Det är himla vimsigt i huvudet. Närminnet är som en guldfisk. Det är jätte jobbigt. Det är jobbigt när jag upprepar mej, frågar samma saker, stammar och inte hittar ord! Det är så jävla frustrerande! Jag känner mej... Korkad. 

Permisen har gått bra. Nu är jag tillbaka på avdelningen. Det mesta funkade faktiskt bra hemma. Däremot så sov jag väldigt lite. En natt utan bra sömn går att tackla, men när det blir två på raken som det blivit nu så måste jag lösa sömnen. Jag tror att om jag bara fortsätter med rutiner och tar medicinen regelbundet så kommer det att ordna sej. Det är sömnen som tappats och jag glömmer att ta medicin. När jag är här på avdelningen så säger ju andra åt en när man ska ta medicinen så det ställs inga krav på mej gällande det här. Hemma däremot... Jag måste sätta på fasta påminnelser på telefonen tror jag. Då ordnar det sej.

Jag sov inte hemma inatt, utan hos mina föräldrar. Det kändes som ett lämpligt steg, första natten utanför sjukhuset. Men jag skulle gärna sova hemma ensammen så snart som möjligt. För att jag ska kunna göra det så måste jag städa till i lägenheten. Det är flyttröra, och det vill jag inte komma hem till. Det är för rörigt. Så under dagarna ska jag ställa i ordning där. Hade tänkt ha permis mellan lördag och söndag, men jag tror att det är bättre att ta den mellan fredag och lördag. På söndag ska jag på 4-årskalas, och hela familjen ska dit. Det kommer bli mycket folk och det kommer att vara höga röster och mycket intryck. Kanske blir det för mycket att ha permis mellan lördag och söndag.

Hade sista HUT:en för den här terminen. Det var guld att vara ute idag. Sol och frisk luft och med världens finaste hästar. Det var magiskt. En varm känsla som jag tog med mej "hem". Att ha den känslan och vara trött är ganska... Skönt. Avslappnat.