Tog i på träningen idag. På vägen tillbaka till bilen så höll jag på krocka med en man. Det var bara han och jag på trottoaren. När jag gick åt höger gick han åt samma håll. När jag gick åt vänster gick han åt samma håll. Vi var hela tiden på kollisionskurs. Ångest kom omedelbart. Jag hade ingenstans att ta vägen. Det slutade med att jag ställde mej nära husväggen och stannade där och så lät jag honom passera. Jag kunde inte köra innan jag suttit en stund en i bilen och samlat mej.

Önskar ibland att vägen hem från gymmet vore längre. Jag hade kunnat köra för evigt. Bara åka. Men som alltid annars tar man sej till slut fram till målet. Växlade mellan varmt och kallt när jag stod i duschen. Bara för att känna något. Det är en märklig känsla när kroppen är oliksidig. Ibland skev, bruten, svullen, varm, kall, lätt, tung. Det finns ingenting lagomt med min kropp. Absolut ingenting. Det händer att huden blir outhärdligt känslig. Då klarar jag inte att kläderna ligger mot huden. Känslan är att den skaver, som ett rivjärn. Det är outhärdligt! Jag får klä av mej, helt naken, och sedan hålla ut armarna från kroppen. Håret kan inte vara utsläppt, för det skaver mot axlarna. När jag är hemma går det an. Då kan jag stå där naken bäst jag vill. Men är jag på bussen, eller jobbet, eller stan eller vart än det kan vara, ja, då blir det problem. Då vill jag bara göra illa mej. För gör jag illa mej då så fokuseras känseln dit och det lättar. Det går över.