Jag fick ett sånt där jobbigt minne idag. Händelsen i sej var inte jobbig, men känslan jag upplevde vid den händelsen har etsat sej fast. Jag måste ha varit 10, kanske 11 år. Det var sommar, och jag var ofta ute och spelade bränka med ett gäng kompisar. Jag var ofta hos min syster och hennes familj de dagarna. Just den här dagen kom de förbi skolgården där vi spelade. De hade ett särskilt ärende, jag minns inte vad. Vi bjöd in dem att spela med oss. Båda lagen ville så klart ha syrrans man på sitt lag, för döh, han var ju kille och det kvalificerade automatiskt in honom som bränkamästare. Det visade sej dock att han sög. Syrran däremot slog boll efter boll över de andras huvuden. Det här bäddade för en viss irritation hos mannen. En sån irritation att han inte ens såg att småkillarna beundrade honom till tusen, trots hans bristande talang. På vägen hem i bilen satt jag i mitten i baksätet, obältad lutandes mot framsätena. Han körde. Jag var så glad att de hade spelat med oss! Jag sa det. Och gjorde misstaget att säga att "killarna tycker att du är grym". Ett stort misstag. Han snäste att han inte alls är grym! Syrran försökte förklara att det är ett uttryckssätt för någonting bra. Att man är grym på något, inte att man är elak. Han muttrade bara kort att han inte är "grym". Jag tyckte synd om honom. Samtidigt var jag rädd. Jag sjönk ihop, för jag visste att kvällen kunde bli en prövning. Och det blev den. Natten blev till ett helvete.

Jag tror att nånstans fanns det en insikt inom honom om att han bedrev ondska i vissa saker som han gjorde. Han blev uppriktigt stött över att bli kallad för grym. Jag tror inte att han var den han ville vara. Jag tror att han slogs lika mycket med det där monstret som vi andra gjorde. Problemet var att han aldrig vann.