Det krävs inte mycket för att jag ska bli helt utmattad. En dag utan rast och lunch har tagit knäcken på mej totalt. Jag är helt slut. Och gråtfärdig. Det kan inte vara bra att gråta och gråta och gråta. Idag har det i och för sej varit så stressigt att jag inte har känt någonting alls annat än stress. När jag kom hem däremot så fick jag en sån där nästintill övermäktig ångest. Ångest och trötthet. Ledsamhet och håglöshet. Jag hade tänkt träna efter jobbet idag. Jag hade behövt träna. Men utan mat i magen och efter en så hektisk dag så åkte jag hem och åt och gick in i dvala. Jag har inte hunnit med mindfulness. Ingen exponering (tror jag). Distraktion? Ja, jobbet har tagit all fokus. Göra en sak i taget? Ja, faktiskt. Fast det är ju en del av mindfulness så då har jag ju hunnit med det också. Tänk att det ska vara så jävla jobbigt att leva? Har alla det såhär jävla jobbigt med att leva?