Det är hårt när alla bitar faller på plats, när allt det jag funderat kring faktiskt har varit reellt. Allt jag bett om är ärlighet. Bara ärlighet. Smällar som kommer från ärlighet kan jag ta. Om man älskar någon så låter man den gå. Om man älskar någon släpar man inte den personen genom något för att man inte vågar släppa. Jag gör i alla fall inte så. Att får veta att hela tiden och alla ord inte varit helhjärtade är hundra gånger värre än att gå isär. Att det inte ens är värt att berätta det och samtidigt tycka att man har en nära relation... Det förstår jag inte. Jävlar vad ledsen jag är. Det här är ett fett jävla kvitto på vem jag är och vad jag är värd.