Det där jävla köksbordet

Jag har ett kort, kort minne av det där jävla köksbordet. Fullt med kvisthål. Jag minns att jag brukade räkna dom. Jag gjorde nämligen detsamma på mina föräldrars köksbord. Där fanns också en massa kvisthål att räkna. Bäst var att identifiera områden som innehöll ett tjugotal kvisthål. På så vis kunde jag lättare hålla reda på vart i räkningen jag var, och vilka som redan räknats.

Jag var nedtryckt mot det. Hårt, för det gjorde ont i kinden. Jag minns att jag tittade på min vänstra hand och att fingrarna spretade. Nu när jag blundar tycker jag att fingrarna ser häxlika ut. Böja, krampaktiga. Trycket mot skuldrorna var stort. Han tryckte ner mej med sin underarm och jag hade svårt att andas. Det är det sista jag minns. Bortsett från att jag har något fragment som rör en stickad, vinröd tröja. Fastän jag inte minns mer, så vet jag att det var en våldtäkt. Hur kan man bara veta det utan att verkligen minnas det? Jag vet inte, jag vet bara att jag vet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0