Sista dagarna har varit ett rent helvete. Är bara så trött hela tiden. Trött och utan matlust. Till och från så är jag så tom. Och har den där barnsliga tanken att jag inte kommer kunna lita på vad nån säger till mej längre. Jag längtar ut härifrån. Jag längtar ut från den här bubblan. Jag längtar efter mina egna ben. Jag längtar efter lite ro i livet. Efter att leva på riktigt. Att leva för min egen skull. Jag längtar efter att bli människa. Nån som gråter för att hon är ledsen. Någon som markerar när hon är arg. Någon som skrattar inte bara när det förväntas av henne utan för att hon verkligen är glad. Jag längtar efter att bli någon som man faktiskt kan älska.