När jag lutade mej mot Marco idag kunde jag känna livet i honom. Han var varm, mjuk. Och han skänkte mej tröst för ett par timmar. Jag känner hur jag till och från glider ifrån. Jag får inte riktigt fatt i vad jag tänker, känner och - framför allt - vill. Det är som att jaga skuggor.

Igår på min individualterapi pratade vi om min framtid. Främst avseende arbete. Vi var rörande överens om att jag behöver ett annat jobb. Och inte heltidsjobb. Men hur fan ska jag kunna söka jobb när jag är arbetsför på 25%? Jag är lite oroad över var jag ska hamna. Ibland hamnar jag i impulsen att söka jobb på annan ort. Finns massa jobb som jag verkligen vill ha. Men det skulle inte göra mej nåt gott alls. Min förmåga ökar inte med att jag flyttar. Det går inte att lyfta ur mej från mina...problem. Jag bär dom med mej. Vad ska egentligen hända med mej?

Fuck it. Jag har alltid klarat det. Behöver bara..damma av kokongen. Och krypa in.