Att leva med en känsla av sammanhang. KASAM. KASAM var en poppis teori att hänga upp sin uppsats på när jag pluggade. Använde den inte så mycket själv.. Var mer en anknytningsteori-mupp. Men KASAM är rätt bra. Satt och funderade på just det (vet inte var det kom ifrån) ikväll. Upplever jag min tillvaro som begriplig, hanterbar och meningsfull?

När det gäller begriplighet så.. Ja, struktur har jag väl. Förutsägbarhet, finns det då? Nja. Det är väl lite av ett problem att jag kräver förutsägbarhet in absurdum. Det finns en obalans i mitt liv när det gäller förutsägbarhet. Jag tror mej behöva ha koll på allt. Och det är omöjligt. Det lyckas jag aldrig med. Kommer aldrig att lyckas med heller. Så begripligheten i min tillvaro gungar. 

Är min tillvaro hanterbar? Eftersom jag försöker ha koll på allting, men aldrig lyckas och sätter det i paritet med livet endast är begripligt då jag har totalt förutsägbarhet så nej, då är inte min tillvaro hanterbar.

Meningsfullt då? Är livet meningsfullt? Är svårigheterna värda att försöka ta sej igenom? Jag vet inte. Nånstans måste jag ju ändå tro det. Varför skulle jag annars gå på behandlingar? Varför skulle jag annars fortsätta andas? Den 20e kommer det stå över mitt bröst Per aspera ad astra. Genom svårigheter mot stjärnorna. Om jag printar in det på min kropp måste det ju betyda nånting, eller hur? Jag måste se att livet är meningsfullt.

Jag har sovit. Och jag har sovit gott. Jag var utvilad när jag vaknade. Tänk vad sömn kan göra. 

Det goda humöret håller i sej ända fram till.. Ja, två-tiden? Jag har skjutsat min mamma så att hon skulle få handla kläder på KappAhl. Åkte och packade upp i lägenheten. Kaos. Rent kaos. Känns som om jag aldrig kommer att bli färdig. Jag far från det ena till det andra. Har svårt att göra en sak i taget. Kanske borde jag göra en lista, så som jag gör på jobbet. Varför vill jag nu gråta? Varför har jag det där tomrummet i bröstet? 

Faktiskt.. Så känner jag mej arg. Riktigt arg. Och nu vet jag inte var jag ska göra av ilskan. Har vi fått lära oss det i färdighetsträningen? Jag vet inte. Jag är bara så jävla, jävla arg.

Blev satt på ett ärende. I bilen domnade mitt vänstra lår bort. Det är fortfarande borta. Nu är jag jävligt frestad att bara skära och skära och skära. Att skita i allt. Bli som en unge som "det spelar ingen roll vad jag gör så jag kan lika gärna bete mej illa". Som en unge. Och varför inte? För just nu är det precis så. Vem far mest illa av det? Jag.

Jag hanterar inte känslor särskilt bra.

Förra veckan hade vi i uppgift från färdighetsträningen att träna på att ta reda på vad man vill ha utifrån en övning. Jag valde att arbeta med en situation där min syster ringer till mig ofta, utan ärenden och ibland för att föra fram budskap till andra via mej. Det här är vansinnigt påfrestande. Det första man ska göra är att sätta ord på sin känsla. I det här fallet ettiketerade jag känslan som irritation. Det andra man ska göra är att fråga sej vad man vill att den andra ska förändra.

Jag vill att min syster ska göra mer av; ge mej andrum.

Jag vill att min syster ska göra mindre av; ringa så ofta.

Jag vill att min syster ska sluta; föra budskap till andra via mej.

Jag vill att min syster ska börja; föra budskap till andra på egen hand.

När, vill jag att hon ska/inte ska/sluta/börja; när hon ringer mej.

Var, vill jag att hon ska/inte ska/sluta/börja; överallt? (egentligen inte relevant, antar jag)

Och tredje saken man ska göra är att utifrån svaren på frågorna sätta ihop en eller flera tydliga meningar.
"Jag känner mig irriterad. Jag vill inte att du ringer lika ofta, och att du slutar föra budskap till andra genom mej."

Nästa gång ska jag fan prova på det här. Inte bara öva, utan genomföra.

