Det har varit en jobbig dag idag. Ylat på bussen, på stan, i korridoren på närpsyk, på mitt rum... Jag vet inte vad jag ska göra av gråten. Jag vet inte hur jag ska hantera gråten. Och ledsamheten. Jag vet inte vad jag kan säga om det heller. Jag är så jävla trött.

Är inne i ena riktiga humörsvängningar. Gråter för allt och ingenting. Jag är så ängslig hela tiden.

Färdighetsträningen idag var ganska tufft. Det var ett tufft avsnitt vi jobbade med (validering) och jag tror att flera i gruppen hade en jobbig dag. Det smittar av sej lite. Det har varit lite extra ledsamt idag.

Bad en i personalen hjälpa mej göra ett schema för veckan. Kanske kommer jag träffa läkaren imorgon och prata mer om det, och om utskrivning. Jag har hemlängtan.

En bra start på dagen och det allra bästa är att den startade utanför sjukhuset. Efter lunch stundar färdighetsträningen på närpsyk och efter det ska jag tillbaka till avdelningen. Jag ska gå igenom mitt schema som jag gjort för förra veckan och sedan göra ett nytt. 

Jag har tingeling i kroppen. Brr. Mina leder kommer strejka helt och hållet en regnig dag.

Nu har jag suttit halva dan igår och halva dan idag för att sätta ihop mina anteckningar och göra dem förståeliga till morgondagens färdighetsträning. Att reda ut vad som är mina styrkor och svagheter när det gäller aktivt lyssnande, vara vänlig, vara intresserad, validera, vara lättsam, förhandla och kompromissa så klarade jag ändå att beskriva dessa hyfsat. Det jag gått rejält bet på är att hitta tre konflikter där jag hade andra behov eller vilja än en annan person och sedan arbeta fram två möjliga kompromisser. Jag klarar det inte, så nu sitter jag här och grinar över det också, att jag är så trög och inte fattar.

Ovanpå det så har jag de senaste dagarna haft en sån vansinnig dödsångest. Jag är rädd för att all tid rinner iväg och att jag använder tiden till att må dåligt. Jag är rädd för att andra ska dö, familjemedlemmar och vänner. När jag känner så så vill jag dö själv. Det är riktigt trassel i huvudet.

Jag borde verkligen, verkligen, verkligen sova i min lägenhet inatt. Men jag mår dåligt bara av tanken att sova där i den röran. Jag får inte en lugn stund förrän det är klart där. Tänk att nånting så enkelt som att packa upp, sortera och städa kan skapa så mycket oro. Har varit på 4-års kalas idag. Det var ganska påfrestande men det gick ändå bra. Jag dog inte. Är bara så vansinnigt trött.

Det känns som om det kretsar mycket kring relationer just nu. De senaste två veckorna i färdighetsträningen har handlat om vad som krävs för att behålla och vårda en god relation. Bortsett från det så kretsar relationer till läkare, sjukvårdspersonal, familj och vänner ganska mycket i mitt huvud. Det är inte bara nya relationer som är svåra, gamla är det också. Jag är väldigt dålig på att vårda. Och jag är väldigt dålig på att vara ärlig. Det går lite inflation i mina "det-vore-trevligt-någon-gång-vi-får-höras-av"-svar som jag sedan aldrig lever upp till. Det blir aldrig "någon gång". Särskilt när jag inte mår så bra. Då kör jag med en ursäkt efter en annan, istället för att säga att just idag så behöver jag vila eller vara ensam. Vad är egentligen lämpligt att säga? Var går gränserna? Vad är uppriktigt och inbjudande och vad är gränslöst? Jag är i en sån situation nu, då jag faktiskt valt att säga precis som det är; att jag mår dåligt och är på sjukhus just nu, men att jag gärna skulle vilja ta den där kaffen när jag mår bättre. Och jag menar det verkligen, jag vill ta den där kaffen, det är bara det att just nu så.. Det kräver för mycket av mej. Eller gör det det? Är jag för feg för att prova vara lite sårbar för henne? Hon är inte så rädd för trassel säger hon, men jag undrar det, jag. Då kommer nästa bekymmersrynka in; vad menar hon med att ta en kaffe? Är det bara det, en kaffe, eller menar hon en date? Jag vet inte hur jag ska tolka signalerna. Att gå på date överhuvudtaget känns som...skärselden. Vips! Så var mina tankar överallt och ingenstans istället för att bara ta en dag i taget och inte behöva veta exakt vad hon menar. Jag skulle kunna fråga, men gud så jävla pinsamt. Aaaah! Jag blir galen! Tappar förståndet på riktigt! Varför är det så jävla viktigt för mej att ha koll på precis allt?

