Jag känner mej verkligen till och från som en levande död. Jag vet inte hur jag ska få ordning på den här ångesten. Den gör mej mer eller mindre desperat. Jag vet att jag har skrivit det förut, men jag har aldrig någonsin varit såhär dålig. Visst har jag varit dålig förut, men... Det här är bortom allt jag tidigare upplevt. Den där skrikande känslan i bröstet, som säger att jag skulle kunna slita ut lungorna ur kroppen och hoppas få slut på smärtan. Den där känslan av att inte ha kontroll över kroppen, att benen skulle kunna vika sej eller bege sej åt ett mål som bara de känner till. Faktiskt så har jag tappat kroppsfunktioner. Jag har till och från väldigt svårt att svälja, musklerna lyder inte. Jag har svårt att kunna kissa. Ansiktet blir bedövat, bortdomnat. Vänster arm likaså. Och i regel tre av fingrarna. Jag mår konstant illa. Jag är aldrig hungrig. Framför allt så är det ensamheten i huvudet som tär. Jag vågar inte berätta om allt som händer inom mej. Jag vågar bara inte. Sen är det ingen idé att springa och tjata om allt heller. Jag blir så besvärlig, och det händer ändå inget. "Jaha". 

Jag var på vippen att inte fara på färdighetsträningen idag. Jag var riktigt dålig. Som en vålnad i korridorerna. Väl på plats satt jag där med gråten i halsen. Jag minns inte vad dagen gick ut på. Jag vet bara att jag varit där. Tillbaka på avdelningen så fick jag världens kram av en av de andra patienterna. Vi har en del gemensamt, trodde inte att jag skulle kunna finna så mycket förståelse som jag upplever här, och särskilt inte av andra patienter. En annan tjej fick åka hem idag. Vi kommer hålla kontakten. Håller tummarna för att det kommer gå bra för henne! Fan vad vi har peppat varandra, alla tre. 

Nu har jag i alla fall fått bolltäcket, så nu kan jag krypa ner under det när det är jobbigt. Jag hoppas verkligen att det hjälper. För...jag blir desperat. Helt desperat. Vaggar fram och tillbaka i korridorerna. Det nöter ner mej, dag för dag. Timme för timme. Till slut kommer det att brista. Jag måste göra något åt den här ångesten, och det nu. Jag måste komma ifrån den här tanken av att vara värdelös. Jag måste börja se till att andra inte får den kontrollen över mej att jag känner mej värdelös. Nu måste det ta stopp. Det är allt jag har i huvudet - jag är värdelös. Jag förtjänar inget annat än det här.