Det finns faktiskt dagar då ångesten är så stark att jag tror att hjärtat plötsligt kommer att stanna. Det blev väldigt bökigt idag när det gällde ångesten och medicineringen. Jag är ganska försiktig med att säga vad som händer inom mej för att jag är så rädd att mötas av tystnad och/eller rädsla. Jag är på öppen avdelning. Jag är här på HSL. Men idag så bestämdes det att jag inte skulle få nån vid behovsmedicin överhuvudtaget. Det var bortplockat. Lite rår jag nog för det själv, eftersom jag avböjt att ta Oxascand då jag inte tycker att den har så stor effekt och eftersom det är lätt att bli hooked på det. Men idag behövde jag det faktiskt. Och ja, jag vågade inte sätta mej på rummet för då hade jag skurit mej och kastats tillbaka till början. Jag hade definitivt blivit nerflyttad till den låsta avdelningen. Och det hade inte varit bra på en endaste fläck. Om det är någonstans man blir deprimerad så är det där. Efter ett jävla stök och bök så fick jag låna ett bolltäcke, och efter ytterligare en stund kom sköterskan och frågade om jag ville att hon skulle fråga en annan doktor. Hon gjorde det och voilà! Simsalabim så fick jag en Sobril. Lite lugnare blev jag, men oron är fortfarande kvar där.

Vissa saker är helt oreparerbart. Ibland är det bara att acceptera att det är trasigt och inte bemöda sej med att överhuvudtaget försöka rädda det som räddas kan. Nä. Det ska man bara släppa och gå. Det finns inget behov av det heller.