Jag kan inte beskriva vad jag känner. Hur kan jag göra så att jag driver bort den som jag vill ha mest nära? Det spelar ingen roll vad jag gör, det är ingen som står kvar. Det finns inget värde i det jag gör. Det jag säger. Den jag är. Jag har tappat fotfästet totalt nu. Jag vet inte om det verkligen är så, eller om det är som med de vanliga depressionerna, att tankevärlden blir snäv och jag ser inget ljus. Att jag inte är mottaglig för att se möjligheter och det som faktiskt är bra. Jag vet att det finns bra saker i mitt liv. Det måste det ju göra. Jag känner mej så jävla ensam, för det finns ingen som faktiskt är intresserad av att lyssna på mej. Bara lyssna, inte gräva och analysera i mej.

När jag har pratat har jag fått höra, "ryck upp dej nu!". Och "jag förstår precis vad du menar". Och "stackars dej". Och det mest öronbedövande ljudet som finns; tystnad. Jag känner inte tillit till någon egentligen. Dom som skulle ha skyddat mej när jag var liten gjorde inte det. De som jag hade önskat skulle ha hört mej, ville inte lyssna. De som hade chansen att stå kvar, gjorde inte det.

Jag vet att jag kan klara mej, det har jag alltid gjort. Det finns nog ingenting som jag inte skulle klara. Men fan vad jag är förtvivlad över att leva som en ö.