Mardrömmar och ytlig sömn. Det tar en stor del av min energi nu. För det första så har jag oerhört svårt att hänga med i samtal. Text går bättre. Det är när jag ska interagera det blir problem. För jag missar sådant som sägs. Och jag vet inte vad jag själv har sagt. Som tur är så har jag bara haft administration idag. Och imorgon har jag kompledigt. Resten av veckan är fri. Jag har lov, skulle man kunna säga. Jag fryser, men ansiktet hettar. Kroppen håller på att packa ihop. Jag har ovanpå det mens och en nackspärr som verkar vara på ingång. Kräks och har ont i magen. Hoppade över träningen idag, jag tror att det skulle ha varit att pressa kroppen för hårt, fastän jag brukar må så jävla bra av det. Och det brukar sparka igång kroppen.

Hade en jobbig dröm inatt. Jag stod naken i en dusch mitt i rum. Runt omkring mej fanns vänner, bekanta, familjemedlemmar, kollegor...ja, allt möjligt löst folk. De kallade mej "olämplig". De pekade och pratade högt om mej. Sedan om mina ärr. De var mycket mer omfattande än i verkligheten. Så fort jag såg på dem så tystnade de, men när jag tittade bort så fortsatte de. Peka. Prata. Drömmen har följt med mej hela dagen. Jag blir fortfarande fylld med olust när jag tänker på den. Kan det vara skam jag känner?

Blir galen. Jag sover inte. Blir alldeles vimmelkantig av det. 

Jag har mardrömmar. Om ormar. Och övergrepp. Om våld. Jag har såna perioder ibland, då jag drömmer om övergrepp. I de perioderna kretsar tankarna mycket kring det. Både kring vad jag drömt och minnen. Ibland när jag vaknar på morgonen så vet jag inte var jag är och jag kan inte skilja mellan dröm och verklighet. De sekunderna innan jag kommer till sans, kallsvettig och med hjärtat i halsgropen, är bland de värsta jag vet. Då jag tror att allting hänt igen. Att någon tvingat sej på mig. Någon som är tung och bara är intresserad av att tömma sej i mej. När jag förstår att jag drömt, när jag inser var jag är, så blir jag alldeles kall och klen i kroppen. Armar och ben är som gele, och spyan dansar i halsen. Hjärtat slår hårt, och bröstkorgen är alldeles tom.

Drömmarna provocerar mej till att tänka på det som jag med säkerhet faktiskt vet har hänt. De gånger jag låg på helspänn, på min högra sida, med benen uppdragna, med hans stånd mot ryggen. Eller mot rumpan. Jag kan inte minnas att det hände mer än så, men jag minns att det var obehagligt. Jag kan till och med ha ont på olika ställen på kroppen av de minnena. Ibland tror jag att jag har blivit sjuk, för att det gör så ont i underlivet. Som att bli stucken av en kniv. Då måste jag gå på toaletten och sitta där tills det går över. 

...och nu orkar jag inte varken skriva eller tänka mer på det idag...

Jag har problem med sömnen. Inatt sov jag först 3 timmar i följd, sen låg jag vaken till och från. Fick näsblod. En gång i timmen tittade jag på klockan. Och det med både Seroquel och Propavan i kroppen. Jag var jätte trött innan jag la mej igår kväll. Det håller inte. Jag blir helt knäckt. Drog till gymmet i alla fall och jag fick lite av en boost. När jag kom hem petade jag i mej det jag orkade äta och sen sov jag 40 minuter innan jag innebandyn började sändas på tv. Egentligen skulle jag ha varit i min lägenhet och packat upp både igår och idag, men.. Jag har ingen ORK! Huset var fullt hos mamma och pappa idag i vanlig ordning. Familjemiddag. 

Familjemiddag i min familj innebär min mamma och pappa, min syster med två tonåringar, min bror och hans fru med två barn under 6 år, min bror och hans tjej med en bebis. Och så jag. Mycket folk, hög ljudvolym. Jag trodde att jag skulle tappa förståndet. Allting blir så överväldigande i såna situationer, jag känner mej trängd. Det blir väldigt svårt att sortera det som händer runt omkring. Det blir overload i huvudet på mej. Det är trångt, för det är mycket folk, och jag känner mej i vägen. Trängd. Det jag vill göra då är att fly. Att dra mej undan. Men jag valde att stå ut, sitta kvar i vardagsrummet och bara låta kaoset runt omkring vara kaotiskt på egen hand. Fan, vad jobbigt! Jag mådde så dåligt, och till slut orkade jag inte mer, jag stängde av. POFF! Tiden försvann och jag vet inte var jag varit fram till middagen. Åt och gick sedan ut på långpromenad med hunden istället för att äta efterrätt. 

