Startade en tråd på bipolarna om att det kan vara jobbigt att berätta om sina svårigheter och hur det påverkar relationer. Jag tycker att det är jättesvårt att lära känna nya människor. Jag väljer att tacka nej till inbjudningar och andra förslag just för att jag kan må dåligt eller i framtiden börja må dålig vilket i sin tur gör att jag beter mej underligt... Hur gör ni man när man träffar nya människor? Berättar man om sitt mående? Hur berättar man och när berättar man? Varför berättar man och varför berättar man inte?

Någon svarade att han berättar när någon frågar något som naturligt föranleder att han berättar. Om de personerna sedan hanterar det på ett negativt sätt så rycker han på axlarna åt det och tycker inte att det är ett bekymmer. En annan sa att hon är försiktig med att berätta, hon vill lära känna personen väl innan hon säger något, så att hon vet att hon kan lita på den. En tredje berättade att hon är väldigt öppen, för att kunna få förståelse från omvärlden om hon är deppig eller ställer in planerade saker. Hon beskrev vidare att hon har svårt att våga planera saker för att hon inte vill bli tvungen att ställa in "ifall att". Det gör också att det är svårt att hålla vänskapsrelationer vid liv. Hon har löst det genom att tänka att relationer bygger på ömsesidighet, andra måste försöka nå henne också, det är inte bara hon som måste vara drivande.

För mej är grejen att det rings. Jag behöver inte vara drivande. Inte alls. Folk söker mej. Mailar. Smsar. Ringer. Det blir bara totalt övermäktigt. Istället för att säga "nej, jag pallar inte" (fastän jag egentligen kanske resignerar för min oro, men det är en annan historia) så kommer jag med ursäkter. "Vi hörs längre fram". "Jag kan inte, jag är upptagen då". "Ja, jag kommer - men skickar sedan sms om att jag blivit 'sjuk' eller att något har 'hänt'". Så istället för att säga att jag är osäker i den här sociala situationen och det blir så ångestfyllt att jag väljer att inte delta, så drar jag mej undan. Och är det dessutom NYA bekantskaper....ja, då haglar lögnerna. Jag blir någon man inte kan räkna med. Någon som inte är intresserad av att umgås. De tar det personligt. Vilket såklart inte är särskilt underligt. Det är ju mitt eget beteende som skapar allt det här. Så, hur skulle jag då egentligen vilja ha det? Ärligt talat, jag vet inte. Och när borde jag berätta och när borde jag inte berätta? Vad är för mej risker med att berätta? Och vad är för mej vinster med att berätta?