Jag vet inte vad det är med mej, om jag håller på att bli sjuk eller nåt. Hela torsdagen var helt förstörd för att jag hade migrän. Jag låg med huvudet under täcket till fem på eftermiddagen. Sen somnade jag igen några timmar senare. Samma sak idag. Jag vaknade klockan ett. Jag har sovit dryga 13 timmar och ändå är jag trött ikväll. Så fort hockeyn är slut så ska jag gå ut med vovven och sen lägga mej. Hoppas jag är lite fräschare imorgon så jag kan hänga med K.

Jag var på sjukgymnastik idag. Jag har problem med SI-lederna och det innebär att jag snedbelastar ryggen eftersom ena benet blir längre än det andra. Nu har jag också nån nerv i kläm för ländryggen domnar och blir alldeles kall. Efter behandlingen idag med akupunktur så var det bra en stund men nu är det tillbaka igen. Jag behöver komma igång med en mer regelbunden träning, helt klart.

Loppisen i lördags var bra. Det var helt vansinnigt mycket folk! Jag sov hela söndagen. Jag var lite extra trött också eftersom K sovit hos mej mellan fredag och lördag. Det var....ovant att tillbringa natten med honom. 

Idag struntar jag i att det är valborg. Hade tänkt gå på en majbrasa här i närheten men jag slutade ut det. Nu ångrar jag mej lite, det känns lite ensamt ikväll.

Träffade Evve över en fika idag. Det var fint att se henne. Det är jättelängesen vi sågs! Vi får bättra oss lite på det. Vi har pratat om att ta upp våra middagsträffar tillsammans med Carro. Vi tre har ju som ett visst band till varandra. Jag saknar dem.

Ikväll hade jag kunnat ha en träff men jag sa bort det eftersom jag har så mycket att förbereda inför loppisen på lördag. Det ångrar jag nu. Det hade varit så mysigt!

Just nu känner jag inte av det bipolära just nåt, och det är så skönt! Nu ser jag fram emot att få dejta K, att få komma igång på BOJ och att få några dagar i Stockholm med min bror, hans familj och min mamma!

Hade en sjukt bra dejt igår! Han är smart, snygg, trevlig och charmig den här killen jag har träffat. Det finns helt klart någonting där. 

Idag har jag varit en sväng till Kalix för att gå igenom en massa grejer inför loppismarknanden på lördag. Jag hade mer grejer där än jag visste om. Nu ska allting sorteras, prismärkas och packas. Suck, suck, suck. Jag har dessutom en lite hektisk vecka. Jag kommer vara måttligt slut på söndag.

Livet funkar annars ganska bra.

Var på gymmet med Maria imorse. Det är skönt att träna tillsammans med någon, man kommer som igång mer då. Sen är det ju kul att ha nån att prata med också. Efteråt åkte jag in till stan för sjukgymnastik. Jag fick dropsymassage av en sjukgymnaststudent och det gick hur bra som helst. Det har verkligen blivit lättare att låta andra människor ta i mej. Det känns bra när jag upptäcker framsteg!

Imorgon har jag medicindelning, träff med coachen på arbetslivsresurs och lunchdejt med Camilla och Sandra. Det känns som en evighet sen vi sågs! I övrigt så är det bra. Jag känner mej stabil och nöjd. Det jag saknar är mitt hem...

Jag har fått känna på hur det känns när man gång på gång söker kontakt med en människa men utan att få någon riktig respons. Jag är annars själv mästare på att ge undanflykter. Nu har det gått ett gäng månader och nu ger jag upp. Nu får människan i fråga själv höra av sej och ta lite initiativ. Jag har tappat en stor del av intresset. Det är väldigt synd.

Idag var det färdighetsträning. Kände mej rätt med idag. Vi pratade om hur man kan be om vad man vill ha och behöver. Svårt men ändå givande. Kvällen tillbringade jag på tingsrätten på en föreläsning om rättsprocessen. Det var också bra och givande. Nu är jag slut som artist och tänker tacka för mej för idag.

Herregud. Dejten var en av de bättre jag har haft. Vi pratade om allt. Han är himla lättpratad. Och både eftertänksam och rolig. I like him. Och det blir en himla förvirring inom mej. Han vill träffa mej igen. Och jag vill träffa honom igen. Men kan jag det? Vågar jag det? Och vad innebär det här, att jag vill träffa en kille? Sen har jag ju den där konstiga intima relationen som jag inte vet hur den påverkas av det här. För hur det än är så har vi varit intima i många månader och av det så bildas ändå känsloband. Hur fan ska jag lösa den biten? Det känns lite jobbigt.

