Det som inte dödar härdar. Tankarna är så flyktiga, aldrig klara. De här datumen är aldrig lätta att leva under. Jag fattar inte varför jag fastnar så mycket i dåtid. Varför jag inte bara kan släppa det. Det är som att så fort gräset tinat fram och knopparna kikar fram så går jag automatiskt ner mej. För den årstiden symboliserar så mycket som är dubbelt. Den symboliserar befrielse och förlust. Efter så här många år så tycker jag att jag borde ha kunnat tvätta bort det med nya erfarenheter, men icke. 

Det primära just nu är att ta mej ut härifrån.