Pratade faktiskt med en kompis som också mår dåligt i perioder om just det, att våga berätta för andra att man ibland mår dåligt. Vi kom fram till att vi båda önskar så hett att andra ska förstå en, att vi ställer för höga krav på andra och skjuter ifrån oss personer som egentligen är bra för oss om vi bara gav relationen en chans. Antingen så förväntar jag mej att de ska förstå allt (och det hör man ju själv att det är omöjligt) och så blir jag besviken när jag inte tycker att de gör det, eller så förväntar jag mej inget alls och då bjuder jag inte in någon. Det är stopp i porten. Jag har som ingen balans. Relationerna blir inga långvariga eller djupa relationer. Så frågan är vad det är jag egentligen vill? Hur vill jag ha det och hur ska jag kunna förändra mej? För jag måste förändra mej om jag vill ha nära relationer. Jag skadeskjuter mina relationer ständigt.

Hur är det möjligt att vakna med ångest och en massa tårar? Jag fattar inte. I vilket fall som helst så känns det bättre nu. Jag har åkt hem och ska gå på 4-års kalas. Det känns ganska bra. 

Jag längtar hem. Jag vill ha en normal vardag. Det känns som om jag slösar med tid. Allting går så sakta, och samtidigt rasslar det bara i huvudet. Tankarna är inte hela.

Både igårkväll och idag har jag gråtit. Det tar så mycket energi att gå omkring och känna en massa hela tiden. Jag har klottrat ner en del som kan hjälpa mej att nysta i vad som egentligen händer inom mej. Jag kom fram till att idag har jag varit ledsen. Jag har såna svårigheter med att visa det. Så fort jag kommer bland andra människor så slutar jag kunna gråta. Jag känner samma sak men jag kan inte gråta, det går inte.

Det är väldigt jobbigt att jag är så trög i huvudet. Jag känner mej så dålig när jag inte hittar ord eller när jag mitt i en mening tappar vad det var jag höll på säga. Det är väldigt lätt att jag snöar in på allt som jag inte klarar som jag brukar klara, istället för att se vad jag klarar. Jag har hemlängtan. Jag är riktigt stressad över att jag inte fått i ordning lägenheten än så att jag har kunnat sova där. Nu har jag bränt två nätter utan att egentligen träna på det som min vårdplan syftar till. Det känns inte bra. Jag känner mej så jävla slö. Onyttig. Inget blir någonsin klart och det är svårt att ha tålamod med det.

Jag har klarat en massa saker idag. Jag har pratat med läkaren och kommit överens om att jag ska fortsätta slussas ut, och att jag och en annan läkare ska göra en mer detaljerad utslussningsplan med ett preliminärt datum för utskrivning. Det känns stort! På ett bra sätt. Sen har jag åkt buss, varit hos min helt fantastiskt duktiga sjukgymnast, träffat min syster och handlat. Ganska mycket på en och samma dag, men det har ändå gått bra. Jag är ganska jämn i humöret. Varken katastrofer eller eufori. Däremot är jag helt slut. Nu skulle jag egentligen vara i min lägenhet och skruva ihop sängen, packa upp porslin och - framför allt - städa. Jag måste göra det så att jag någon gång kan skrivas ut! Jag ville sova i min egen säng, men den är i tusen bitar och jag orkar faktiskt inte ta tag i det ikväll. Det känns jobbigt. Det är som att det hänger över mej. Jag blir stressad. Jag har försökt tänka att med tanke på hur lite jag sovit sista nätterna och hur mycket jag har varit i farten idag, så behöver jag nog vila ikväll. Jag får försöka släppa tanken på röran till imorgon. Bara tanken på hur mycket det är att göra ger mej ångest.

