Ångesten ligger tät. Allt rämnar mellan svart och vitt. Jag faller i mörkret och ser ibland ingen utväg. Att vara fast, utan varken mening eller mål, det är att leva ett konserverat liv. Man kommer varken framåt eller bakåt. Jag försöker slita upp en öppning varje dag. Nånstans där inne så tror jag också att jag kommer att göra det. Genom alla behandlingstillfällen, genom all träning, genom all beslutsamhet så kommer jag göra det. Jag behöver bara klara mej genom de akuta situationerna. De situationer där jag blir helt uppslukad av förtvivlan. De situationerna som är...nu.