Det har varit en väldigt intensiv dag. Att släpa sej ur sängen var ingen lek. Jag hade en tid på sjukhuset för att träffa en läkare. Att få träffa en läkare, att se att det finns en människa av kött och blok, och inte bara relatera till ett namn på ett papper, är en ynnest. Eller ett namn, det var väl generöst uttryckt. Jag är ganska säker på att jag aldrig har träffat samma läkare fler än en gång, gången därefter har det varit ett annat namn som mött mej i väntrummet. Därför var det bara att hasa benen över sängkanten och ge sej iväg. Det var ett bra möte. Jag har aldrig haft ett så bra möte med en läkare förut. Han var saklig, pratade så jag förstod och framför allt så kände jag mej som en människa i hans ögon. Dessutom hade jag min kontaktperson med mej, och det gjorde det ännu tryggare. Om jag hade varit själv hade jag nog inte kunnat slappna av på samma sätt för nu visste jag att jag hade stöd om och när jag tappar tråden. Det pillrades inte i medicinerna, vilket jag är ganska tacksam över. Om man bortser från ett par höjningar. Det som väcktes inom mej efteråt handlade inte om mediciner eller behandlingar, utan om framtiden. "Vad ska du göra sen? Efter vikariatet är slut. Efter sommaren." Ja. Vad ska jag göra sen? Hade inte alls någon lust att åka på någon hästunderstödd terapi idag. Inte alls. Jag ville ligga framför tv'n med hunden i knät och kaffekoppen i handen. Kände jag mej inte liiite krasslig ändå? Nä. Ingen ursäkt fanns. Samåkte med en annan HUT-deltagare. Hon pratar sju stugor full, vilket är rätt bra för då behöver inte jag prata. Däremot så var jag inte förmögen att hänga med i hennes svängarna för fem öre idag. Jag tror inte att det märktes. Och om det märktes så tror jag inte att det gjorde så mycket. Tror inte att hon förväntar sej en dialog, eller kanske vill hon inte ens ha en dialog. Bortsett från när man säger "ja, det håller jag med om". Men vid dom tillfällena efterfrågar hon att man säger just det. Det är en samtalsdans med lätta steg. Fråga mej däremot inte vad vi - eller hon - pratade om. Pojkvaskern hon är kär i, skulle jag tro.

Jag hade en, för mej, svårare häst idag. Punch är lite sur i boxen och har dessutom en vass rygg. Surheten är egentligen inget negativt. Jag gillar att han inte är nån solstråle och att han ställer lite krav. Det blir viljornas kamp och jag mår nog bra av att plocka fram lite jävlar anamma, särskilt när jag är deppig. Första tio minuterna uppe på ryggen var ett helvete. Han är verkligen, verkligen, verkligen vass över ryggen. Impulsen var att hoppa av. Säga "nej, jag orkar inte det här"! Det kändes som om han klöv mej, skar genom kroppen, delade mej i en höger och en vänster sida. Så var det givetvis inte, och någonstans kunde jag fånga logiken och inse att det inte handlar om att jag inte orkar - den handlar om att jag inte vill för att det är obehagligt. För på allvar, vem har dött av att sitta på en häst? Okej, det kanske var en dum fråga, det har ju faktiskt hänt olyckor. Men av alla gånger som jag suttit upp har jag aldrig ramlat av. Jag har inte ens varit nära. Och jag har definitivt inte varit nära döden. På riktigt alltså. I huvudet har jag legat på dödsbädden många, många gånger. Jag stod nu ut med hjälp av att fånga logiken, och sedan trösta mej med att ångesten bara kan pågå en begränsad tid. Den är inte evig. Vips! Det visade sej att det stämde. Jag antar att jag borde se det som ett framsteg. Det är det också såklart. Men... Det är så jävla knäppt att jag ska behöva lära mej såna här saker. Jag önskar att jag funkade som vanliga, normala människor gör. Nu är jag där igen... Jag gör mej själv till en ö.