Jag hittade en tankefälla igår. Jag satt i allrummet med andra patienter och vi började prata om framtiden. Barn, giftemål. Ganske snabbt blev jag deppad. Så jag satte mej och klottrade för att få nån ordning i vad som egentligen hände. "Jag kommer aldrig skaffa familj". "Hur ska någon orka leva med mej?" "Hur ska någon vilja leva med mej?"

Känslan blev ledsen och ensam. Det kändes som om all tyngd förflyttades till bröstet. Det kändes som om det bara skrek om mej att jag mådde dåligt. Jag gick in på toan och ställde mej framför spegeln... Nej, det syntes inte. Ingenting alls. Det var otäckt. Jag var helt blank. Så jag ställde mej och gjorde grimaser för att väcka liv i mej. Det funkade inget vidare...

Tredje natten med lite sömn. I kväll borde jag vara så pass trött att jag somnar ordentligt. Idag ska jag på nattpermis igen. Först sjukgymnastik efter lunch, sen lite tid med syrran på stan. Längtar efter min hund. Längtar efter att sova med honom. 

Jag är lite stressad över att lägenheten är i kaos. Jag måste städa upp så jag kan slappna av och prova vingarna ensam. 

Vågar jag säga att jag känner saknad? Lägger jag nu en värdering i vad jag tänker och känner? Jag har vissa föreställningar om att jag inte "borde" vara ledsen. Eller arg. Och när jag inte borde så försöker jag undvika det genom att aldrig erkänna det. Betyder det att jag vill förändra den relationen (eller icke-relationen) som den är nu? Nej, det vill jag inte. Det är så här jag vill att det ska vara. Jag tycker att det är vad som är bäst för mej. Men... Jag känner saknad. En massa, massa saknad.

Det är himla vimsigt i huvudet. Närminnet är som en guldfisk. Det är jätte jobbigt. Det är jobbigt när jag upprepar mej, frågar samma saker, stammar och inte hittar ord! Det är så jävla frustrerande! Jag känner mej... Korkad. 

Permisen har gått bra. Nu är jag tillbaka på avdelningen. Det mesta funkade faktiskt bra hemma. Däremot så sov jag väldigt lite. En natt utan bra sömn går att tackla, men när det blir två på raken som det blivit nu så måste jag lösa sömnen. Jag tror att om jag bara fortsätter med rutiner och tar medicinen regelbundet så kommer det att ordna sej. Det är sömnen som tappats och jag glömmer att ta medicin. När jag är här på avdelningen så säger ju andra åt en när man ska ta medicinen så det ställs inga krav på mej gällande det här. Hemma däremot... Jag måste sätta på fasta påminnelser på telefonen tror jag. Då ordnar det sej.

Jag sov inte hemma inatt, utan hos mina föräldrar. Det kändes som ett lämpligt steg, första natten utanför sjukhuset. Men jag skulle gärna sova hemma ensammen så snart som möjligt. För att jag ska kunna göra det så måste jag städa till i lägenheten. Det är flyttröra, och det vill jag inte komma hem till. Det är för rörigt. Så under dagarna ska jag ställa i ordning där. Hade tänkt ha permis mellan lördag och söndag, men jag tror att det är bättre att ta den mellan fredag och lördag. På söndag ska jag på 4-årskalas, och hela familjen ska dit. Det kommer bli mycket folk och det kommer att vara höga röster och mycket intryck. Kanske blir det för mycket att ha permis mellan lördag och söndag.

Hade sista HUT:en för den här terminen. Det var guld att vara ute idag. Sol och frisk luft och med världens finaste hästar. Det var magiskt. En varm känsla som jag tog med mej "hem". Att ha den känslan och vara trött är ganska... Skönt. Avslappnat.

Jag har sovit som en kratta. Har varit skönt att ha Tyson hos mej när jag sovit så risigt. Han har snosat mej i nacken hela natten lång. 

Tog tag i räkningarna nu på morgonen. Tänk att det ska vara så jäkla segt att få såna saker gjorda. Jag skulle vara hjälpt av att göra en sak i taget, så jag vet vad jag gjort och inte gjort. Det är ganska nedslående när jag märker att jag inte riktigt hänger med. 

Jag är aningens orolig för framtiden. Om jag inte kommer in på skola, vad gör jag då? Man ser hur ens kompisar börjar slå sej ner, skaffa barn och köpa hus. Det är långt borta för min del. Om jag ens någonsin kommer ha ett sånt liv. Det gör mej... Ledsen.

