..på konstgjord andning. Min impuls är att fly. Fly från vad allt behandlingar och medicinering innebär. Bryta upp. Börja om på nytt. Långt, långt härifrån. Men det vore lönlöst, för svårigheterna finns inte omkring mej, de finns inom mej.

Jag försöker göra tvärtemot vad impulserna säger. Vill jag inte stiga upp så måste jag stiga upp. Det blir att jag försöker lura hjärnan. Köpa tid, hela tiden köpa tid. Problemet är att huvudet ställer till det så länge att ångesten blir så stark och så ihållande att jag inte skulle ha kunnat besegra den om jag inte vore på sjukhus. Uppgiven. Jag är så uppgiven. Självbilden och självkänslan kan jag inte luta mej mot, och då blir det svårt att stå emot det där mörka inombords. Vapnen är helt enkelt för svaga. 

Det finns ett mönster i det som händer med mej nu. Jag kan åtminstone se det. Att det har utlösts ett fall från förr. Där jag inte var värt ett dyft. Där jag användes. Där min kropp var ingenting värd. Det är precis samma sak som händer inom mej nu. Det blir en repris.