Jag har ont överallt. Det är träningsvärk, men inte bara. Jag har ont i varje led i kroppen. I varje muskel, i varje sena. Jag har huvudvärk, ont i ryggen, ont i nacken, ont i axlarna. Det kryper i armarna, det kryper i benen. Jag blir galen! Jag gnäller, jag vet, men det är så påfrestande när jag är så trött...! Jag vill bara sova!

Jag är inte nöjd med min situation, men jag gör ingenting åt den annat än konstaterar att det finns en massa hinder för att kunna göra något åt den. Jag behöver byta jobb. Jag behöver ett jobb som när mer än det tär. Där jag kan känna mej tillräcklig. Som ger en lön. Ett alternativ är att jag läser någon kurs på universitetet. Men då har jag släppt mitt jobb. Som är lite av en livlina just nu, trots att det är tungt. Jag hade bestämt mej för att sluta när mitt vik går ut sista juni. Men nu.. Hur ska jag kunna gå arbetslös? Det går inte. Det skulle inte vara bra för mej. Och när behandlingarna avslutas till sommaren skulle jag kunna jobba 50%. Vad fan ska jag göra? Sluta jobbet, för att det tär på mej, men då bli arbetslös och vara orolig över framtiden både ekonomiskt och yrkesmässigt? Eller ska jag fortsätta på jobbet, och se hur länge jag orkar innan jag klappar ihop? Jag behöver göra ett ambivalenskors.

Jag har två jobb som jag uppmärksammat, det ena rör arbetsmiljöfrågor etc. Det är dagtid, men det är heltid. Och heltid klarar jag inte. Det andra är handledare på ett gruppboende. Det är heltid och skift, och inget av det klarar jag. Det senare jobbet skulle jag verkligen vilja ha, om det bara vore dagtid och deltid... Sen finns det några kurser på universitetet jag är intresserad av. Men då ska jag välja att plugga. Jag gör inte både ock. Så.. Vad fan ska jag göra? Ska jag söka jobben bara för att söka och sen se vad som händer? Jag vet inte riktigt vad jag ger mej in i.. Och jag vet inte riktigt vad jag klarar, behöver och vill. Jag är så orolig inför framtiden. När jag tänker på att jag inte vet vad som ska hända och vad jag ska göra så får jag ångest. Hjärtklappning, ett tryck över bröstet och skakningar. Vad är jag? Värdelös. Jag klarar ingenting. Inte ens att ta ett beslut.

La mej tidigt igår. Somnade och var efter det vaken minst en gång i halvtimmen. Jag hann inte mer än somna så vaknade jag igen. Att jag slumrar en hel natt är inte bra. Inte bra alls. Jag blir så känslig och har mycket lättare att bli nedstämd. Vid halv 6 steg jag upp och tog ut hunden på en promenad. Åt ett par riskakor och drack en kopp kaffe. Hade tänkt åka och träna när gymmet öppnar kl. 9, men jag var så trött att jag insåg att jag måste försöka sova. Jag la mej på soffan och small av. Sov tre timmar. Kände mej mycket piggare efteråt, men jag var fortfarande väldigt trött. Slängde i mej en kopp kaffe och ett par riskakor till och sedan jag gick ut med hunden igen. Tog med mej min mamma. Det blev en skön långprommis.

Egentligen så är jag bortbjuden ikväll. En av mina barndomskompisar har bjudit mej och några andra barndomskompisar på middag. Men jag orkar inte. Jag pallar bara inte. Ytterligare en påfrestning att vara social - även om det är ett väldigt bra sällskap att vara social med - så går det inte. Idag sätter jag stopp och försöker samla ihop mej istället. Det har varit så mycket och nu tror jag att jag behöver bara vara. Jag meddelade det, och min vän ringde upp mej. Men jag svarade inte. Jag är sån. Jag är dålig på att svara, särskilt när jag är på det humöret att jag vill vara ifred. Då ringde hon till min mamma, och berättade att hon blivit orolig och ville bara kolla att jag inte var ensam. Jag har inte pratat mycket med henne om hur jag mår, och historiskt sett så är hon den sista jag valt att vända mej till, men det där värmde. Det värmde jätte mycket. Hon ringde inte för att tjata om att jag skulle komma. Hon ringde för att kolla att det var okej med mej och att jag hade vad jag behöver. Det värmde jätte mycket. När jag tagit mej i kragen ska jag säga det till henne också. Ibland kanske jag ger mina kompisar för lite cred. Om jag skulle vända mej till dem så skulle jag kanske kunna slå sönder den där känslan av att vara så ensam. Så varför gör jag inte det? Därför att jag lägger prestation i att vara social. Och när jag gör det så tar det så mycket energi att sociala kontakter ibland blir till en belastning. Det här sitter i mitt huvud och vad leder det till? Att jag känner mej ensam. Att jag isolerar mej.

