"Fina, fina. Jag är så glad att vi pratade i natt. Det var förlösande och givande. Och jag uppskattar dig ännu mer! Men det betyder oxå att jag saknar dig mer. Nu när jag bor här saknar jag "mina vänner". Dom är alla utspridda. Jag får lixom aldrig ha en vardag med er. Saknar nära vänner nära mig och önskar du var en av dom som kunde vara nära. Närmare. För oavsett hur lång tid det tar mellan att vi ses så vet jag att du alltid finns där. Jag hoppas verkligen att du känner detsamma. Jag tror på dig. Du är så jävla stark. Du klarar allt! Det är så ofattbart att du inte ser det."

Jag hade tänkt göra en utflykt idag, röra mej bland mycket folk, för jag måste jobba på det här med att ta mej ut. Jag har stått och wobblat kring om jag ska fara eller inte. Till slut så var jag så orolig att jag bestämde mej för att stanna kvar här. Det är kanske lite väl optimistiskt att åka till en loppis där det råder mellandagsreamentalitet. Personalen här verkade tycka det också. Även om dom inte sa det rakt ut. Jag är glad över att det finns två till här som verkar ha liknande svårigheter som jag har. Vi är i samma ålder och sitter mer eller mindre hela dagarna och pratar och tittar på tv. Det är väldigt bra träning. Det blir tryggt i och med att jag känner att prestationsångesten när det gäller att vara social minskar så pass mycket att jag till och med kan ha roligt till och från. Samtidigt så vågar jag inte sitta i rummet själv mer än korta stunder så jag är så gott som tvungen att hålla till i allrummet. 

Från att ha haft en aptit utan dess like på grund av biverkningar av medicinen, har jag gått till att inte kunna äta alls. Det tar tvärstopp. Jag är inte ens hungrig. När jag försöker äta så mår jag bara illa. Uh.