Släpar mej upp varje morgon. Trots att jag numera är "ledig" på fredagar så tycker jag att det bästa är att jag stiger upp i någorlunda god tid, för att behålla dygnsrytmen och inte falla in i passivitet. Imorse hade jag i och för sej inget val, jag hade en tid på vårdcentralen för att lämna lithiumprov. Det tar max ett par minuter att sticka mej. Jag är varje sjuksköterskestudents våta dröm. Mina vener är väldigt stickvänliga. Jag brukar titta på dom ibland och tänka att "där pumpar livet inom mej". Jag tycker att det är lite lättare att tänka på mitt liv som en organism. En kropp som arbetar med olika delar för att få den att fungerar. Olika avdelningar som skelett, hud, blod, hjärta, lungor. Att det är de sakerna som är liv. Jag tror att det är mycket därför som jag gör illa min kropp när jag tappar greppet om mina tankar och känslor. För att kolla om jag lever. Om det finns något inom mej som fungerar, som lever. Jag skulle gärna sprätta upp venerna, bara för att kunna se att det rör sej inom mej. Det är mycket som jag tänker att jag vill göra som jag inte gör, för att man "inte ska göra så". Jag vet inte om skälet till att jag låter bli är beroende på normer och förväntningar eller för att jag egentligen inte vill göra mej illa. Kanske är det både och?

Är Goo Goo Dolls låt Iris bekant? I den finns en vers som lyder "And you can't fight the tears that ain't coming. Or the moment of truth in your lies. When everything seems like the movies. Yeah you bleed just to know your alive".