Jag dog en aning när jag vaknade imorse. Det var så klart väl dramatiskt uttryckt. Jag hade drömt om en person som betyder mycket för mej. I drömmen kastades jag mellan lycka och sorg, så när jag vaknade var jag alldeles snurrig. Kanske därför som jag har varit så trött hela dagen. Jag kan bli väldigt påverkad av drömmar. Särskilt av drömmar där relationer är som tema. Relationer och känslor. I drömmar tror jag att jag har lättare reda i känslor faktiskt, för när jag vaknar upplever jag drömmen som en film. Och då kan jag tolka det som händer och koppla det med känslan, och sedan med logikens hjälp sätta en etikett. Ledsamhet, glädje, besvikelse. Det fanns där alltihopa i min dröm inatt. Önskar jag kunde spela in den och spara den fastän den var så smärtsam, för den hade varit ett perfekt arbetsmaterial för mej att använda när jag har känsloträning.

Idag har jag gjort ett framsteg. På sjukgymnastiken fick jag massage, och det gick bra att ta emot det. 

Idag har jag varit nedstämd. Jag har varit trött och nedstämd. Jag har inte gråtit. Inte en endaste tår. Men jag har haft den där tunga känslan i bröstet. Som både är tung och tom på samma gång. Då är jag nedstämd, har jag börjat lära mej.

Jag vaknade trött. Var trött hos sjukgymnasten. Var trött under lunchen som jag åt med en kompis. Jag var vansinnigt trött efter träningen och nu... Jag vill bara gå och lägga mej. Det har inte varit trött som i "lite seg-trött", det har varit trött som i att "ögonlocken velat falla igen". Tung i kroppen och långsam i huvudet. Nu ligger jag på soffan och jag blir ömsom lätt, ömsom tung. Jag tänker att jag kommer att lyfta och sväva iväg. I nästa sekund är jag rädd att soffan inte ska hålla för min tyngd. Nånstans däremellan vet jag att inget av det är verkligt. Det känns som om jag flyter ut och blir till vätska. Och sen känns det som om jag dras ihop, och blir till en sten. Just nu vet jag inte var jag börjar och var jag slutar. Det får mej att vilja göra illa mej. Det skulle hjälpa mej att få veta vad som är jag och vad som inte är det.

Att vakna en morgon för att önska att den vore slut är ingen fin känsla. Rastning, frukost. Lunch. Vad hände däremellan? Iväg till HUT:en (den hästunderstödda terapin). Tjejen jag samåker med var sen. Ganska mycket sen. Att titta på klockan kan vara det mest stressande som finns. Jag avskyr att vara sen. Jag är i regel inte sen. Mitt behov av kontroll blir inte alls tillgodosett när jag är sen. Jag behöver veta när, hur och var när det gäller allt. Om jag ska iväg någonstans så behöver jag veta exakt var det ligger, hur lång tid det tar att ta sig dit och hur det ser ut där. Om jag inte har svaren på dessa frågor så får jag ångest. Första gången jag skulle till HUT:en tvingade jag min pappa att köra mej dit dagen innan, bara för att jag skulle få se vägen dit, och hur byggnaden såg ut. Sådan ångest hade jag. Så idag när tjejen jag åker med var så sen, så kokade mitt kontrollbehov. Det är jobbigt att kliva in en kvart sent, skynda sej att byta om och låta 5 andra personer vänta på en. Mycket pinsamt. Mycket genant. Jag tyckte att det var jätteskämmigt. Att ta sej till HUT:en idag var ångestfyllt. Mycket, mycket ångestfyllt.

