Jag har haft en sån där otäck känsla hela dan gällande Tysons operation. När jag åkte och hämtade honom så fick jag veta att det hade varit onödigt spännande. Han fick andningsuppehåll och var svår att få igång igen. Jag har haft det på känn hela dan. Jag blev alldeles rusig när veterinären började berätta. Helfånigt. Men jag mår faktiskt fortfarande jättedåligt över det. Nu är i alla fall båda testiklarna ute. Han hade två trots allt, och den som var på vift var helt och hållet vilse. Den satt långt uppe i buken. Ögat blev sköljt och det var inte heller som det ska. Tårkanalen är antingen igenpluggat eller så är den helt enkelt sluten. 

Sen måste jag komplettera till försäkringsbolaget eftersom de hade gett avslag. 

Cellprovstagningen gick över förväntan. Hon som skulle ta det var aningens stressad så jag slapp allt småprat. Upp i stolen, fort var det klart och det gjorde inte ont den här gången. Skönt att ha det avklarat. Men med både cellprovtagning och Tysses operation så har det blivit lite för mycket. Det känns som om jag har blivit överkörd.

Jag är på världens sämsta humör. Var och lämnade Tyson på Djursjukhuset. Att komma ut med ett tomt koppel var jätteobehagligt. Som tur är så får jag hämta honom i eftermiddag. Jag är allt lite orolig i alla fall. Ganska väldigt orolig. Det blir en svårare operation än en vanlig kastrering eftersom dom måste öppna buken och leta igen ena testikeln. Jag ser alla möjliga tänkbara komplikationer, den ena värre än den andra. Känns så himla tråkigt att han inte ska få leka på en månad. Bara koppelpromenader. Det är länge för en busig liten kille. Får se om han börjar hitta på en massa rackartyg. Är aningens orolig över kostnaden. Den här veterinären trodde inte att det gick på försäkringen trots att den förra veterinären rekommenderade det av medicinska skäl. Kanske går det på dolda fel-försäkringen. Hoppas nu att det inte blir en massa tjafs om det. Jag orkar inte tjorva med sånt där. I slutändan är det ju Agrias skadereglerare som avgör. Får prata med uppfödaren.

Höll inte på att ta mej upp! Jag låg och pratade ända fram på småtimmarna. Inte så bra att få så lite sömn och det är väl kanske därför som jag är tjurig. Men ibland blir det sådär, att har man börjat prata så rinner tiden iväg. Hade en mardröm om cellprovstagningen idag. Jag drömde att det gjorde jätteont. Jag ser inte fram emot det. Inte alls.

Har varit på vift tills imorse då jag var tvungen att bege mej till vårdcentralen för att fylla på dosetten. Fick mej en rejäl tankeställare i helgen. Jag förstår inte varför jag dras till så trassliga tjejer. Mycket bagage och dåligt ölsinne. Tusen röda lampor började blinka i huvudet. Samtidigt så gör det ju inte en hel människa. Jag måste fundera lite på hur jag ska tänka kring det här.

Idag ska jag ta upp träningen. Benen känns som gelé och ögonlocken är tunga, men det är just därför jag behöver komma igång. För att inte tala om vikten...

I övrigt så funkar det bra. Det är mardrömmarna, kvällsångesten och dödsångesten som spökar, men det har jag insett att jag får leva med. Nu får jag förhoppningsvis snart ett bolltäcke och då tror jag att det dämpas.

Imorgon ska jag lämna cellprov. Det ser jag inte fram emot. För det första så avskyr jag att ligga med benen i vädret, det är jävligt intimt och obehagligt. Sen så gör det ont. Och dessutom så är jag känslig och blöder lätt. Om det blöder så måste man boka om en ny tid för provet blir förstört. Sen hoppas jag verkligen att jag slipper ha en hel skock (läs; 3 personer) som hänger över mej. Det var skitjobbigt förra gången. Sen ovanpå allt det så har jag ärr över benen som inte går att undgå. Jag vet att man lägger märke till det, de vet att jag vet att man lägger märke till det, men ingen säger något. Jävligt, jävligt jobbigt. Så jag skulle gissa att jag kommer vara ganska trött imorgon eftermiddag.