Det känns bra att planera saker som gör att jag har något att se fram emot. Jag hoppas bara att jag klarar att resa ner till Göteborg i slutet av juni. Det vore väldigt, väldigt tråkigt om jag inte vore tillräckligt harmonisk. Köpte biljetter till Motörhead i december. En av dem är en födelsedagspresent till en nära vän. Det ska bli jättekul att göra något tillsammans med henne. Det är en sån där relation som jag inte vårdat. Som finns där och som har alla förutsättningar för att vara en sund och stabil relation. Om jag bara tog hand om den.

Det har varit mycket intryck idag. Jag är ganska mättad för idag. Ska krypa ner i sängen och invänta morgondagens HUT. Sen ska jag tillbaka till avdelningen. Längtar tillbaka lite. Särskilt till bolltäcket...

Avcheckning av räkningar och en promenad till affären för att köpa skorpor ser jag fram emot nu. Sen ska jag vila lite, det blev en alldeles för kort natt. Jag har mått riktigt illa. Usch. Glider på permis från idag till imorgon.

Idag lyfte jag luren för att bara säga "hej, hur mår du?". Jag kan nog vara ganska kall. Det kändes bra. Tänk att så små saker kan vara så betydelsefulla. 

Imorgon är sista HUT:en för i år. Vi ska rida ut. Jag har gått två år, så egentligen så är jag "klar" med HUT:en. Men jag har fått frågan om jag vill gå ett tredje år trots att man egentligen bara får gå två. Det gjorde mej verkligen glad! HUT:en har gett mej så mycket. 

Jag vill verkligen börja om, bygga på något nytt.

Det blev väldigt, väldigt jobbigt idag. Mycket att ta in och mycket att fundera kring. Så jag ska ta den här kvällen till att läsa. Mitt eget material och det jag har fått. Det var synd att det inte var någon färdighetsträning idag. Synd för då kanske jag hade rett ut en del. Samtidigt så kanske det var bra att få en vecka extra i just det här avsnittet som handlar om att behålla och vårda nära relationer. Det ställer högre krav på mej, att verkligen nysta i just det.

Det här med medicineringen är jag riktigt orolig över nu. För det första så har jag inte koll på vad jag äter eller hur planeringen ser ut kring min utslussning och min medicinering. För det andra så blev det så jävla tjorvigt igår. På förmiddagen ville en skötare prata med mej om hur jag mår. Så vi satte oss inne på mitt rum och jag berättade att jag har ångest, och om att jag pendlar väldigt mycket mellan att vara väldigt uppvarvad och bli väldigt nere. Sa också att jag ibland undrar om jag egentligen skulle vara på den låsta avdelningen för att jag är så oberäknelig. För mej är det tydligt att jag mår dåligt, det känns som om det skriker om mej, men skötaren säger att hon aldrig kunnat ana att jag mår dåligt. Hon tyckte att vi kunde prata med sjuksköterskan om att få vid behovsmedicin.

Jag satt i allrummet när sjuksköterskan kom och ville prata med mej. Jag berättade hur jag mådde, och han pratade om att att det viktiga när man har ångest är att lära sej att stå ut med den. Jag skulle få en Lergigan, för något annat ville han inte ge mej. Så jag satte mej i allrummet igen och väntade. Och väntade. Och väntade. Han kom och fikade, sen försvann han igen. Jag gick på toa och när jag kom tillbaka så berättade en annan patient att han hade velat ge henne min vid behovsmedicin. Behöver jag ens säga att han aldrig kom tillbaka? När de hade skiftbyte och den andra sjuksköterskan kom vid kl 14 med Lergiganen som jag hade stående, så var jag så uppvarvad att jag hade ont i kroppen.

Så fortsatte dagen, upp och ner, upp och ner. Det är ett rent helvete att leva. Jag tycker att jag berättar mer nu än tidigare, men det känns som om jag inte blir hörd. Jag förväntar mej inte att de ska trolla bort ångesten. Jag vill bara få nån typ av respons.

Hela dagen har gått ut på att svälja gråten. Om och om igen. Jag orkar inte ha det såhär. Jag orkar inte pendla upp och ner. Jag är helt slutkörd.