Allting har bara snurrat på. Jag hinner med ALLT. Allting går så snabbt. Det snurrar. Det är ganska...trevligt. Min erfarenhet av det däremot är att det förr eller senare slutar att snurra och istället säger SMACK. Då jag plötsligt inte klarar nånting och inte har en enda klar tanke i mitt huvud. Så, när kommer detta SMACK? Upprymdhet är kul! Och det händer saker - dygnet har mer än 24 timmar när jag är så här. Det finns ingen som helst balans i mitt liv just nu. Just nu är jag jävligt trött. Nu snurrar det saktare. Och jag känner att jag är väldigt trött. Men jag är ändå.. Jag har ingen balans. Har inte tränat på två dagar. Längtar tillbaka till gymmet.

Jag har varit vansinnigt upprymd idag. Mer än vad som är...normalt, tror jag. Stundtals har jag upplevt mej klara precis vad som helst. Om någon hade bett mej om något, hur orealistiskt det än hade varit, så hade jag nog gjort det. Eller åtminstone försökt göra det. Det har varit en ganska skön känsla. Allt har gått fort. Snapp, snapp, snapp! Och jag har fått så väldigt mycket gjort! Sen kom det ett par dippar, väldigt låga dippar med mycket impulsivitet. Fixade det, jag höll mej till planerna. Det är väl en typ av mindfulness att uppmärksamma tankar och impulser och sedan inte agera efter dem utan hålla sej till där man är. Färdighetsträningens förtjänst.

Det har varit en bra dag. Lättare att till större delen av dagen vara i gasen och ha några få dippar än att konstant vara deprimerad. Fast det är påfrestande med svängningar. Ibland vet jag varken ut eller in. Och dipparna kan verkligen, som sagt, göra mej väldigt impulsiv. Att köra rakt in i en lyktstolpe, eller över en kajkant, låter logiskt och ibland enda alternativet jag har. Att faktiskt ta livet av mej. Det känns varken konstigt eller svårt. Men det är just i de här dipparna det sker. Då kommer de tankarna. Jag vet faktiskt inte om jag känner så mycket då. Jag har först ångest. Men sen kommer tomheten. När ångesten är där, då vill jag skada mej, inte dö. När tomheten kommer, då vill jag dö.

Var inte riktigt med i matchen imorse. Steg upp strax efter 7 för då var lilleman väldigt pinknödig och hoppade på mej i sängen. Jag var så trött. Så vansinnigt trött, men jag åt ändå frukost. En banan, ett par riskakor, kaffe och vatten, toppat med morgondosen. Klockan gick. Hade en lugn morgon, min hund är inte direkt en morgonpigg jycke. Han är mer en nattuggla... Kunde läsa tidningen i lugn och ro. Plötsligt hade klockan blivit mycket, måndagar är färdighetsträningsdagar och jag skulle hämta upp en annan tjej som också går där. Hetsade i mej lunch, och gav mej iväg. Utan för hennes hus - som för övrigt är en byggnad jag inte varit in i på många, många år då det hände en massa obehagliga saker där - så väntade jag. Och väntade. Till slut ringde jag. Hon åt lunch. Jag hade såklart tagit fel på tid. Jag var en timme för tidig. Så jag gick in genom porten. In i trapphuset. In i skräckhuset. Uppför trapporna. Det var så annorlunda. Mycket ljusare och öppnare än jag minns det. De har målat om, det är jag säker på. Och jag minns det som så mycket mer trångt. Jag minns trapporna som mycket smalare. Som mycket svårare att gå i. Det fick mej att minnas de dubbla låsen han hade på dörrarna. Ett vanligt lås på ytterdörren. Sedan fanns även en innerdörr. Där hade han bytt lås. Satt dit något speciallås. Jag vet inte om han hade uppfunnit det på egen hand, han kunde mixtra med allt möjligt, eller om det var något inköpt speciallås. Sen var det ju en säkerhetskedja också. Det var väldigt, väldigt viktigt att alla lås var låsta. Han var noga med det. Han påminde mej och min syster ofta. Det var viktigt. Varför det var så viktigt vet jag faktiskt inte. Han sa att det var viktigt och jag ifrågasatte inte det, varken i ord eller i tanke. När jag gick där i trapphuset så påmindes jag om allt det där.