Fick återigen en välbehövlig sovmorgon med tillhörande kaffe på sängen. Trots att jag sovit två timmar mer än vad jag brukar så fick jag verkligen anstränga mej för att ta mej upp. Jag har inte gjort särskilt mycket. Promenerat och handlat. Och pratat med Hanna. Skype is the shit. Tyson har varit hängig och trött och mest velat sova i knät hela tiden. Han är nog lite nedsatt ändå. Själv tog jag en "powernap" på två timmar ikväll. Sen tog jag jycken till Ekis och hälsade på mina föräldrar. Tiggde kaffe och såg en film. Sen blev det en lååång promenad till. Där jag insåg att få för sej att ge sej iväg till en kyrkogård mitt i natten inte är någon bra idé med tanke på mina nerver. Så jag vände. 

Drömde att jag blev sjuk igen. Så sjuk att jag behövde ha vårdare vid min sida hela tiden. Jag var jättearg på dom. Det var en otäck dröm. Hade en sån olustig känsla när jag vaknade.

Har fått sån där dödsångest igen. Rädd för döden, både för min egen och andras skull. Lite märkligt, för i samma veva så har jag ju de där tankarna då och då. Då jag bara vill slippa allting. Ibland tror jag att jag har dom tankarna för att när jag tänker det så kontrollerar jag det. Och det jag inte har kontroll över - som döden - har jag svårt att hantera. Andras är mer skrämmande. Min egen kan ju även kännas vara en lösning. Det är grylligt det här. Jag kanske tänker för mycket, men jag kan fan inte låta bli. Det kommer över mej.

Jag och Tyson har varit hos farbror doktorn. Fast egentligen var det en tant. Eller snarare tjej. Att han hade ögoninflammation visste jag redan. Ögondropparna jag har använt har inte haft mer än tillfällig verkan. Nu fick han en speciell sort så nu hoppas jag verkligen att han blir av med obehaget. Den större överraskningen var däremot att han har en förhudskatarr. Det förklarar varför han varit så ogenerad med snoppen. Så nu får matte glatt gnugga snoppen med Lactal i 7 dagar. Trevligt. Men värt det, såklart. Veterinären rekommenderade kastrering då hon tror att hans ena balle är på vift och skapar ett tryck som har skapat den här katarren. För att undvika framtida tumörer så vill hon kastrera honom. Bokade tid och på tisdag bär det av. 

Annars har jag varit på sjukgymnastik. Mediterat och gjort andningsövningar. Därefter har jag handlat, lagat mat, städat och promenerat. Behöver jag säga att jag är ganska knäckt? Nu väntar jag besök.

Funderade mycket på min promenad idag. Funderade över hur livets kontraster kan se ut. Från att nästan ha strukit (eller skriver man strykit?) med till att promenera med hunden. Det svänger snabbt för mej. Det gäller att plocka fram alla knep jag lärt mej för att inte agera efter impulser. Under några svarta sekunder kan jag verkligen vilja dö. Då hamnar de ljusa stunderna, som är fler och längre än de mörka, i skymundan. Då är det dags att fightas med mej själv. Läste det här idag. De är de små sakerna som blir de stora sakerna och de är de sakerna man ska låta hålla en kvar. Det är nog de sakerna som kan hålla en kvar. För mej är min hund ett ankare.

Det damp ner två landstingsbrev i lådan idag. Det ena var en kopia på läkarintyget som sjukskriver mej på halvtid från och med den första fram till mitten av december. Läkarintyget var ingen rolig läsning. De är dom aldrig. Men innehållet var föga överraskande. Det andra var ett brev från en arbetsterapeut där jag blev kallad för att göra en bedömning om behov av bolltäcke! Äntligen! Det är ett helt suveränt hjälpmedel som jag verkligen, verkligen saknar efter tiden jag legat inlagd.

