Det här med medicineringen är jag riktigt orolig över nu. För det första så har jag inte koll på vad jag äter eller hur planeringen ser ut kring min utslussning och min medicinering. För det andra så blev det så jävla tjorvigt igår. På förmiddagen ville en skötare prata med mej om hur jag mår. Så vi satte oss inne på mitt rum och jag berättade att jag har ångest, och om att jag pendlar väldigt mycket mellan att vara väldigt uppvarvad och bli väldigt nere. Sa också att jag ibland undrar om jag egentligen skulle vara på den låsta avdelningen för att jag är så oberäknelig. För mej är det tydligt att jag mår dåligt, det känns som om det skriker om mej, men skötaren säger att hon aldrig kunnat ana att jag mår dåligt. Hon tyckte att vi kunde prata med sjuksköterskan om att få vid behovsmedicin.

Jag satt i allrummet när sjuksköterskan kom och ville prata med mej. Jag berättade hur jag mådde, och han pratade om att att det viktiga när man har ångest är att lära sej att stå ut med den. Jag skulle få en Lergigan, för något annat ville han inte ge mej. Så jag satte mej i allrummet igen och väntade. Och väntade. Och väntade. Han kom och fikade, sen försvann han igen. Jag gick på toa och när jag kom tillbaka så berättade en annan patient att han hade velat ge henne min vid behovsmedicin. Behöver jag ens säga att han aldrig kom tillbaka? När de hade skiftbyte och den andra sjuksköterskan kom vid kl 14 med Lergiganen som jag hade stående, så var jag så uppvarvad att jag hade ont i kroppen.

Så fortsatte dagen, upp och ner, upp och ner. Det är ett rent helvete att leva. Jag tycker att jag berättar mer nu än tidigare, men det känns som om jag inte blir hörd. Jag förväntar mej inte att de ska trolla bort ångesten. Jag vill bara få nån typ av respons.