Jag har noja kring dörrar. Att ytterdörrar ska vara låsta. Gärna ha säkerhetskedja. Och jag vill gärna kolla detta en, två, tre, fyrahundrafem gånger extra - att dörren verkligen är låst. Grunden kanske lades i den där lägenheten i det där huset där låsen var viktiga. Jag har annars hela tiden trott att grunden ligger i den hotbild som fanns efter separationen. Då det var noga hemma att låsa och se sej över axeln för då fanns en reell hotbild. Att det är det som har hängt med mej. Och det är det säkert, men grunden lades nog egentligen ännu tidigare. Jag tror inte att min noja egentligen handlar om tvång, jag tror att det handlar om ett inlärt beteende. Fastän jag vet att jag har vissa tvångsjox för mej. Jag har helt enkelt lärt mej att dörrar är en risk, de ska vara låsta och det är underförstått att det ska vara så. Det är ingenting man ifrågasätter. Så, vad behöver jag göra nu? Jo, ifrågasätta om det finns en reell risk för mitt liv om dörren någon gång inte är låst. Gör om - gör rätt.

Tillbaka till skräckhuset och det obehagliga trapphuset. Jag klarade att gå in. Det var faktiskt inget särskilt med det. Det var så olikt sej. Jag är glad att jag gjort det. Jag är nöjd över att jag klarat det och sett att det var inget farligt.

Nu är det här ämnet ganska inaktuellt för min del, för det är ett tag sedan jag var i kontakt med vården då samtal naturligt lett in på huruvida jag har partner eller inte. Det jag kan säga dock är att jag har dålig erfarenhet när det gäller bemötande i vården som homosexuell. Första gången det blev tydligt att min läggning var skäl till att jag behandlades med förakt var jag 18 år. "Behandlades med förakt" är givetvis min egen upplevelse, kanske skulle vårdgivarna se det annorlunda och kanske är det så att de behandlar alla patienter så. Men jag har svårt att tro det. I så fall har de ett pissigt bemötande i överlag.

Jag hade åkt in akut, med magsmärtor, kräkningar och hög, hög feber. De tog massor med prover och frågade mej även om jag kunde tänkas vara gravid. En fråga som ställdes framför andra patienter som jag delade rum med. Mitt svar blev ett kort "nej". Jag var 18 år och inte lika trygg i att vara öppen med min sexualitet så det var ett känsligt ämne på den tiden. Jag fick återigen frågan, var jag verkligen säker på att jag inte är gravid? Då svarade jag att det inte är möjligt eftersom jag har flickvän men om dom verkligen ansåg det nödvändigt så kunde jag släpa mej upp ur sängen och ta ett prov. Det var inte nödvändigt, sa dom. Dagen gick, jag sov hela tiden, och tillslut så beslutade de sej för att titta in i min mage för att ta reda på vad som gjorde mej så sjuk. När jag vaknade efter operationen var jag väldigt öm och omtöcknad. När jag frågade om operationen och hur det hade gått blev svaret av sköterskan att "läkaren kommer snart". Man hinner tänka en hel del, kan jag säga. Till syvende och sist kommer läkaren. En riktig muntergök. Det första han säger är "följ med så ska jag berätta vad vi hittade i din mage". Sedan seglade han iväg. Jag hängde inte riktigt med, för jag var omtöcknad efter operationen och det gjorde ont att gå. Det var på vippen att jag hann se var han tog vägen, där jag tultade genom korridoren. Inne i ett ett undersökninsrum fick jag sätta mej på en stol. Efter många om och men sa han att jag hade äggledarinflammation (eller äggstocksinflammation?). Det jag var intresserad av att veta var om det påverkade mina möjligheter att få barn. Det han var intresserad av att prata om var att ifrågasätta min läggning. Jag stod på mej. JA, jag hade flickvän. NEJ, jag har inte legat med någon kille. Han trodde mej inte. Han sa att i 99 fall av 100 så beror den typen av infektioner på en könssjukdom och han undrade varför jag inte velat gå med på att ta ett graviditetstest. Jag upprepade igen, jag har flickvän och jag är monogam. Till slut efter ett jävla dividerande så sa han att de hade tagit prover på könssjukdomar i samband med operationen. Han trodde inte på mej. Han trodde inte att jag var homosexuell och enbart hade samliv med kvinnor. Hade andra patienter som genomgått samma operation varit tvungen att tulta genom en hel jävla korridor för att få prata om vad sjutton som var fel? Hade andra patienter behövt hävda sin identitet? Jag tror faktiskt inte det. Provsvaren kom efter en tid hem till mej. Jag hade inga sjukdomar.