I övrigt så mår jag rätt bra. Jag har inte självmordstankar längre. Jag känner mej piggare, klarare och framför allt GLADARE! Imorgon är det färdighetsträning igen. Jag har inte fått material på mailen, hon måste ha glömt att skicka det till mej. På kvällen är det utbildningsträff med BOJ på tingsrätten tillsammans med polis och nån advokat. Det ska bli spännande!

Jag började dagen med träning och efter lunch begav jag mej till Arbetslivsresurs. Vi fick se en föreläsning av Kjell Enhager som är coach inom ledarskap och motivation. Det var riktigt bra! Därefter blev det lite handling, fix av vindrutetorkning och hårfärgning.

Imorgon är det HUT igen! Det ser jag fram emot. Och på kvällen har jag en dejt. Det är lite skräckblandad förtjusning över det, men vi får väl se hur det går. Jag försöker gå dit förutsättningslöst och inte tänka alltför mycket.

Jag står på benen, jag är inte inlagd, jag har bara inte haft någon motivation till att skriva här. Men nu ska jag försöka ta upp det igen, för jag tror att det gör mej gott.

Det har varit en turbulent tid med mycket självmordstankar vilket i sin tur ledde till att jag fått flytta hem till mina föräldrar under en tid. Jag har inte riktigt förstått allvaret i att tänka sådana tankar eller vad de annars innebär när det gäller hur jag väljer att leva mitt liv. Det förstår jag bättre nu. Jag mår bättre. Självmordstankarna kommer ibland, men nu beskriver jag dem mer som flyktiga och inte konstanta. Skönt. Det är mer balans i mitt liv.

Jag växlar mellan att känna att livet känns väldigt ljust, och att ha intensiva självmordsplaner. Saker börjar ha rett ut sej. Jag har idag varit och hämtat utbildningsmaterialet inför kursen som jag ska gå via BOJ. Imorse ringde min arbetsförmedlare och bokade om ett nytt möte med det där företaget till på onsdag. Jag lunchade med Sandra, och på fredag ska jag äta på AllStar och se hockey med ett gäng kompisar. Imorgon ska jag träffa en läkare från psyk på sjukhuset. Jag antar att det kommer att handla om att AF begärt nåt utlåtande av nåt slag. Jag har mardrömmar, men jag tycker ändå att jag sover bra. Jag har ingenting att klaga på. Ändå går jag ibland in i vacuum. Jag vet inte hur jag ska förklara det på ett annat sätt. Då kommer det där. Men jag tappar inte kontrollen. Jag vet vad jag gör.

Jag hade dagen from hell igår. Jag vet inte vad som hände. Det var en helt vanlig dag. Ingenting hade hänt, inga särskilda tankar. Ingenting. Men kvällen slutade i hemsk, hemsk ångest. Jag fick huvudvärk, spydde och skakade. Om jag inte hade mått så fysiskt dåligt så hade jag nog gjort mej illa. Så illa var det. När jag vaknade imorse var det bra. Det enda jag har känt av är att jag är extra trött i kroppen idag. Otäckt var det, men nu är det över.

Det var planerat att jag skulle träffa arbetsförmedlaren och den där företaget idag, men han ringde och ställde in för att han är sjuk. Istället åkte jag till mina föräldrar och sov på deras soffa en stund. Resten av dagen har jag varit på promenad, städat, diskat och sett lite tv.

Imorgon är det HUT, det ser jag verkligen fram emot. Jag är alltid så avslappnad när jag kommer därifrån.

Jag har haft det så bra. Jag har varit ute mycket, gjort utflykter och varit social. Och så idag så kom ångesten över mej. Det blev väldigt, väldigt jobbigt. Nu är jag i alla fall hemma. På torsdag har jag möte med AF och sen ska jag hämta upp material inför utbildningen som jag ska gå via BOJ. På fredag är det HUT:en som vanligt. Och resten av helgen är helt fri. Förhoppningsvis så blir det fint väder så det blir en och annan utflykt.

