Jag har klarat en massa saker idag. Jag har pratat med läkaren och kommit överens om att jag ska fortsätta slussas ut, och att jag och en annan läkare ska göra en mer detaljerad utslussningsplan med ett preliminärt datum för utskrivning. Det känns stort! På ett bra sätt. Sen har jag åkt buss, varit hos min helt fantastiskt duktiga sjukgymnast, träffat min syster och handlat. Ganska mycket på en och samma dag, men det har ändå gått bra. Jag är ganska jämn i humöret. Varken katastrofer eller eufori. Däremot är jag helt slut. Nu skulle jag egentligen vara i min lägenhet och skruva ihop sängen, packa upp porslin och - framför allt - städa. Jag måste göra det så att jag någon gång kan skrivas ut! Jag ville sova i min egen säng, men den är i tusen bitar och jag orkar faktiskt inte ta tag i det ikväll. Det känns jobbigt. Det är som att det hänger över mej. Jag blir stressad. Jag har försökt tänka att med tanke på hur lite jag sovit sista nätterna och hur mycket jag har varit i farten idag, så behöver jag nog vila ikväll. Jag får försöka släppa tanken på röran till imorgon. Bara tanken på hur mycket det är att göra ger mej ångest.

Jag hittade en tankefälla igår. Jag satt i allrummet med andra patienter och vi började prata om framtiden. Barn, giftemål. Ganske snabbt blev jag deppad. Så jag satte mej och klottrade för att få nån ordning i vad som egentligen hände. "Jag kommer aldrig skaffa familj". "Hur ska någon orka leva med mej?" "Hur ska någon vilja leva med mej?"

Känslan blev ledsen och ensam. Det kändes som om all tyngd förflyttades till bröstet. Det kändes som om det bara skrek om mej att jag mådde dåligt. Jag gick in på toan och ställde mej framför spegeln... Nej, det syntes inte. Ingenting alls. Det var otäckt. Jag var helt blank. Så jag ställde mej och gjorde grimaser för att väcka liv i mej. Det funkade inget vidare...