Pratade med en skötare om det tidigare idag. Jag sa det, att ibland blir jag tveksam över hur jag ska kunna stå ut. Kanske borde jag flytta ner en våning, jag vet inte. "Det syns inte på dej." För mej känns det som om det bara skriker om att jag har ångest. Jag förstår inte att det inte syns. Jag vill så gärna prata men jag är så dålig på att upprätta kontakt. Det är så många som jobbar här också. Det är..svårt.

Vaknade en gång i kvarten i natt, var ändå pigg som en lärka när det var dags för frukost vid 7. Åkte till tatueraren till 10-tiden. Hade inte ens tänkt på att det skulle bli ganska intimt, då jag var tvungen att ligga ner och ha honom lutandes över mej. Men. Det var inga som helst problem. Snarare så blev jag mycket mer samlad när endorfinerna kickade in. Det var inte alls obehagligt. Tyvärr så tog det inte så länge så varvade jag upp igen. Ordentligt. Jag åkte tillbaka till avdelningen innan det var dags för middag. Det är jag lite besviken över, att jag inte nådde upp till min målsättning att äta middag hos föräldrarna innan jag åkte tillbaka. Är fortfarande i gasen, men jag springer inte omkring som en yr höna i korridorerna i alla fall. 

Träffade på två kollegor på stan. Eller strax bredvid närpsykiatrin. Det var lite jobbigt. Jag måste höra av mej till jobbet. Måste komma ihåg det! 

Det är så mycket höga berg och djupa dalar. Antingen är jag nästan euforisk eller så är jag rejält svart. Det är väldigt svårt att hitta en balans. Och att veta vad som är sunt och inte. Jag behöver reda ut vad som är känslor och vad som är tankar. Just nu tror jag att allting är ett enda virrvarr. Jag behöver reda ut det, fundera över vad jag vill uppnå och sedan hitta konkreta strategier för att nå dit. Jag ska få material från min kontaktperson som jag hoppas att jag ska använda för att göra just det.

Hade en diskussion idag om tillit och relationer. Jag måste ju ändå försöka kliva in med full hängivenhet in i relationer, utan att hela tiden gå med en misstro gentemot andra. Bara för att jag gjort det en gång och blivit helt jävla slaktad så betyder inte det att det alltid kommer att hända. En händelse har inget med en annan att göra. En person har inget med en annan att göra. Jag får inte börja backa i det nu. Då kommer jag aldrig kunna ha djupare relationer. Dessutom får jag skylla mej själv som var så korkad. Min mamma underblåser lite det där att man ska vara misstänksam mot andra personer. Hon menar att man ska "känna folk på pulsen" innan man släpper in någon. Just precis det som jag tränar på att jag inte ska göra! Det är svårt.

Den här känslosmällen jag åkte på visade sej vara precis vad jag behövde. Det var faktiskt inget farligt. Jag tror att det kan ge mej lite möjligheter att träna på relationer. Träna på att be om det jag behöver och träna på att identifiera vad som är sunt. Ju mer jag har pratat om det ju mindre har jag tänkt på det. Det känns... Bra.

Jag vill börja säga ja oftare och till rätt personer. Jag vill våga mer. Det ska jag träna på.

Spattig och ångestfylld, men dagen är ändå fin. Jag har skrattat och skrattat och skrattat! Det är nog dags att skriva ut sej. Ska klottra ihop ett schema för både vistelsen här och för hur dagarna ska se ut när jag skrivs ut. Nu väntar jag på finbesök. Är lite trött efter HUT:en. Det är ett bra sätt att kanalisera energin när jag är där. Det är relationer till både mänskliga och fyrbenta varelsen som ställer krav på ett alldeles lagomt sätt. Imorgon ska jag sikta mot att ha permis ett längre tag av dagen. Det är morgondagens mål. Permis mellan 9 och 18, det skulle nog vara rimligt. Tror jag.

Det bubblar i benen, det är riktig sockerdricka i kroppen.

Nu mår jag så jäkla bra! Energi och upprymdhet! Vill inte sitta stilla, vill bara ut, ut, ut! Till och med regnet är attraktivt. Jag pratade lite med en sjuksköterska här om det. Jag brukar inte vara såhär upprymd. Om det här är normalt så fattar jag vad det innebär att leva. Jag måste finna balansen, så det inte blir en favorit i repris. Men nu bestämmer jag att det här är glädje så att jag kan njuta av den här känslan.