Första delen av dagen tillbringade jag och Tyson i soffan framför tv'n och ett och annat play-program på nätet. En kaka till mej, en kaka till Tysse, en kaka till mej, en kaka till Tysse... Det var den stilen på dagen. Senare på eftermiddagen skjutsade jag mamma till en blomaffär, och sedan begav vi oss till min bror och hans familj. Jag hade lovat min svägerska att gå igenom hennes bloggdesign och i utbyte blev jag bjuden på middag. Tack vare att jag varit tillräckligt smart för att vila under dagen så orkade jag med det och hade glädje av att vara där.

Igårkväll blev jag kontaktad av en vän. Hon hörde av sej för att hon hade hört att jag mådde dåligt och ville höra hur jag hade det. Hon vet en del av hur mitt mående har sett ut sen tidigare. Till saken hör att hon för inte alltför längesedan förlorade sin dotter som hade liknande sjukdomsbild som jag har. Hon tog livet av sej. Så att vännen hörde av sej för att höra hur jag mådde värmde extra mycket. Jag vet att det inte var lätt för henne att göra det. Det hon sa till mej var "ge inte upp". "Kämpa". "Det finns många som älskar dej och bryr sej om dej". Hon sa några ord om sin dotter och bad mej ta emot all hjälp som finns. Sen orkade hon inte prata mer. Jag är fortfarande lite skakad av det, för det var så... Starkt. På gränsen till lite otäckt. Men det värmde. Det gjorde det.

Vaknade med huvudvärk! Måste ha sovit vansinnigt hårt. Jag har visst pratat i sömnen. Jag ställde in sjukgymnastiken, vilket nästan kändes vara i onödan för vid lunch hade det så gott som gått över. Svängde förbi vårdcentralen och fick mina piller för en vecka framåt. Fick hämta ut medicin för 700 spänn. MEN. Jag klagar inte. I Sverige finns ju trots allt högkostnadskort. Annars skulle jag inte ha råd att äta mina mediciner.

Jag avbokade morgondagens middag. Har aningens svårt att hålla mej till sanningen när det gäller ursäkter att avboka. Men det kanske inte gör så mycket? Jag vet inte. De sanna orsakerna är sällan legitima skäl. Som en kompis till mej sa, "jag förstår inte att umgås kan vara jobbigt". Det är inte alltid jobbigt. I visst sällskap vid vissa tillfällen så är det inte jobbigt. Då kan det vara tryggt och mysigt. När det inte finns något prestationskrav så är det trevligt.

Imorgon är det tomt på schemat fram till kvällen då jag ska till min bror och hjälpa svägerskan med en jäkla bloggdesign. Fick ta till hjälp och annonserade efter hjälp på facebook. Som tur är så fick jag napp av en kompis som läst webbdesign så nu är mitt tekniska problem löst. Tack gode gud för kompisar!

Jag var på kräftskiva med de gamla rävarna igårkväll! Lyssnade på Jakob Hellman på Musikens Makt och efter det landade vi på Bihops Arms. Jag hinkade vatten och knaprade nötter. Vi drog gamla fylleminnen och fyllde på med egna historier. Behöver jag säga att vi skrattade så vi tjöt? Oh ja!

Idag har jag promenerat med Tysse. Vi passade på när det var uppehåll. Gick och gick. Och hamnade till slut utanför det garage där han tog livet av sej. Han, Two-Face. Och så började jag grina. Helt knäppt. Jag fortsatte promenera och innan jag var hemma så hade det gått över. Det är konstigt det där, när man får så mycket minnen av gammalt som för längesen är över. Gammalt eller nytt, jag var verkligen ledsen där.

När jag tappade min tjej i januari så blev jag verkligen knäckt. För mej kom det så plötsligt, det kom från ingenstans. Efter det så dog känslorna en aning, men jag bar henne fortfarande i hjärtat länge, länge. Sen hamnade jag i kris och hade bara ögon för det. Allt annat runt omkring försvann i periferin. Trots det så vandrade min tanke till hur hon hade det och hur hon mådde, i alla fall när jag kommit ur de två första fruktansvärda veckorna. De tankarna visade sej sen vara i onödan. Efter det kom avslutet. 

Sista dagarna har den där sorgen vaknat. Inte särskilt kraftfullt, men den är här. Saknaden likaså. Det känns inte så bra. Och jag blir arg på mej själv för att jag låter det krypa in under mitt skinn igen.

