Jag och Tyson har varit hos farbror doktorn. Fast egentligen var det en tant. Eller snarare tjej. Att han hade ögoninflammation visste jag redan. Ögondropparna jag har använt har inte haft mer än tillfällig verkan. Nu fick han en speciell sort så nu hoppas jag verkligen att han blir av med obehaget. Den större överraskningen var däremot att han har en förhudskatarr. Det förklarar varför han varit så ogenerad med snoppen. Så nu får matte glatt gnugga snoppen med Lactal i 7 dagar. Trevligt. Men värt det, såklart. Veterinären rekommenderade kastrering då hon tror att hans ena balle är på vift och skapar ett tryck som har skapat den här katarren. För att undvika framtida tumörer så vill hon kastrera honom. Bokade tid och på tisdag bär det av. 

Annars har jag varit på sjukgymnastik. Mediterat och gjort andningsövningar. Därefter har jag handlat, lagat mat, städat och promenerat. Behöver jag säga att jag är ganska knäckt? Nu väntar jag besök.

Funderade mycket på min promenad idag. Funderade över hur livets kontraster kan se ut. Från att nästan ha strukit (eller skriver man strykit?) med till att promenera med hunden. Det svänger snabbt för mej. Det gäller att plocka fram alla knep jag lärt mej för att inte agera efter impulser. Under några svarta sekunder kan jag verkligen vilja dö. Då hamnar de ljusa stunderna, som är fler och längre än de mörka, i skymundan. Då är det dags att fightas med mej själv. Läste det här idag. De är de små sakerna som blir de stora sakerna och de är de sakerna man ska låta hålla en kvar. Det är nog de sakerna som kan hålla en kvar. För mej är min hund ett ankare.