Inatt har jag till och med drömt om att jag skurit mej. Helt galet. Helt besinningslöst. Jag drömde att jag skar och skar men det hjälpte inte. Då skar jag djupare, högg mej i benen, i armarna, i magen. Jag kände ingenting, så jag bara fortsatte och fortsatte. Desperat. I ansiktet, i ögonen. Helt desperat. Sen vaknade jag. Det var inget bra sätt att börja dagen på. Trots det har dagen, hittills, varit ganska balanserad.

Tog mej till den hästunderstödda terapin i ett stycke. Men det var på det berömda håret. En långtradare kom över på min sida av vägen. Om jag inte hade panikbromsat, stryrt mot diket och om han inte hade lyckats väja tillbaka tillräckligt för att missa mej hade jag varit mos nu. Finns inte en chans i världen att jag hade klarat mej. Adrenalinpåslag så det sjöng om det. Men det gick ju bra... Jag undrar vad som hände egentligen, om lastbilschaffisen somnade eller vad som hände.

Hemma är jag i alla fall nu. Terapin var svår i början. Hade Punch igen och han är så vass över ryggen. Men han är mysig. Och han är vacker. Framför allt så slår han hål på mina rädslor. Rörelsen under mej när han bär mej är väldigt provocerande. Den är väldigt obehaglig. Men han bara lunkar på. "Det här behöver du inte vara rädd för". Och han har rätt. Efter en liten stund så ger det sej, det är inte lika obehagligt längre, och jag kan fokusera på att göra de övningar som är tänkt och använda hela min kropp, inte bara fokusera på mitt bäcken. Det fungerar. Jag är inte lika rädd längre. Även om jag är övertygad om att det måste nötas in, upprepande gånger, för att jag ska minnas att det inte är farligt. Att kroppskontakt inte är farligt. Och att min egen kropp inte är farlig. Eller äcklig. Eller deformerad.