Jag är fan som en Duracellkanin. Igår hann jag tvätta mer eller mindre allt jag äger och har plus lite till systerdottern. Jag hann agera chaufför åt min mamma och mina syskonbarn. Boka veterinärtid gjorde jag också. Dessutom hann jag städa, laga mat och baka. Helt galet! Att åstadkomma mycket gör att jag känner mej nyttig. Det känns som om jag lyckas med saker och det får mej att må bra. Och eftersom jag har varit lite ledsen de senaste dagarna så har det varit extra bra att ha uppgifter att fylla. Jag har inte vilat så mycket och det kanske går lite väl fort emellanåt. Men jag tycker ändå att det gör mej nytta. 

Imorse fick jag lite avlastning. Mitt sällskap vaknade före mej och tog ut Tyson i regnet, kokade kaffe och lät mej sova ut. Absolut inget som jag förväntar mej eller ber om! Men det behövdes nog för jag vaknade med en huvudvärk som i vanliga fall sitter i ett längre tag. Idag så gav den sej redan efter lunch. Det var verkligen tacksamt att jag fick sova ut. Jag hade bestämt träff med en kompis på stan, men jag avbokade för att jag kände att jag behövde vila. Helt klart rätt drag! Gud så skönt jag har det här i soffan!

Hade en ganska jobbig gårdag. Ljuspunkten var att träffa Erika. Det är inte så ofta det händer. Nu flyttar hon dessutom snart till Hudiksvall för att göra sin AT. Vi ses igen på lördag då alla från det gamla gänget, med undantag av Sofia som är hos sina svärföräldrar, ska ha kräftskiva. Senare på kvällen är det Musikens makt och vi åker troligen dit efteråt.

Sent igårkväll blev jag inbjuden till tjejen, så jag tog Tyson under armen och begav mej ut i regnet. Det var skönt att komma dit. Dricka kaffe och glo tv. Jag hade svårt att sova så jag var dödstrött imorse, men det gjorde inte så mycket för jag blev väckt med frukost på sängen så mina ögon glittrade ändå. 

Jag har tryckt in alldeles för mycket under dagarna och det börjar kännas. Egentligen ska jag träffa en kompis i stan imorgon för en fika, men jag vill inte. Jag har ingen lust. Jag vill ha dagen öppen för att göra sånt jag vill göra. Det känns lite jobbigt att ställa in, för hon ville ses för att hon "skulle behöva trevligt sällskap och tänka på annat då det känns ledsamt emellanåt". Känner mej lite taskig men det tar sån energi att vara social i kretsar där jag inte är bekväm. 

Jag har precis haft en ångestattack och nu ska snart Erika hälsa på. Tur att det är hon och ingen annan. Jag är så jädra ledsen idag.

Den här dagen har undan för undan växt sej svårare och svårare. Jag har använt mej av alla knep jag vet för att bryta ångesten. Inget fungerade. Jag blir lite desperat när jag inte får kontroll över det, och då blir det bara ännu värre. Det är då det är viktigt att köpa tid. När knepen tröt så fick jag plötsligt ett infall att åka till Helgas grav. Sagt och gjort, jag åkte dit och tände ett ljus och var där en stund. Nu känns det mycket bättre. Jag är mycket lugnare och är sådär skönt trött. Puh. Det gick bra.

Åkte till bortaplan igårkväll trots att det blev lite sent. Det var skönt. Dega i soffan och prata. Tog faktiskt upp det här med att jag betedde mej konstig natten innan. I såna situationer så blir jag orolig över att den andra ska tycka att det är obehagligt eller att jag är konstig eller bli rädd för att vara med mej. När jag är nervös och känner mej dum så är det väldigt skönt att mötas med lugn. Hon berättade att jag hade varit orolig och uppvarvad efteråt, men att det gav sej efter en stund och då hade jag somnat på studs. 

Imorse väckte Tysse oss genom att ihärdigt krafsa på dörren. Helt otroligt att det kan rymmas så mycket kiss i en så liten hund! Han är en riktig skvättare... Det är nog dags att klippa bollarna once and for all. Jag har varit lite trött hela dan, och med tanke på att jag ska till tandläkaren okristligt tidigt imorgon så behöver jag göra en tidig kväll. Det blir fullt ös imorgon. Ska till sjukgymnasten och till arbetsförmedlingen också. 

