Misslyckanden och oro
Ovanpå det så har jag de senaste dagarna haft en sån vansinnig dödsångest. Jag är rädd för att all tid rinner iväg och att jag använder tiden till att må dåligt. Jag är rädd för att andra ska dö, familjemedlemmar och vänner. När jag känner så så vill jag dö själv. Det är riktigt trassel i huvudet.
Jag hade tänkt att fråga dig en grej, om du mår dåligt men vet att du måste ta itu med vissa "problem" hur gör du? Skjuter du dessa saker åt sidan och får ångest så fort du tänker på dem att du låtsas att de inte finns men mår dåligt över det hela iaf. Eller lyckas du lösa problemen trots depression och ångest? Haha.
Med hänv. till förra kommentaren tror jag visst du kan få en kärleksrelation om du bara hittar rätt person som orkar stå ut i dåliga dagar, känner en kvinna som är gift med två barn och är bipolär. Hennes man tycker visserligen det är jobbigt som fan ibland men förhållandet fungerar faktiskt bättre än många andra jag sett med fullt friska människor. Tror alla människor är kärleksmaterial, fast jag kan ju ha fel...
Jag tycker inte att relationer bör bygga på "lika villkor" relationer bör istället byggas på att man ser varandra för vilka man är och vad man klarar av emotionellt. Enligt min koola och rent teoretiska livsfilosofi.
Om du nånsin börjar tycka om någon speciell människa tycker jag det vore synd om du inte vågar möta henne pga av vad du tror förväntas. Kanske inte behöver kontrollera allt, eller det kanske du behöver för att fungera?
Förlåt om jag trasslar till det ännu mer för dig, du behöver inte spinna vidare på detta. Tyckte bara det var värt att fundera på hur jag själv fungerar. Själv har jag jätteproblem med vad jag tror andra förväntar sig av en "bra människa" och tycker inte att jag håller måttet vilket leder till att jag inte skaffar några nya kontakter alls.
Det är därför jag kommunicerar med dig, du finns ju inte i min verklighet, så jag behöver inte spela en roll...haha
Det första "haha" var inget haha utan snarare ett "hmm", eller ett nervöst skratt. Det sista var dock ett skratt :-/
När jag ändå skriver :-)
Personligen har jag aldrig haft dödsångest utan välkomnar döden. Däremot känner jag att alla andra blir klara med sina utbildningar och jag halkar efter pga av massa problem. Jag förstår alltså varför tiden är dyrbar men varför skall du vara rädd för döden? Folk kommer ju dö kors och tvärs, undrar om jag inte är okänslig eller vad är en normal inställning till döden egentligen?
Till slut vill jag även infoga att "trassel" är ett fantastiskt fint ord!
God natt
Ja du.. Det är nog ganska olika om jag skjuter på saker eller inte. Det allra mesta får jag gjort fastän jag mår dåligt, och det är ju skönt.
Den som lever får se, förhoppningsvis så lär jag mej hantera många olika relationer med hjälp av behandlingarna, främst färdighetsträningen... Jag är nog extra känslig just nu då det hänt mycket som involverar känslor och relationer. Jag tror att det kan vara ganska bra för då kanske jag är mer öppen för att verkligen jobba med dom här sakerna.
Precis så är jag också, att kontakter som sker över nätet eller per telefon har jag mycket lättare att handskas med.
Det har du nog rätt i... Vet inte varför jag fastnat så i de här tankarna om döden. Konstigt..
