Jag borde verkligen, verkligen, verkligen sova i min lägenhet inatt. Men jag mår dåligt bara av tanken att sova där i den röran. Jag får inte en lugn stund förrän det är klart där. Tänk att nånting så enkelt som att packa upp, sortera och städa kan skapa så mycket oro. Har varit på 4-års kalas idag. Det var ganska påfrestande men det gick ändå bra. Jag dog inte. Är bara så vansinnigt trött.

Det känns som om det kretsar mycket kring relationer just nu. De senaste två veckorna i färdighetsträningen har handlat om vad som krävs för att behålla och vårda en god relation. Bortsett från det så kretsar relationer till läkare, sjukvårdspersonal, familj och vänner ganska mycket i mitt huvud. Det är inte bara nya relationer som är svåra, gamla är det också. Jag är väldigt dålig på att vårda. Och jag är väldigt dålig på att vara ärlig. Det går lite inflation i mina "det-vore-trevligt-någon-gång-vi-får-höras-av"-svar som jag sedan aldrig lever upp till. Det blir aldrig "någon gång". Särskilt när jag inte mår så bra. Då kör jag med en ursäkt efter en annan, istället för att säga att just idag så behöver jag vila eller vara ensam. Vad är egentligen lämpligt att säga? Var går gränserna? Vad är uppriktigt och inbjudande och vad är gränslöst? Jag är i en sån situation nu, då jag faktiskt valt att säga precis som det är; att jag mår dåligt och är på sjukhus just nu, men att jag gärna skulle vilja ta den där kaffen när jag mår bättre. Och jag menar det verkligen, jag vill ta den där kaffen, det är bara det att just nu så.. Det kräver för mycket av mej. Eller gör det det? Är jag för feg för att prova vara lite sårbar för henne? Hon är inte så rädd för trassel säger hon, men jag undrar det, jag. Då kommer nästa bekymmersrynka in; vad menar hon med att ta en kaffe? Är det bara det, en kaffe, eller menar hon en date? Jag vet inte hur jag ska tolka signalerna. Att gå på date överhuvudtaget känns som...skärselden. Vips! Så var mina tankar överallt och ingenstans istället för att bara ta en dag i taget och inte behöva veta exakt vad hon menar. Jag skulle kunna fråga, men gud så jävla pinsamt. Aaaah! Jag blir galen! Tappar förståndet på riktigt! Varför är det så jävla viktigt för mej att ha koll på precis allt?

Pratade faktiskt med en kompis som också mår dåligt i perioder om just det, att våga berätta för andra att man ibland mår dåligt. Vi kom fram till att vi båda önskar så hett att andra ska förstå en, att vi ställer för höga krav på andra och skjuter ifrån oss personer som egentligen är bra för oss om vi bara gav relationen en chans. Antingen så förväntar jag mej att de ska förstå allt (och det hör man ju själv att det är omöjligt) och så blir jag besviken när jag inte tycker att de gör det, eller så förväntar jag mej inget alls och då bjuder jag inte in någon. Det är stopp i porten. Jag har som ingen balans. Relationerna blir inga långvariga eller djupa relationer. Så frågan är vad det är jag egentligen vill? Hur vill jag ha det och hur ska jag kunna förändra mej? För jag måste förändra mej om jag vill ha nära relationer. Jag skadeskjuter mina relationer ständigt.