Jag har varit riktigt rastlös idag. Jag har varit tre gånger på Storheden. Utan att egentligen ha något ärende... I och för sej så gjorde jag inga stora inköp. Det jag egentligen behövde fanns inte. Köpte blåbär så jag kan lägga min energi på att baka ikväll. Jag går från det ena till det andra. Behöver städa men jag gör aldrig nånting klart. Flyttar mest runt röran. Jag kanske behöver varva ner, krypa ner i badet och försöka dämpa farten på tankarna lite för jag vet av erfarenhet att risken när det blir såhär är att jag agerar impulsivt och får saker att ångra.

Gjorde det stora misstaget att ha kontakt med min före detta. Jag mådde väldigt dåligt efteråt. Vad är det som gör att jag gör saker som jag vet att jag inte mår bra av? 

Jag är dödens trött. Har varit till Piteå på hundträff. Det var väldigt blandade känslor. Det är ångestexponerande att inte veta hur det ser ut, vilka som ska vara där och vad jag överhuvudtaget kan förvänta mej. Sen är det så kravfyllt att vara social. Det gick dock bra. Jag hade en vända då hjärtat rusade i hundranittio, precis då vi kommit fram. Med 5 valpar, 5 unghundar och 6 gamla rävar så blev det väldigt rörigt. Och till dessa dessutom tillhörande mattar och hussar. Men det var trevligt. Det var faktiskt det. Det var roligt att se hur de andra hundarna utvecklats och vilka personligheter de har. Kom ganska tidigt fram till att Tyson och en av hans bröder var väldigt lika i personlighet. De tillhörde toppen av energiknippen skulle man kunna säga... Måste säga att trots sin höga energinivå så var han mest lydig. Det trodde jag aldrig!

Blev bjuden på middag hos mina föräldrar. Var på väldigt dåligt humör. Irriterad. Dels tror jag att det beror på att min bil mår lite risigt. Det är som att sitta på en gräsklippare som kör över kullersten. När pappa sedan provkörde den så gick den som en klocka. Diskussionen huruvida jag kör för fort för vad den stackars bilen klarar av var såklart ett faktum. Jag hävdar dock fortfarande att man kan kräva att den ska klara att ta sej upp i 70 utan att börja studsa fram. Irritationen kom också från att det är dumt att jag blir så påverkad av den där kontakten. Kom på mej själv med att muttra för mej själv i bilen på vägen hem. Mörkade det för min mamma genom att börja sjunga med skivan som snurrade. Hon skulle väl tro att jag tappat förståndet igen.

På tal om att tappa förståndet så hade jag en väldigt jobbig händelse inatt. Eller igårkväll. Mitt i allt så kom den där känslan av att vara nertryckt, inte kunna andas, illamående, yrseln och domningarna. Jag minns inte vad jag sa eller vad jag gjorde, men mitt sällskap blev lite bekymrad. Nu skulle jag vilja prata om det, men jag vet inte hur. Jag vill säga att det inte var något hon gjorde fel. Jag har sagt det, men jag vill förklara det bättre. Och jag skulle vilja fråga henne vad som hände efteråt, för jag minns inte. Otäckt.

Igår var jag hos Sofia som fyllt år för längesen. Min mamma och min kusin var också där. Fikade och surrade. Därefter blev jag bjuden på middag. Eller snarare så bjöd jag in mej själv. Resten av kvällen tillbringades i soffan. Hade jätteångest. Fruktansvärd hjärtklappning. Hon föreslog att vi skulle ta en promenad med Tysse och hyra en film. Efter det så kändes det något bättre och jag somnade i hennes knä. Inatt så sov jag väldigt oroligt, jag hade en massa mardrömmar, och tydligen har jag härjat så att hon har vaknat och försökt trösta mej. Jag minns bara att jag har vaknat och varit jätterädd. Det är väldigt utelämnande att göra så hemma hos henne. Jag känner mej ganska sårbar. Sen är hon lite väl intresserad av vad jag tänker och vad jag känner. Det gör mej också osäker. 