Det var någon som frågade mej om jag var rädd för att vara lycklig. Jag har funderat på det. Det kanske är det den här osäkerheten kring att jag känner mej så levande står för. Jag kanske är rädd för att vara lycklig, och så vänder jag de här glädjestunderna till något negativt. Bara för att jag är rädd för att vara lycklig, och för att jag inte känner igen känslan. Det kanske är därför som jag lever mitt liv i kaos. Jag väljer att umgås med människor som också lever i kaos. För att det förstår jag. Kaos förstår jag. Eller kanske inte förstår, men jag känner igen det. Jag vet inte om det här är att må bra, eller om jag är på väg upp i hypomani. Jag vet inte.

Jag är både sur och överväldigad efter mitt besök på närpsykiatrin. Det är jobbigt att höra och se hur det faktiskt är, hur jag faktiskt funkar. Klappar på huvudet behöver jag inte vara inom psykiatrin för att få. Det är ju det som är poängen med att jag går dit överhuvudtaget, jag vill göra en förändring. Jag vill sluta bete mej som en 5-åring. Och nu har jag faktiskt mått riktigt bra de senaste timmarna. Även om grunden är jävligt otrevlig så finns det ju i alla fall en grund som det går att jobba på. Hur det ska gå till har jag ingen aning om. Det blir väl nästa veckas tankenöt. Nästa veckas frustration... Och kanske ilska.

Åker tillbaka till avdelningen till middagen, och resten av tiden ska jag försöka att bara vara. Kika tv i avslappnat sällskap och bara...vara. Försöka undvika att lägga prestation på att titta på tv. Undvika att lägga prestation på att umgås. Undvika att undvika.

Har blivit svag för pianoklink. Fick tips om Adele.

Turning tables

Och gamla favoriten Ani Difranco.

..på konstgjord andning. Min impuls är att fly. Fly från vad allt behandlingar och medicinering innebär. Bryta upp. Börja om på nytt. Långt, långt härifrån. Men det vore lönlöst, för svårigheterna finns inte omkring mej, de finns inom mej.

Jag försöker göra tvärtemot vad impulserna säger. Vill jag inte stiga upp så måste jag stiga upp. Det blir att jag försöker lura hjärnan. Köpa tid, hela tiden köpa tid. Problemet är att huvudet ställer till det så länge att ångesten blir så stark och så ihållande att jag inte skulle ha kunnat besegra den om jag inte vore på sjukhus. Uppgiven. Jag är så uppgiven. Självbilden och självkänslan kan jag inte luta mej mot, och då blir det svårt att stå emot det där mörka inombords. Vapnen är helt enkelt för svaga. 

Det finns ett mönster i det som händer med mej nu. Jag kan åtminstone se det. Att det har utlösts ett fall från förr. Där jag inte var värt ett dyft. Där jag användes. Där min kropp var ingenting värd. Det är precis samma sak som händer inom mej nu. Det blir en repris.

Jag känner mej verkligen till och från som en levande död. Jag vet inte hur jag ska få ordning på den här ångesten. Den gör mej mer eller mindre desperat. Jag vet att jag har skrivit det förut, men jag har aldrig någonsin varit såhär dålig. Visst har jag varit dålig förut, men... Det här är bortom allt jag tidigare upplevt. Den där skrikande känslan i bröstet, som säger att jag skulle kunna slita ut lungorna ur kroppen och hoppas få slut på smärtan. Den där känslan av att inte ha kontroll över kroppen, att benen skulle kunna vika sej eller bege sej åt ett mål som bara de känner till. Faktiskt så har jag tappat kroppsfunktioner. Jag har till och från väldigt svårt att svälja, musklerna lyder inte. Jag har svårt att kunna kissa. Ansiktet blir bedövat, bortdomnat. Vänster arm likaså. Och i regel tre av fingrarna. Jag mår konstant illa. Jag är aldrig hungrig. Framför allt så är det ensamheten i huvudet som tär. Jag vågar inte berätta om allt som händer inom mej. Jag vågar bara inte. Sen är det ingen idé att springa och tjata om allt heller. Jag blir så besvärlig, och det händer ändå inget. "Jaha". 

