Det damp ner två landstingsbrev i lådan idag. Det ena var en kopia på läkarintyget som sjukskriver mej på halvtid från och med den första fram till mitten av december. Läkarintyget var ingen rolig läsning. De är dom aldrig. Men innehållet var föga överraskande. Det andra var ett brev från en arbetsterapeut där jag blev kallad för att göra en bedömning om behov av bolltäcke! Äntligen! Det är ett helt suveränt hjälpmedel som jag verkligen, verkligen saknar efter tiden jag legat inlagd.

Första delen av dagen tillbringade jag och Tyson i soffan framför tv'n och ett och annat play-program på nätet. En kaka till mej, en kaka till Tysse, en kaka till mej, en kaka till Tysse... Det var den stilen på dagen. Senare på eftermiddagen skjutsade jag mamma till en blomaffär, och sedan begav vi oss till min bror och hans familj. Jag hade lovat min svägerska att gå igenom hennes bloggdesign och i utbyte blev jag bjuden på middag. Tack vare att jag varit tillräckligt smart för att vila under dagen så orkade jag med det och hade glädje av att vara där.

Igårkväll blev jag kontaktad av en vän. Hon hörde av sej för att hon hade hört att jag mådde dåligt och ville höra hur jag hade det. Hon vet en del av hur mitt mående har sett ut sen tidigare. Till saken hör att hon för inte alltför längesedan förlorade sin dotter som hade liknande sjukdomsbild som jag har. Hon tog livet av sej. Så att vännen hörde av sej för att höra hur jag mådde värmde extra mycket. Jag vet att det inte var lätt för henne att göra det. Det hon sa till mej var "ge inte upp". "Kämpa". "Det finns många som älskar dej och bryr sej om dej". Hon sa några ord om sin dotter och bad mej ta emot all hjälp som finns. Sen orkade hon inte prata mer. Jag är fortfarande lite skakad av det, för det var så... Starkt. På gränsen till lite otäckt. Men det värmde. Det gjorde det.