I vilket fall som helst så har jag åkt hem för att baka - vad jag trodde skulle vara fikabröd - men efter många om och men så visade det sej att vi blir bjudna på fika och kaffe, men uppmanas bidra med något ätbart, såsom en paj eller sallad. Nu ska jag göra en jävla kycklingsallad istället. Får fixa det imorgon för jag pallar inte att åka och handla en vända till idag. Jag och mamma ska tillsammans med Tyson träffa uppfödaren och hans syskon utanför Piteå imorgon. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Tyson är i alla fall pimpad, med nytt halsband och nytt koppel. Det kommer nog att bli ganska roligt trots allt. Måste säga att jag är lite förväntansfull faktiskt.

Jag behöver verkligen lära mej att slappna av. Annars kommer jag riskera att gå miste om en massa fina, trevliga och roliga saker. Jag körde inte vilse och jag fick ingen hjärtinfarkt. Jag har haft en trevlig kväll. Igår pratade jag med två barndomskompisar och de ville ha en tjejkväll i en av tjejernas stuga. Glättigt har jag tackat ja till det, men jag filar redan på en massa undanflykter. Det gör mej så nervös. Fastän jag känt dem i massor med år. Det är obehagligt. Men med denna kväll i kärt minne så ska jag faktiskt ge mej på att följa med. Fastän det känns obehagligt innan. Redan på söndag får jag träning för då ska jag till Tysons uppfödare i Piteå. Då blir det en massa ångestexponering; jag hittar inte dit vi ska vara (i deras stuga), jag vet inte hur det ser ut där, jag vet inte vilka som kommer dit, jag vet inte vad som ska hända. En massa ångest är det, och jag vill inte åka. Samtidigt som jag vill se Tysons syskon och höra hur det går för dem. Just fan, innan dess måste jag baka... Gud, ett sånt bestyr. Men det kommer att bli bra. Jag dör inte. Jag kommer förmodligen till och med ha väldigt trevligt.

Nu ska jag stänga butiken. Har skjutsat hem mitt sällskap för kvällen och ska försöka sova ut imorgon. Tysse sover som en stock. Det är väldigt rogivande att lyssna till hans snarkningar precis innan jag somnar. Även om tv'n i vanlig ordning står på, så ger hans närhet mej ett helt annat lugn. "Jag har låst dörren, dörren är låst". Jag vet att jag har gjort det, jag vet att jag har sagt det och jag behöver inte extrakolla. För varje kväll som jag inte behöver göra det så har jag vunnit.

Städa, städa! Det ser ut som en bomb! Och varför - VARFÖR - är jag så nervös över att träffa E? Det är inte bra, det gör mej så stressad! Ansiktet är domnar. Jag vet, jag ska andas, men jag tycker faktiskt inte att det hjälper. Ska jag ställa in? Måste hinna duscha och handla och..en massa saker, innan jag hämtar henne. Och gode gud, jag kommer inte hitta dit heller. Spelar ingen roll att jag varit dit flera gånger. Det är som att rutten raderas. Turligt nog känner hon till de neurotiska inslagen i min personlighet. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur det här ska gå till. Herregud, det är ju bara E! Vi känner ju varandra väl. Några djupa andetag och sedan en sak i taget. Jag ska inte ställa in bara för att jag har någon föreställning om att jag kommer att få ett nervsammanbrott. Då kommer jag ju göra det igen och igen, och det vill jag ju inte. Det jag egentligen verkligen vill att ju att träffa henne. Eller borde jag ställa in? Överväger att höra av mej till min nattliga vän istället. Där finns inte en ångest så långt ögat kan nå. I alla fall inte någon som är kopplad till henne.

Vaknade med ledsen-ilet i magen. Herregud vilken jobbig dröm! En känslomässigt uttömmande dröm. Jag var ett vrak när jag vaknade. Idag ska jag hänga med Evve. Min absolut första tanke när jag slog upp ögonen vid 8-tiden imorse var att ställa in. Jag mådde så jävla illa. Men jag avvaktade och nu mår jag redan bättre. Fastän jag fortfarande mår illa. När jag blundar dansar fortfarande ansikten på min näthinna, och jag kan känna den där tomma kramande känslan i bröstet.

