Efter en sen och vild jakt på salta gelégrodor samt ett besök på Hemmakväll, så hamnade jag i tjejens soffa. De där jävla grodorna finns ingenstans, jag har rest land och rike runt! Jag har menscravings och behöver dem! Jag fick kompensera med en jäkla massa andra sorters salta godisar men det är inte samma sak...

Att landa i den omtalade soffan börjar bli en vana. Antingen landar jag där eller så landar hon i min. Just i stunden så mår jag jättebra där. Väldigt, väldigt bra. Inte eufori-glädje. Det är ett tillstånd av lugn. Fastän jag har tokångest (den kommer ofta på kvällarna) så har jag ett visst lugn. Jag trivs. Jag är nöjd. Men jag är lite orolig över att det kommer komma ett "nästa steg". Nåt som jag inte är redo för. Men det tänker jag inte oroa mej för nu. Den dagen, den sorgen. (Fast det är klart att jag oroar mej, det gör jag ju alltid).

På onsdag är jag dubbelbokad. Jag är bjuden på middag hos en kompis. Jag vill inte. Jag har blivit ombedd att hjälpa min svägerska. Jag vill inte. Jag känner ett motstånd gentemot allt vad planer heter. När det gäller det sociala alltså. Jag vill inte. Och det faktum att jag måste omstyra något av den enkla anledningen att jag är dubbelbokad.. Ja, det gör jag inte heller någonting åt. Jag känner mej jagad. Samtidigt som jag inte vill säga nej, eftersom jag försöker att inte säga nej till allt. Jag finner inte den där balansen.