Inatt sov jag med kläderna på. Jag hade ångestfrossa. Jag hade den fadda smaken i munnen efter en fet, geleaktig tunga i min mun. En kyss för många, många, många år sedan. Jag sov med rakbladet under kudden hela natten. Om medicinen inte hade slagit ut mej, hade jag skurit mej sönder och samman. Men jag hade medicin. Och jag hade min mysiga vovve som gav mina andetag vägledning. Hans andetag - mitt andetag. Hans andetag - mitt andetag. Rytmiskt. Imorse höll jag aldrig på ta mej ur sängen. Jag vet att jag skrivit det tidigare, men idag var jag som däckad. Jag misstänker att jag tagit dubbel dos av kvällsmedicinen för jag kände mej drogad. Grät hela vägen i bilen till HUT:en.

Jag försökte skapa ett socialt band. En person som det visade sej känner till bipoläritet, hon har varit i en relation med en kvinna som var diagnosticerad bipolär typ 2. Det sköna med henne är att man kan skämta om det. Avdramatisera det, samtidigt som man kan prata om det helt obehindrat. Hon förstår allvaret samtidigt som hon vet att det finns ett liv bredvid det. Vi fick en ganska bra kontakt som till stor del hade en väldigt skämtsam ton. Det här var jag ju givetvis tvungen att försöka slå ihjäl idag, för om jag plötsligt har en ny vän som jag är väldigt avslappnad med så tror omgivningen vi såklart har något ihop. Hur gör man "slut" med en kompis? "Jo, det är såhär att människor i min omgivning börjar tro att vi har något tillsammans så vi kan inte höras mer för det stressar ihjäl mej?" Jo, det är faktiskt vad jag sa. Och vips, så löste sej den ångesten. Hon kände igen det där, och förstod att jag blev stressad. Det sociala bandet är visst fortfarande ett band ändå.