Jag är så jävla besviken på mej själv för att det blev såhär. Det här var spiken i kistan när det gäller jobbet, så nu är jag orolig över framtiden. Det är då fan att jag alltid trasslar till det. Att jag aldrig kan bete mej som en normal jäkla människa. Jag har aldrig varit så rädd och känt mej så ensam som nu. Hur många av de som jag tycker står mej nära har ringt? Två. Och dem är jag såklart tusenfalt tacksam över att jag har sån tur att ha dem i mitt liv. Båda bor tyvärr många, många mil från mej. Jag är nog rätt ledsen över det, att så få har hört av sej menar jag. Fast jag vet inte om jag har rätt att vara det. Istället för att ha många ytliga bekanta, kanske jag ska försöka jobba på att få några djupa relationer istället. Ju mer kontakt jag har med personer utanför sjukhuset, ju mer ångest har jag. Det kanske är lika bra att så få har hört av sej överhuvudtaget. Jag sitter ofta på avdelningen och grubblar över att gå utanför sjukhuset. Därför så tvingar jag mej ut. Jag tror att ju mer jag tillåter mej att sitta och oroa mej desto svårare kommer det bli att slussas ut och ju lättare är det att jag tar med mej det beteendet när jag skrivs ut. Att jag isolerar mej, menar jag. Det enda som motiverar mej är att imorgon kanske det finns något som håller mej kvar. Om jag lever i nuet så kommer jag inte fixa att ta mej ur det här.



Matchbox Twenty - by Warner-Music

I should get some sleep 
Because tomorrow might be good for something
Hold on 
I'm feeling like I'm headed for a 
Breakdown 
I don't know why 
I'm not crazy, I'm just a little unwell
I know, right now you can't tell 
But stay awhile and maybe then you'll see 
A different side of me 
I'm not crazy, I'm just a little impaired
I know, right now you don't care 
But soon enough you're gonna think of me 
And how I used to be