Jag är både sur och överväldigad efter mitt besök på närpsykiatrin. Det är jobbigt att höra och se hur det faktiskt är, hur jag faktiskt funkar. Klappar på huvudet behöver jag inte vara inom psykiatrin för att få. Det är ju det som är poängen med att jag går dit överhuvudtaget, jag vill göra en förändring. Jag vill sluta bete mej som en 5-åring. Och nu har jag faktiskt mått riktigt bra de senaste timmarna. Även om grunden är jävligt otrevlig så finns det ju i alla fall en grund som det går att jobba på. Hur det ska gå till har jag ingen aning om. Det blir väl nästa veckas tankenöt. Nästa veckas frustration... Och kanske ilska.

Åker tillbaka till avdelningen till middagen, och resten av tiden ska jag försöka att bara vara. Kika tv i avslappnat sällskap och bara...vara. Försöka undvika att lägga prestation på att titta på tv. Undvika att lägga prestation på att umgås. Undvika att undvika.