Det som för mej klassas som gränslöst kanske istället är vanliga känslouttryck. Det är dagens tankeväckare. Hur farligt är det att säga vad man tänker? När man en gång sagt något går det inte att ta tillbaka det. Det går att säga något annat som neutraliserar det man tidigare sagt men det går inte att ta tillbaka. Det hänger där, för alltid, i luften. Så fort det trängt in genom öronen så fastnar orden i minnet. För alltid. Säger jag "jag tycker om dej" så hänger det där för alltid. Säger jag "jag skulle vilja träffa dej oftare" hänger det kvar där för alltid. Säger jag "jag saknar dej" så hänger det kvar där för alltid. Säger jag "jag älskar dej" så hänger det kvar där för alltid. Vad är det som är så farligt med det egentligen? Så är det ju med allting - allt man säger hänger kvar för alltid. Oavsett vad orden har för innebörd. Varför är ord på känslor och ord som interagerar med andra människor så farliga att låta hänga kvar? Det borde ju egentligen vara något som jag vill göra hela tiden. Tapetsera minnen med de fraserna. För jag tycker ju om en massa, massa människor. Älska är väl att ta i. Knyta an, är att ta i. Men jag tycker om en fasligt massa människor. Så varför är jag så himla skraj för att säga det? När andra gör det kallar jag det "gränslöst" och "lättvindigt". Det kanske är dags att rikta strålkastaren mot mej själv, är det gränslöst och lättvindigt eller är det jag som inte har kontakt med mina känslor på ett fungerande sätt?