Upp ur sängen, i med kaffe, rasta hunden, ut i bilen, hämta mamma, mot sjukgymnasten och...därefter kom andrummet. Jag hade utan tvekan den bästa sjukgymnastiktimmen på länge. Vi hann med meditation. Skulle faktiskt kunnat sitta mycket längre än de 10 minuterna som passerade. Därefter jäkligt bra sträckningar. Det knastrar i hela min kropp så det var väldigt skönt. Och avslutande dropsy-massage. För inte alls så längesen hade jag inte klarat att ta emot den massagen. Bortsett från att jag mådde väldigt, väldigt illa efteråt så gick det väldigt, väldigt bra. Det där illamåendet tacklade jag genom att gå till ett fik och ta tag i dom där tankarna om att jag är äcklig (för de är dom som skapar illamåendet) och sköljde ner det med kaffe. Ibland stör dom mej. Som att jag kan få de där impulserna att bara trycka på gasen och släppa ratten. Fast det gör jag inte, såklart. Det finns ju fler än mej i trafiken.

Hade en riktigt trevlig kväll. Tog med mej Sandra under armen och käkade på AllStar och sen såg Kyss mig på bio. Den var ungefär som förväntat. Bortsett från att skådisarna faktiskt var bättre än jag trodde. En helt typiskt förutsägbar flatfilm där de levde lyckliga i alla sina dar.

Hann med en visit hos min bror, Boong och lille mannen också. De har renoveringsröra. Vilket resulterar i en hel del dikesgrävningen-i-råneå-gräl mellan farsan och brorsan. Helt galet underhållande att lyssna på!

När jag fyller dagarna med bus med hunden, lagomt socialt liv (det vill säga luncher, middagar, biobesök och annat dylikt crap), hushållstjosans och långa nätter med min nattliga vän, så mår jag faktiskt väldigt bra. Det är just det jag har gjort de senaste dagarna. Om man bortser från den helt onödiga fyllan jag hade så har jag nog ett vinnande koncept.

Idag var jag bjuden på middag hos min bror och hans familj. Det var väldigt trevligt att umgås med dem utan att det var så mycket folk. Vi är ju annars ganska många i vår familj. Många och högljudda. Jag var där i flera timmar. Sjöng i högan sky i bilen på vägen hem, en resa som för övrigt var med livet som insats med tanke på det fruktansvärda regnovädret. Brukar annars vara ganska förtjust i regn. Sen kom min mamma förbi. Hon har velat komma hit i flera dar, men jag har inte varit ensam. Eftersom jag inte alls haft nån lust att ha henne hängandes bakom dörren så var jag ju till slut tvungen att säga att jag inte var ensam. Förmodligen har hon nästan kreverat av nyfikenhet för idag blev jag riktigt irriterad över hennes tjat om vem det var. Hon behöver inte veta det.

Klockan ringde och ringde och ringde och ringde imorse. Varken jag eller min herre hade någon lust att stiga upp. Ändå hamnade vi på Thaifestival på Hägnan med familjemedlemmar och en vän. Det var skönt med en promenad. Fick också en känsla av att ha gjort något av dagen. När jag steg upp ville jag helst bara dra täcket över huvudet och stanna där resten av dagen. Hade en mardröm.. Om en massa, massa, massa blod. När jag tänker på den så får jag hjärtklappning.

Nu när dagen blivit till kväll så är jag lite rastlös. Jag får den här känslan av att vilja åka någonstans. Jag vill gärna sätta mej i bilen och åka planlöst. Eller till Boden. För att hälsa på Tanya. Men det går ju inte... För hon bor ju faktiskt inte där längre. Eller så vill jag åka mot Kalix, till mormor och morfars hus. Men där är det släckt och instängt. Vad ska jag göra av den här rastlösheten? Jag hade velat åka in till stan och gå och se Mustasch på Lulekalaset, men det är alldeles för mycket folk och alldeles för dyrt. Överväger att höra om jag kan åka nånstans och mysa. För att distrahera mej ett tag.

