Tredje natten med lite sömn. I kväll borde jag vara så pass trött att jag somnar ordentligt. Idag ska jag på nattpermis igen. Först sjukgymnastik efter lunch, sen lite tid med syrran på stan. Längtar efter min hund. Längtar efter att sova med honom. 

Jag är lite stressad över att lägenheten är i kaos. Jag måste städa upp så jag kan slappna av och prova vingarna ensam. 

Vågar jag säga att jag känner saknad? Lägger jag nu en värdering i vad jag tänker och känner? Jag har vissa föreställningar om att jag inte "borde" vara ledsen. Eller arg. Och när jag inte borde så försöker jag undvika det genom att aldrig erkänna det. Betyder det att jag vill förändra den relationen (eller icke-relationen) som den är nu? Nej, det vill jag inte. Det är så här jag vill att det ska vara. Jag tycker att det är vad som är bäst för mej. Men... Jag känner saknad. En massa, massa saknad.