Jag har ett kort, kort minne av det där jävla köksbordet. Fullt med kvisthål. Jag minns att jag brukade räkna dom. Jag gjorde nämligen detsamma på mina föräldrars köksbord. Där fanns också en massa kvisthål att räkna. Bäst var att identifiera områden som innehöll ett tjugotal kvisthål. På så vis kunde jag lättare hålla reda på vart i räkningen jag var, och vilka som redan räknats.

Jag minns hur jag vaknade, mitt i natten eller väldigt tidigt på morgonen. Kissnödig. Jag hade sovit hos min syster och hennes man. De hade inga barn då så jag måste ha varit mellan 6 och 10, väldigt grovt räknat. Jag sov i deras säng när jag sov över där. Sömndrucken gick jag in i badrummet. Drog ner trosorna, satte mej och lutade huvudet i händerna. Jag satt alltid så när jag gick på toa. Det gör jag fortfarande, då och då, särskilt när jag är trött. Tätt till höger om mej stod ett badkar. I ögonvrån ser jag en skugga komma från vänster. Sen går allting så snabbt, men jag rycks eller knuffas in i badkarskanten. Mina högra revbev dämpade fallet. Jag minns att jag famlade efter att hitta stöd med händerna och sedan kom en fruktansvärd smärta i underlivet. Det är allt jag minns. Jag minns inte mer.

Det här är mitt tydligaste minne av våldtäckterna.

Jag är inte helt säker, men jag tror att jag hade mitt prickiga nattlinne på mej. Jag vet att det prickiga nattlinnet har varit med när det hänt otäcka saker. Jag hatar prickigt. Det värsta jag vet är prickigt.

Att prata om det här är väldigt jobbigt. Jag mår illa. Ibland när jag tänker på det så kräks jag. Jag har bara velat gömma mej när jag försökt berätta såna här saker.

Jag minns när han slängde besticken demonstrativt i tallriken. Vi åt tacos, om jag inte minns helt fel. Han var irriterad men på frågan om vad det var som var fel var svaret upprepande gånger "inget, jag äter". När han sa så var det alltid något som var fel. Alltid. Han var arg över något, men varken jag eller min syster visste vad det var. Jag visste i alla fall inte det.

Tidigare på dan hade mina föräldrar åkt till min mormor och morfar som bodde en timme bort. Jag ville följa med, för det var sommar och planerna var att åka till stugan. Min syster bad mej flera gånger att stanna. "Stanna hos oss inatt och följ med när vi åker imorgon istället". Jag sa nej. Jag var otålig och verkligen åka och träffa mormor och morfar. Men hon gav sej inte, och jag kommer aldrig glömma när hon sa "snälla stanna, jag behöver dej". Då fanns det ingen tvekan mer, och jag minns inte vad jag tänkte, jag visste bara att jag måste stanna för något var inte som det skulle. Något var farligt.

Vid middagsbordet blev han så uppretad över att få frågan "vad är det" att han reste sej häftigt, stod stilla i, vad som borde ha varit, en mikrosekund och sedan började rafsa efter nycklar på köksbänken. Den där mikrosekunden var ett sådant där kritiskt ögonblickn där hans agerande kunde vara att han antingen stormade ut eller att han gick bärsarkargång. Den här gången valde han att storma ut. När han röck bilnycklarna hade syrran nånstans hittat lite mod. Hon tog tag i hans hand och sa lungt att "nycklarna behöver jag". De tittade på varann en sekund eller två, sen släppte han dem.