I onsdags drog jag några groggar vilket resulterade i en jävligt lång torsdag i bakissjukans tecken. Vaknade med mitt nattliga sällskap och var ett totalt vrak. Men det var väldigt skönt att bara ligga i soffan och halvsova och prata. Det tog ända till kvällen innan jag var mej själv igen. Tack gode gud för Resorb. Och för duschar. Och för mitt sällskap (som för övrigt är otäckt lyhörd). Bakisångest är...usch. Jag behöver inte den typen av ångest också. Helt onödigt. Förhoppningsvis så fattar jag att det här med alkohol är en väldigt dålig idé när jag är så nedsatt i övrigt. Nåja, det blev ju inga katastrofala konsekvenser. Så idag har jag fyllt på batterierna med att sova i 3 timmar, efter att ha legat i diket längs 97'an och krälat. NEJ, det var inte utifrån min fylla, jag var fullt nykter! Min syster och hennes karl hade dock varit på Lulekalaset igår och på vägen hem cyklade karln i diket. Sagt och gjort blev både telefon och öronsnäcka kvar där. Hjältinna som jag är så packade jag in paret i min bil och åkte och letade, och tro't eller ej, prylarna återfanns! Hade gjort vad som helst för att få ha sett den vurpan! Det såg tydligen helt hysteriskt roligt ut!

För övrigt så väckte min nattliga vän mej mitt i natten för att hon trodde att jag höll på börja krampa. Efter att ha blivit undersökt så konstaterades att jag var väldigt icke-krampig av mej. Men lite sött att hon blev orolig. Jag har fått lova att jag ska ta upp det med distriktsköterskan när vi delar medicin igen. Jag tror att jag drömde livligt, jag har aldrig haft kramper sådär.

Ikväll skulle jag egentligen ha varit på ett Roller Derby. En kompis är med och spelar. Jag hoppade över det. Främst för att jag var så trött, men också för att jag inte pallade att träffa folk. Ingen lust. 

Jag har tagit ett beslut angående skolan. Jag har tackat nej till kurserna jag kommit in på. Det skulle bli ett stort nederlag om jag inte fixade skolan och jag tror att jag skulle ha svårt att hantera det. Dessutom är det nog dumt att lägga på ännu mer påfrestningar även om jag skulle klara det. Skolan finns ju kvar.

De sista dagarna har varit väldigt trevliga. Vaknade i en annans säng alldeles för tidigt på morgonen. Plockade min jycke och styrde kosan mot vårdcentralen för att dela medicin. Jag hade stannat över både dagen och natten. Det brukar jag inte göra för att det känns så intimt men nu kändes det mest bara naturligt. Sov lite middag och begav mej sen för att möta upp en kompis i stan för att käka och gå på bio.

Ikväll känns det lite ensamt faktiskt. Jag har varit i farten så mycket så jag tror att jag vant mej lite. Såna här stunder går det mycket energi åt till att distansera mej. Det går mycket energi åt till att sätta upp fasaden att jag inte är så brydd i sällskap. Jag skulle aldrig be någon komma hit till exempel. Fastän jag faktiskt vill det. Så jag har gjort det enda rätta; hinkat ett par groggar. Det är väldigt okarakteristiskt för att vara jag.

Efter att ha hållit min syster sällskap i solen på marknaden på Hägnan i två dar, och ovanpå det haft två nätter hos min nattliga vän så... Ja, jag är ganska trött. Fast på ett bra sätt. Den här gången stannade jag faktiskt över till imorse så ett par timmar sömn blev det i alla fall. Det finns flera typer av energier varav bara en kan fångas av sömn. Närhet ger också energi. Jag har det faktiskt rätt bra. Det är märkligt hur saker och ting kan falla på plats. Hur vissa känslor dör och ger plats åt andra.

Fick beslut från Transportstyrelsen hem i brevlådan idag. Angående mitt körkort. Det är godkänt. Men i juli 2013 ska de ha ett nytt läkarintyg. På samma sak. Fan vad dom ska krångla till det! Nåja, det är väl bara att gilla läget. Jag får ju behålla kortet.