Att slåss mot gråten hela tiden är väldigt, väldigt tröttsamt. Jag har börjat haja grejen med att öva mindfulness. Det vore skönt att ta en paus från virvelvinden i huvudet, rensa tankarna och bara vara här - och - nu. Huvudet är i sådan kaos att jag inte ens hinner fånga tankarna. "Vad tänker du?" Jag vet inte. Jag vet inte vad jag tänker, jag vet bara att det är kaos och att jag inte hinner fånga tankarna förrän de både kommit och gått. Jag har haft - och har fortfarande - lite svårt att ta till mej mindfulness. I ärlighetens namn så tror jag att det i första hand är för att jag tycker att det är obehagligt och svårt. I andra hand så är det för att jag, ja, faktiskt tycker att det är jävligt flummigt att sitta och fingra på stenar, kastanjer eller vad det nu kan vara. Jag har absolut inte omfamnat mindfulnessövningarna med öppet hjärta, men ändå tillräckligt för att bli vansinnigt triggad av det. Att blunda och utforska ett föremål med hjälp av känseln, eller lyssna efter något, gör att jag går igång som om det finns ett hot. Jag blir skvätträdd. På min vakt. Jag har inte kontroll. Inte kontroll över vad som finns framför mej, bredvid mej, bakom mej. Och har jag inte kontroll, så är jag automatiskt hotad. Det är ett himla bestyr i alla vardagssituationer, och när jag ska träna mindfulness så blir det ett störningsmoment i storlek med pyramiderna i Giza. Att träna mindfulness är ett arbete. Ingen hobby. Inga feel-good-övningar. Det är ett arbete.