Jag tog mej till slut ut för att träna. Jag var på god väg att fastna i soffan, under filten. Sov alldeles för länge. Klockan ringde gång på gång men jag orkade inte upp. Tvingade mej upp. Tvingade i mej frukost. Hamnade i soffan och där hade jag nog somnat om ifall jag inte hade beslutat mej för att åka och träna. Jag ville inte åka och träna. Jag vill lägga mej under filten och sova. Sova bort hela dagen. Helst hela livet.

Det vore väldigt enkelt att blunda och bara trycka på gasen. En bilolycka i mängden. Bara låta det hända. Men det gör jag inte. För jag vet att jag egentligen inte vill. Det är klumpen i magen som gör det. Klumpen och tårarna som hela, hela tiden bränner bakom ögonlocken. Känslan att vilja släppa taget helt tror jag kommer från att den där klumpen och de där tårarna nöter ned mej. Att ha en klump i magen då och då är otrevligt. Men att ha det konstant är outhärdligt. När jag närmade mej stan kom dessutom ångesten. Plötsligt! Jag var nära att tvärnita så jag skulle kunna fånga mina tankar och skriva ner dem för att ta reda på var den här ångesten kom ifrån. Men nä. Det kunde jag inte såklart. När jag väl hade parkerat så var ångesten kvar men triggern som bortblåst. Vad var det jag tänkte som fick mej att känna sådär?

Jag avskyr att duscha på gymmet. Inte så mycket för nakenheten utan för mina ärr. Jag skäms över mina ärr. Och de är tillräckligt iögonfallande för att jag inte ska kunna vila tryggt i att de flesta inte lägger märke till dem. Jag har duschat på gymmet en gång sen jag började träna där. I vanlig ordning åkte jag idag hem för att duscha. Grät hela vägen i bilen. Stannade för att kika in på Hemmakväll för att låna lite film och det tog verkligen emot att gå in och vara helt söndergråten och plufsig. Dessutom stinkandes av svett. Huvan över huvudet och så skamset in i butiken. Snarast ut efter att ha valt film och sedan tillbaka i bilen. Gråtandes. Jag grät hela vägen hem. In i duschen, på med bastun. Och jag grät. Jag grät och jag grät och jag grät. I 40 minuter låg jag i bastun, ömsom gråtandes ömsom med peptalks i huvudet. Att fingra på kniven i de stunderna är förföriskt. Jag hatar det ordet, men det är det enda som passar. För det är inte förföriskt att göra sej illa på något sätt. Jag har läst om många som romantiserar det. Det är bara bull. Det gör mej arg. Det är en utväg. En lösning. Varken mer eller mindre. Jag har ingen relation med kniven, den är ett redskap som kan ge mej lättnad. Att falla över bastuaggregatet, jag skulle kunna säga att jag halkade. I 40 minuter debatterade jag med mej själv i bastun;