Det är som att vandra i en labyrint

Motion, sol och aktivering. Yeah right. Jag är lika jävla deppig och vill fortfarande göra mej illa. Jag har en sån där hopplöshetskänsla. Att det inte spelar någon roll vad jag gör. Nu har jag i alla fall varit ute, promenerat, tränat hunden, fotat, läst materialet från färdighetsträningen och sammanställt mina mindfulnessövning. Vad mer kan jag göra? Jag har i alla fall lagt Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva åt sidan. I alla fall för ett tag. När jag kom till hälften in i andra kapitlet insåg jag att den inte gör mej något gott just nu. Det är så nattsvart skrivet och att läsa sånt skjutsar bara på känslan av att allt är åt helvete. Den får vänta. Plockade istället upp Anna Kåvers Himmel, helvete och allt däremellan. Rationaliserade i innehållsförteckningen och gick direkt på kapitel 4 och delen om ensamhet och ensamhetskänsla. Läste tre sidor, sen orkade jag inte hålla koncentrationen längre. Så jag antar att jag får skjuta även den på framtiden.

Jag är så trött hela tiden. Halva dagen går åt till att hålla mej vaken. Om jag la mej ner så skulle jag förmodligen sova flera timmar. Inte har jag nån matlust heller. Jag gör ju allt man "ska" göra, varför blir det inte bättre då? Varför lättar det inte? Jag tar maxdosen av ångestdämpande. Ändå river det bara i kroppen. Ibland undrar jag varför det är så fel att skada sej egentligen. Om jag släpper föreställningen att "kroppen är ens tempel", bla, bla, bla, och ser på den som ett ting (som jag till vis dess redan gör) och inte bryr mej om vad andra skulle tycka om hur jag ser ut, ja, då är att skada mej ett alternativ. Till och med det bästa. För det hjälper. Vad spelar några ärr för roll?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0