Idag visade sej vara dagen då en stor sten föll från mina axlar. Jag har varit på möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Ja, jag blir utförsäkrad 15 mars. Jag trodde att jag skulle bli ställd på bar backe eller vara tvungen att friskskriva mej och på den vägen även vara tvungen att hoppa av mina behandlingar. Som tur är så visade det sej att jag kommer att få aktivitetsstöd (vilken baseras på min nuvarande a-kassa). Dessutom får jag hjälp via ett företag som jobbar med att utreda vilken arbetsförmåga personer med funktionshinder har. Ett möte hos dem är inbokat redan nästa vecka, tillsammans med min arbetsförmedlare. Det här företaget kommer i sin tur hjälpa mej med att strukturera upp en arbetsprövning hos BOJ. De tar dessutom hänsyn till mina behandlingar och jag behöver inte vara orolig över att det ska krävas att jag ska finnas på en viss plats en viss tid eller annars tappa ersättningen. Jag kan lugnt fortsätta med färdighetsträningen, HUT:en, sjukgymnastiken och träffarna på närpsyk. Allting har bara fallit på plats och löst sej. Jag har till och med säkrat min SGI utifall att jag skulle falla tillbaka i sjukpenning längre fram. Nu finns det bara en massa hopp om framtiden! Att inte behöva oroa sej... Ja, behöver jag säga hur mycket det är värt?

Jag har överdoserat familjetid sista veckorna. Fem helger i rad har vi haft kalas för någon. Det är ju trevligt att ses allesammans och så, men det blir ibland lite för mycket. Nästa helg är sjätte och sista på nån månad. Då fyller brorsans pojke 1 år. Det blir ganska intensivt. Och glättigt. Och överdrivet. Och...nä, jag är leds. Ser fram emot att helgerna ska bli fria igen.

Imorgon blir det färdighetsträning. På tisdag ska jag till tandläkaren. Det blir en väldigt tråkig - men nödvändig - utgift. På eftermiddagen ska jag till Närpsyk och träffa en läkare. Jag har ingen aning om varför. Det är ett namn jag inte känner igen så det är väl ytterligare någon ny som ska göra sin bedömning av nånting. Jobbigt.

På onsdag är det delning av medicin, sjukgymnastik och sedan möte med AF och FK. Efter det mötet vet jag mer om hur framtiden kommer att te sej.

Torsdag är helt fri. Jag hoppas att det blir riktigt fint väder så jag kan vara ute hela dagen. På fredag är det HUT. Jag måste klämma in träning också. 

Annars så fungerar det ganska bra. Jag har stunder då jag är lite ledsen och gråter. Jag är känslig för små saker. Som att jag är ensam på alla familjegrejer. Och att jag är orolig över framtiden.

Måndagens färdighetsträning var rätt bra. Vi pratade om när en känsla är befogad. Ilska och rädsla har jag hajat. Där kan man bara läsa i kompendiet om grundkänslor så kan man klura ut det. Skam däremot, det fattar jag fortfarande inte. När är skam befogat och funktionellt? Jag fattar verkligen inte.

Innan färdighetsträningen hade jag en timmes sjukgymnastik som också var jättebra. Jag fick ut väldigt mycket mer den här gången än vad jag fått på länge. Det gav större skillnad. Som om jag blev mer vaken. Överhuvudtaget så känner jag mej mycket mer klar i huvudet. Jag är trött som fasen på mornarna och kan lätt sova till lunch om jag inte blir väckt. Och även om jag blir väckt så somnar jag om på två röda. Men när jag väl är uppe, så känner jag mej så mycket klarare. 

Efter stormen har det fina vädret infunnit sej. Oj, vad jag och Tyson har haft långa fina promenader. Det är så skönt att kunna gå ut och släppa honom och bara låta honom leka av sej. 

Imorgon ska jag städa och sedan får jag besök av min mamma, min syster, min kusin och hennes barnbarn. 

Först SOV jag. Sen sov jag inte alls. Sen SOV jag igen. Sömnen är lynnig. Men annars är det okej. Igår var jag till Lisa och åt middag och tittade på Melodifestivalen. Det var jättetrevligt. Det blev bara hon och jag då Vix och Mats hund varit i slagsmål så de kunde inte komma. Idag har jag varit på 6-årskalas och sedan ätit middag hos mamma och pappa. Min kusin och hennes barnbarn är här uppe och hälsar på så jag vill hinna med att umgås med dem så mycket som möjligt. 

Imorgon har jag sjukgymnastik och färdighetsträning. Resten av veckan blir ganska lugn. Ska försöka träna lite. Det har inte blivit så mycket av den varan. 

Annars så är det stora orosmolnet min kommande utförsäkring. I mars så utförsäkras jag. Då är frågan hur jag ska lösa min ekonomi. Ett alternativ är att jag friskskriver mej och stämplar. Men då vet jag inte hur det blir med min arbetsträning (eller om det kommer kallas praktik?) som är planerad. Om jag friskskriver mej så göra jag det på heltid, och då förväntas det att jag ska jobba heltid också. Det är många frågetecken i det här, men eftersom jag har ett möte inplanerat i slutet på februari med FK och AF så försöker jag vänta med att oroa mej förrän det mötet har varit. Kanske så löser det sej trots allt.

