Jag minns när han slängde besticken demonstrativt i tallriken. Vi åt tacos, om jag inte minns helt fel. Han var irriterad men på frågan om vad det var som var fel var svaret upprepande gånger "inget, jag äter". När han sa så var det alltid något som var fel. Alltid. Han var arg över något, men varken jag eller min syster visste vad det var. Jag visste i alla fall inte det.

Tidigare på dan hade mina föräldrar åkt till min mormor och morfar som bodde en timme bort. Jag ville följa med, för det var sommar och planerna var att åka till stugan. Min syster bad mej flera gånger att stanna. "Stanna hos oss inatt och följ med när vi åker imorgon istället". Jag sa nej. Jag var otålig och verkligen åka och träffa mormor och morfar. Men hon gav sej inte, och jag kommer aldrig glömma när hon sa "snälla stanna, jag behöver dej". Då fanns det ingen tvekan mer, och jag minns inte vad jag tänkte, jag visste bara att jag måste stanna för något var inte som det skulle. Något var farligt.

Vid middagsbordet blev han så uppretad över att få frågan "vad är det" att han reste sej häftigt, stod stilla i, vad som borde ha varit, en mikrosekund och sedan började rafsa efter nycklar på köksbänken. Den där mikrosekunden var ett sådant där kritiskt ögonblickn där hans agerande kunde vara att han antingen stormade ut eller att han gick bärsarkargång. Den här gången valde han att storma ut. När han röck bilnycklarna hade syrran nånstans hittat lite mod. Hon tog tag i hans hand och sa lungt att "nycklarna behöver jag". De tittade på varann en sekund eller två, sen släppte han dem.

Det här var inget ovanligt. Sådant här hände dagligen och det var ändå ett tillfälle där ingen fick en smäll eller en knuff. Det var ett 'bra' tillfälle. Ett tillfälle då vi hade haft tur. Det som var unikt vid det här tillfället var att min syster klivit fram och tagit bilnycklarna. "Vi ska åka till mormor och morfar. Jag ska lämna honom. Jag behöver din hjälp." Hon grät. Hon grät så mycket att hon inte klarade att stöka av bordet. Hon klarade inte att tvätta barnen och göra dem i ordning. Hon klarade inte att packa. Jag gjorde dom sakerna. Och det var bråttom, för ingen av oss visste när han skulle komma tillbaka och skulle han hinna tillbaka innan vi åkt så skulle det antingen bli farligt eller så skulle han hålla oss kvar. Förmodligen skulle det vara både och. Syrran ringde till mamma och pappa hos mormor och morfar. "Vi åker nu. Vi måste tanka. Har vi inte kommit om en timme så måste ni söka efter oss". Jag packade in syster och barn. Tankade på Statoil. Sen grät syster hela vägen till mormor och morfar. Jag kommer aldrig glömma lättnaden när de tog emot oss när vi parkerade inne på gården. Det var första steget mot friheten.

Syrran har senare bekräftat att hon planerade att lämna honom och att det var därför hon bad mej stanna. För hon behövde min hjälp. Jag var inte riktigt 12 år fyllda.