitta. Orolig över att inte ha någon plats. Orolig över att det skulle vara väldigt lite platser så jag hade en plats men någon annan fick stå. Jag var inte ens säker på att jag skulle gå på det där mötet förrän jag kom in i huset, hittade salen och konstaterade att det var en stor sal med massor av platser. Jag gick på mötet. Men fick vänta 40 minuter innan det började, för att min ångest gjorde att jag var tvungen att kontrollera alla dessa saker innan. Energi gick till oro, ångest, osäkerhet. Energi gick till att inte ha kontroll, vilket är fruktansvärt. Och dessa energitjuvar tog god tid på sej, i och med att jag började tidigt ge efter för mina tankar om att min orosmoln måste kontrolleras. Sjukt. Jag vet att det är sjukt.

Sen kommer nästa del i sociala sammanhang. Att ha folk omkring mej. Bakom mej, framför mej, bredvid mej. Kontrollbehov av att hela tiden ha uppsikt över hot. Det tar...enorm energi. Att hela tiden förvänta sej yxmördare.

Tredje delen är att orka hålla uppmärksamheten på en annan människa över tid. Sociala sammanhang är så jävla svåra. Jag vet inte vad som krävs av mej. Det har jag till viss del löst, genom att umgås under korta stunder. Stunder som har en tydlig början och ett tydligt slut. Att luncha funkar. Man möts en viss tid, och avslutar på ett naturligt sätt då det är dags att återgå till jobbet. Fika fungerar på liknande vis. Bio. Allt har en tydlig början och ett tydligt slut. Då trivs jag i sociala sammanhang. Jag klarar att hålla fokus och det finns tydliga ramar. Tydlighet är bra. Det tycker jag om. Jag älskar kontinuitet och är också i behov av det. Jag mår bra av scheman. Då blir saker av, och jag vet dessutom vad som komma skall. Avseende allt, inte bara mitt sociala liv. Det blir tryggt och hjälper mej hålla motorn igång. Varför är jag då så dålig på att hålla tag i de rutiner jag skapar? Nu har jag hittat lite stabilitet i vardagen. Frågan är hur länge det håller i sej den här gången...

Tillbaka till det sociala. Ärligt talat, så är jag inte så säker på att jag är så jävla intresserad av att vara social. När jag har en tydlig roll så trivs jag i det sociala. På jobbet. I ett lag. Hm. Det är nog de enda exemplena jag kan ge. Det låter lite fattigt. Ibland tycker jag att det är lite fattigt också. Särskilt när jag känner mej så ensam, för det gör jag. Att lära känna nytt folk finns däremot knappt på kartan. Det är väldigt svårt att stoppa upp en människa som börjar vilja umgås med en. Någon som börjar smsa, eller gud förbjude! - ringa. Enda sättet att stoppa upp det är genom avvisning. Inte svara. Komma med undanflykter. Väldigt effektivt om man vill vara ensam. Väldigt effektivt. Istället för att säga "jag har svårt med de här sakerna, därför kan jag bete mej underligt, skulle vi kunna göra på det här sättet?" så gör jag just det; avvisar. Vet inte ens om jag vill ändra på det. Jag är väldigt, väldigt, väldigt ambivalent. Å ena sidan, å andra sidan. Varför ska jag göra det här så svårt, och varför trasslar jag in mej i tankarna såhär?