Det här var inget ovanligt. Sådant här hände dagligen och det var ändå ett tillfälle där ingen fick en smäll eller en knuff. Det var ett 'bra' tillfälle. Ett tillfälle då vi hade haft tur. Det som var unikt vid det här tillfället var att min syster klivit fram och tagit bilnycklarna. "Vi ska åka till mormor och morfar. Jag ska lämna honom. Jag behöver din hjälp." Hon grät. Hon grät så mycket att hon inte klarade att stöka av bordet. Hon klarade inte att tvätta barnen och göra dem i ordning. Hon klarade inte att packa. Jag gjorde dom sakerna. Och det var bråttom, för ingen av oss visste när han skulle komma tillbaka och skulle han hinna tillbaka innan vi åkt så skulle det antingen bli farligt eller så skulle han hålla oss kvar. Förmodligen skulle det vara både och. Syrran ringde till mamma och pappa hos mormor och morfar. "Vi åker nu. Vi måste tanka. Har vi inte kommit om en timme så måste ni söka efter oss". Jag packade in syster och barn. Tankade på Statoil. Sen grät syster hela vägen till mormor och morfar. Jag kommer aldrig glömma lättnaden när de tog emot oss när vi parkerade inne på gården. Det var första steget mot friheten.

Syrran har senare bekräftat att hon planerade att lämna honom och att det var därför hon bad mej stanna. För hon behövde min hjälp. Jag var inte riktigt 12 år fyllda.

Jag fick ett sånt där jobbigt minne idag. Händelsen i sej var inte jobbig, men känslan jag upplevde vid den händelsen har etsat sej fast. Jag måste ha varit 10, kanske 11 år. Det var sommar, och jag var ofta ute och spelade bränka med ett gäng kompisar. Jag var ofta hos min syster och hennes familj de dagarna. Just den här dagen kom de förbi skolgården där vi spelade. De hade ett särskilt ärende, jag minns inte vad. Vi bjöd in dem att spela med oss. Båda lagen ville så klart ha syrrans man på sitt lag, för döh, han var ju kille och det kvalificerade automatiskt in honom som bränkamästare. Det visade sej dock att han sög. Syrran däremot slog boll efter boll över de andras huvuden. Det här bäddade för en viss irritation hos mannen. En sån irritation att han inte ens såg att småkillarna beundrade honom till tusen, trots hans bristande talang. På vägen hem i bilen satt jag i mitten i baksätet, obältad lutandes mot framsätena. Han körde. Jag var så glad att de hade spelat med oss! Jag sa det. Och gjorde misstaget att säga att "killarna tycker att du är grym". Ett stort misstag. Han snäste att han inte alls är grym! Syrran försökte förklara att det är ett uttryckssätt för någonting bra. Att man är grym på något, inte att man är elak. Han muttrade bara kort att han inte är "grym". Jag tyckte synd om honom. Samtidigt var jag rädd. Jag sjönk ihop, för jag visste att kvällen kunde bli en prövning. Och det blev den. Natten blev till ett helvete.

Jag tror att nånstans fanns det en insikt inom honom om att han bedrev ondska i vissa saker som han gjorde. Han blev uppriktigt stött över att bli kallad för grym. Jag tror inte att han var den han ville vara. Jag tror att han slogs lika mycket med det där monstret som vi andra gjorde. Problemet var att han aldrig vann.

Jag önskar så förtvivlat att jag kunde berätta. Att jag kunde ge detaljer, beskriva exakt vad som hände. Men jag kan inte. Jag kommer till en viss gräns - sen tar det stopp. Jag brukar säga att jag inte minns mer. Det är sant. Ibland. Men ofta så kan jag inte ta orden i min mun. Jag känner mej äcklig. Smutsig. Som att jag är doppad i fett. Ett lager av stearin på kroppen som inte vill lämna. Jag tror att om jag inte tar orden i min mun så kommer inte den känslan att äta upp mej. Om jag säger något så kommer jag drunkna i fettet. Äcklig är jag.

Jag önskar så förtvivlat att någon ville lyssna. Inte för att hjälpa, inte för att behandla eller gräva. Bara lyssna. Lyssna och orka stå kvar.

Jag tror att jag har fastnat i det gamla. För jag tänker på det ofta. Jag tänker på honom nästan hela tiden. Och jag vet inte vad jag känner.