Jag var på vippen att inte fara på färdighetsträningen idag. Jag var riktigt dålig. Som en vålnad i korridorerna. Väl på plats satt jag där med gråten i halsen. Jag minns inte vad dagen gick ut på. Jag vet bara att jag varit där. Tillbaka på avdelningen så fick jag världens kram av en av de andra patienterna. Vi har en del gemensamt, trodde inte att jag skulle kunna finna så mycket förståelse som jag upplever här, och särskilt inte av andra patienter. En annan tjej fick åka hem idag. Vi kommer hålla kontakten. Håller tummarna för att det kommer gå bra för henne! Fan vad vi har peppat varandra, alla tre. 

Nu har jag i alla fall fått bolltäcket, så nu kan jag krypa ner under det när det är jobbigt. Jag hoppas verkligen att det hjälper. För...jag blir desperat. Helt desperat. Vaggar fram och tillbaka i korridorerna. Det nöter ner mej, dag för dag. Timme för timme. Till slut kommer det att brista. Jag måste göra något åt den här ångesten, och det nu. Jag måste komma ifrån den här tanken av att vara värdelös. Jag måste börja se till att andra inte får den kontrollen över mej att jag känner mej värdelös. Nu måste det ta stopp. Det är allt jag har i huvudet - jag är värdelös. Jag förtjänar inget annat än det här.

...och så fick jag ett ultimatum; "hör av dej eller så hörs vi aldrig mer." 

Jag mår inte bra. Jag kan inte tänka klart. Jag har konstant ångest, så mycket att jag inte håller på orka, så starkt att jag är beroende av sjukhuspersonal. Jag fixar inte sånt här. Jag fixar inte ultimatum. Ultimatum får mej att känna mej otrygg. Stressad. Och då resignerar jag. Så är det, jag resignerar av ultimatum. Och återigen - jag är så jävla värdelös.

Det är hårt när alla bitar faller på plats, när allt det jag funderat kring faktiskt har varit reellt. Allt jag bett om är ärlighet. Bara ärlighet. Smällar som kommer från ärlighet kan jag ta. Om man älskar någon så låter man den gå. Om man älskar någon släpar man inte den personen genom något för att man inte vågar släppa. Jag gör i alla fall inte så. Att får veta att hela tiden och alla ord inte varit helhjärtade är hundra gånger värre än att gå isär. Att det inte ens är värt att berätta det och samtidigt tycka att man har en nära relation... Det förstår jag inte. Jävlar vad ledsen jag är. Det här är ett fett jävla kvitto på vem jag är och vad jag är värd.

Sista dagarna har varit ett rent helvete. Är bara så trött hela tiden. Trött och utan matlust. Till och från så är jag så tom. Och har den där barnsliga tanken att jag inte kommer kunna lita på vad nån säger till mej längre. Jag längtar ut härifrån. Jag längtar ut från den här bubblan. Jag längtar efter mina egna ben. Jag längtar efter lite ro i livet. Efter att leva på riktigt. Att leva för min egen skull. Jag längtar efter att bli människa. Nån som gråter för att hon är ledsen. Någon som markerar när hon är arg. Någon som skrattar inte bara när det förväntas av henne utan för att hon verkligen är glad. Jag längtar efter att bli någon som man faktiskt kan älska.

Ångesten är vad jag slåss mot allra mest nu. Fick en Sobril, och faktiskt så hjälpte den så pass att jag kunde äta middag. Tjejen som är inlagd samtidigt som mej är guld. Så jäkla skönt att sitta och surra om ditt och datt. Det har blivit en hel del skratt idag. Det är värt mycket! Jag försöker fylla dagarna med att se fram emot att åka till Göteborg. Och till ännu mer sydliga breddgrader. Det är mitt mål att bli tillräckligt frisk för att kunna åka. Behöver få lite distans till en hel del just nu. 

Det är så mycket rör sej inom mej som jag tror att jag skulle behöva uttrycka. Men det kommer jag aldrig att göra. Jag stänger av istället. Helt. Det kommer inte att gå att nå mej.

Jag har fått sms från de kära den här tiden jag varit här. Varma, långa, tröstande sms. Jag har sparat dem så jag kan läsa dem när jag mår sämre. De ger mej så mycket tröst!