Vad har hänt sen sist? Jag har haft det rätt bra. Jag har mått bra.

• Har trasslat in mej med sweetness igen. Så nu står jag där igen. Fast utan ångesten.

• Känner inte av några utsättningssymtom längre.
  
  
• Bokat ett möte med AF och FK i slutet av månaden, och informerat BOJ om det.

• Har fått mer och mer besvär med halsen. Ibland lyder inte musklerna när jag ska svälja vilket leder till att jag sätter i halsen. Särskilt när jag ska sova och under natten. Jag har trott att det är psykiskt, men jag måste nog gå till läkaren om det i alla fall.
  
  
• Jag har varit på min svägerskas, systerdotters och min brors födelsedagskalas. Nästa helg ska jag på brorsdotterns, helgen därefter ska jag på min andra brorsas och helgen efter det blir det på brorsonens 1 års kalas. 
  
  
• Jag har haft lite magproblem så jag har missat några behandlingar, men nu är det bra.
  
  
• Jag gör bara sånt som jag vill och mår bra av. Det enda som plågar mej är väl när jag ältar en massa gammalt. Och det gör jag rätt ofta... Sånt som hänt förr, som jag gärna skulle vilja ändra. Situationer då jag gjort fel och som egentligen inte är så stora men som växer sej till det enorma i mitt huvud. För att inte tala om tjejerna jag träffade i somras, som jag tidigare bara har släppt men som jag nu skäms över. Det är till och med så att det är två stycken som jag inte minns längre. Jag vet sen tidigare hur många det var, och nu får jag inte ihop det. Det borde man kunna. Så nu skäms jag över det. Så håller jag på. Jag känner igen det ifrån färdighetsträningen så pärmen har hjälpt mej en del att så att det inte blir övermäktigt. Det är jävligt jobbigt att gå omkring och skämmas över sånt som varit. Och egentligen behöver jag inte skämmas alls. Egentligen... Det är ju ingenting som man pratar med nån om heller. Det är för privat. Och för pinsamt. Så när allt det här snurrar i skallen, så får jag svälja ångesten för att den inte ska synas. Det är det enda som plågar mej just nu.

Det har gungat lite under fötterna då Zyprexan är helt borttagen och Lamictalen sänkts. Därför har jag hängt hos mina föräldrar. Ikväll upptäcker jag att det fattas 400 mg Seroquel varje kväll i min dosett. Så det kanske spelar in lite det också. Jag ska försöka få tag på distriktsköterskan imorgon och få det fixat innan jag måste bege mej till HUT:en. 

Har kikat på biljetter till Schweiz i början av april. Det skulle passa bra att åka kring den 5e och komma hem kring den 9e för då är det röda dagar och Tanya är ledig. Biljetterna är lite dyrare då i och för sej men inte så farligt mycket ändå. Tyvärr kan jag inte lägga ut dom pengarna nu. Jag kan inte avvara dom. Särskilt när jag nu ska till tandläkaren i slutet på den här månaden och det kommer att kosta mellan 1000 och 2000 kronor. Jag börjar inse att det förmodligen inte kommer gå att genomföra den här resan just nu... Det känns lite tråkigt.

Det känns ganska ledsamt att ha klivit ur relationen med sweetness. Jag saknar henne.

Vi pratade om att reglera känslor idag på färdighetsträningen. Läxan går ut på träna på att minska sin kognitiva sårbarhet och veckans känsla är rädsla. Alla delar känns väldigt relevanta med särskilt delen om att tankar inte är sanna tror jag är mer aktuellt för min del. Det är lätt att hamna i de där tankefällorna som leder till ältande när man tror på sina egna tankar. Igår var en sån dag som jag ältade och ältade. Nyckeln är väl egentligen att ställa sej frågan; är det okej att göra fel?

Idag har jag haft det jättejobbigt efter hela den här grejen med min vad-det-nu-är-för-relation. Det är klart att det känns något när man avslutar något sådant. Vi har ju ändå setts i över ett halvår och vi har ju lärt känna varandra och skapat ett band. Det känns jobbigt. Och jag har varit lite ledsen. Men nu är det som det är, och det känns rätt.

Idag är en sån där dag då jag går igenom alla fel jag nånsin gjort och sen ältar, ältar, ältar och ältar jag. Det går inte att stänga av flödet i hjärnan. Jag har bläddrat i färdighetspärmen och rafsat i akutlådan. Att träna hjälpte för stunden. 

Jag har i alla fall tagit ett första steg ut ur min konstiga vad-det-nu-är-för-relation.