Nu mår jag så jäkla bra! Energi och upprymdhet! Vill inte sitta stilla, vill bara ut, ut, ut! Till och med regnet är attraktivt. Jag pratade lite med en sjuksköterska här om det. Jag brukar inte vara såhär upprymd. Om det här är normalt så fattar jag vad det innebär att leva. Jag måste finna balansen, så det inte blir en favorit i repris. Men nu bestämmer jag att det här är glädje så att jag kan njuta av den här känslan.

Det var någon som frågade mej om jag var rädd för att vara lycklig. Jag har funderat på det. Det kanske är det den här osäkerheten kring att jag känner mej så levande står för. Jag kanske är rädd för att vara lycklig, och så vänder jag de här glädjestunderna till något negativt. Bara för att jag är rädd för att vara lycklig, och för att jag inte känner igen känslan. Det kanske är därför som jag lever mitt liv i kaos. Jag väljer att umgås med människor som också lever i kaos. För att det förstår jag. Kaos förstår jag. Eller kanske inte förstår, men jag känner igen det. Jag vet inte om det här är att må bra, eller om jag är på väg upp i hypomani. Jag vet inte.