Det finns faktiskt dagar då ångesten är så stark att jag tror att hjärtat plötsligt kommer att stanna. Det blev väldigt bökigt idag när det gällde ångesten och medicineringen. Jag är ganska försiktig med att säga vad som händer inom mej för att jag är så rädd att mötas av tystnad och/eller rädsla. Jag är på öppen avdelning. Jag är här på HSL. Men idag så bestämdes det att jag inte skulle få nån vid behovsmedicin överhuvudtaget. Det var bortplockat. Lite rår jag nog för det själv, eftersom jag avböjt att ta Oxascand då jag inte tycker att den har så stor effekt och eftersom det är lätt att bli hooked på det. Men idag behövde jag det faktiskt. Och ja, jag vågade inte sätta mej på rummet för då hade jag skurit mej och kastats tillbaka till början. Jag hade definitivt blivit nerflyttad till den låsta avdelningen. Och det hade inte varit bra på en endaste fläck. Om det är någonstans man blir deprimerad så är det där. Efter ett jävla stök och bök så fick jag låna ett bolltäcke, och efter ytterligare en stund kom sköterskan och frågade om jag ville att hon skulle fråga en annan doktor. Hon gjorde det och voilà! Simsalabim så fick jag en Sobril. Lite lugnare blev jag, men oron är fortfarande kvar där.

Vissa saker är helt oreparerbart. Ibland är det bara att acceptera att det är trasigt och inte bemöda sej med att överhuvudtaget försöka rädda det som räddas kan. Nä. Det ska man bara släppa och gå. Det finns inget behov av det heller.

Det som inte dödar härdar. Tankarna är så flyktiga, aldrig klara. De här datumen är aldrig lätta att leva under. Jag fattar inte varför jag fastnar så mycket i dåtid. Varför jag inte bara kan släppa det. Det är som att så fort gräset tinat fram och knopparna kikar fram så går jag automatiskt ner mej. För den årstiden symboliserar så mycket som är dubbelt. Den symboliserar befrielse och förlust. Efter så här många år så tycker jag att jag borde ha kunnat tvätta bort det med nya erfarenheter, men icke. 

Det primära just nu är att ta mej ut härifrån.

Kränkt. Och tilliten är ordentligt kantstött. Från en massa, massa håll. Nä, jag har inget att säga. Jag ska bara stå här, och det enda jag vill är att alla ska passera mej som luft.

Delete. Delete.

Jag är så jävla besviken på mej själv för att det blev såhär. Det här var spiken i kistan när det gäller jobbet, så nu är jag orolig över framtiden. Det är då fan att jag alltid trasslar till det. Att jag aldrig kan bete mej som en normal jäkla människa. Jag har aldrig varit så rädd och känt mej så ensam som nu. Hur många av de som jag tycker står mej nära har ringt? Två. Och dem är jag såklart tusenfalt tacksam över att jag har sån tur att ha dem i mitt liv. Båda bor tyvärr många, många mil från mej. Jag är nog rätt ledsen över det, att så få har hört av sej menar jag. Fast jag vet inte om jag har rätt att vara det. Istället för att ha många ytliga bekanta, kanske jag ska försöka jobba på att få några djupa relationer istället. Ju mer kontakt jag har med personer utanför sjukhuset, ju mer ångest har jag. Det kanske är lika bra att så få har hört av sej överhuvudtaget. Jag sitter ofta på avdelningen och grubblar över att gå utanför sjukhuset. Därför så tvingar jag mej ut. Jag tror att ju mer jag tillåter mej att sitta och oroa mej desto svårare kommer det bli att slussas ut och ju lättare är det att jag tar med mej det beteendet när jag skrivs ut. Att jag isolerar mej, menar jag. Det enda som motiverar mej är att imorgon kanske det finns något som håller mej kvar. Om jag lever i nuet så kommer jag inte fixa att ta mej ur det här.



Matchbox Twenty - by Warner-Music

I should get some sleep 
Because tomorrow might be good for something
Hold on 
I'm feeling like I'm headed for a 
Breakdown 
I don't know why 
I'm not crazy, I'm just a little unwell
I know, right now you can't tell 
But stay awhile and maybe then you'll see 
A different side of me 
I'm not crazy, I'm just a little impaired
I know, right now you don't care 
But soon enough you're gonna think of me 
And how I used to be