När jag tappade min tjej i januari så blev jag verkligen knäckt. För mej kom det så plötsligt, det kom från ingenstans. Efter det så dog känslorna en aning, men jag bar henne fortfarande i hjärtat länge, länge. Sen hamnade jag i kris och hade bara ögon för det. Allt annat runt omkring försvann i periferin. Trots det så vandrade min tanke till hur hon hade det och hur hon mådde, i alla fall när jag kommit ur de två första fruktansvärda veckorna. De tankarna visade sej sen vara i onödan. Efter det kom avslutet. 

Sista dagarna har den där sorgen vaknat. Inte särskilt kraftfullt, men den är här. Saknaden likaså. Det känns inte så bra. Och jag blir arg på mej själv för att jag låter det krypa in under mitt skinn igen.