En annan gång så blev jag också akut inlagd. Min dåvarande flickvän hade skjutsat in mej. När jag kom till avdelningen så frågade sköterskan där om mina närmast anhöriga. Jag uppgav mina föräldrars och min flickväns namn. Sköterskan frågade vilka relationer jag hade till de jag uppgett. När jag sa att hon var min flickvän tittade sköterskan på mej och sa sedan, "då skriver jag väninna". Hade jag varit heterosexuell och uppgett min pojkväns namn, skulle hon då ha skrivit "vän"? Jag tror inte det.

En vän till mej gick på familjerådgivning då hennes heterosexuella förhållande var på upphällning med anledning av att hon är homosexuell. Hon bemöttes av "är du säker på att du är homosexuell?" och "det kan vara en fas". Rådet hon fick var att vänta ett år för att se om "det går över". Det rådet tog hårt på henne, och nu en lång tid efteråt har hon anmält händelsen via Röda Korsets byrå mot diskriminering.

Nu är inte allting åt skogen med vården när det gäller HBT-frågor. Inom psykiatrin kan jag inte dra mej till minnes att jag blivit illa behandlad utifrån min läggning. Och en gång, när jag var hos gynekologen och jag fick frågan om jag levde med någon, så ville gynekologen ge mej information om hur man kan gå till väga för att skaffa barn när man lever i ett samkönat förhållande. Jag fick till och med ett visitkort där jag kunde nå denne för att få hjälp och vägledning när det gällde detta. Så allt är inte åt fanders. Det finns ljuspunkter.

Något som är mycket, mycket positivt är att en av vårdcentralerna i stan blivit HBT-certifierade. Det innebär att personalen där har blivit utbildade kring HBT av RFSL.

Det jag vill ha sagt med allt det här är att när man redan mår dåligt och är nedsatt i både kropp och själ är det sista man vill att behöva försvara och lägga fokus på sin identitet. Hur många andra patientgrupper behöver göra det? Som vårdpersonal behöver man varken förstå eller ens samtycka till min livsstil, men det är deras förbannade plikt att bemöta mej som vilken annan patient som helst. Jag betalar skatt, precis som alla andra och mina vårdbehov har ingenting med min livsstil att göra. Egentligen vill jag inte skriva livsstil, egentligen så är det en del av min identitet.

...att finna hästar vara ett stöd. Fann en tråd på bipolarna som startats av en medlem som började rida då hon var manisk. När denne sedan började komma ur depressionen hjälpte ridningen till med att bygga upp självförtroende och självkänsla. På hästryggen tränade medlemmen hållning, avslappning och andning. Medlemmen skriver såhär, "Jag rider fortfarande. Det hjälper mig att andas. En bra andning är nyckeln till min återhämtning. Hästarna har lärt mig att andas."

Några medlemmar hakade på tråden och beskrev sina erfarenheter av hästar. Alla rörande överens; hästar är verkliga terapeuter, på sitt egna hästiska sätt. Jag vet inte om trådstartaren deltagit i hästunderstödd terapi eller om denna hittat den vägen på egen hand. Jag slängde in en länk i alla fall om hästunderstödd terapi. Det visar sej att jag och min torsdagsgrupp inte är ensamma om att uppleva denna läkande känsla.

Jag hittade förresten igen artikeln som gjordes om min grupps hästunderstödda terapi. Den börjar ju vara gammal, men ni hittar den här.

Huvudet är som tuggummi. Jag vaknade sent idag. Jag tar mej inte upp på mornarna om det inte är under pistolhot. Ibland lägger jag mej för sent för att medicinen ska hinna släppa i vettig tid till på morgonen, men i regel så är jag bara helt enkelt..slutkörd. Det händer så mycket i både huvud och kropp nu. Och kanske i känslolivet också, men det tillhör kanske huvudet? Eller tillhöra det kroppen? Eller...tillhör det...sej självt? Jag vet inte. Vissa dagar är jag så uppfylld av gammalt att nuet får stå till sidan. Jag har svårt att vara här och nu, och det påverkar hur jag funkar med andra människor. Både människor som jag är i direkt kontakt med och människor som bara råkar röra sej i det samhälle där jag lever. Jag blir irriterad, tycker att de tar min tid. Jag har så svårt att följa med i samtal längre än kortare stunder. Det är som om jag tappar tråden eller inte förstår vad som sägs. Jag hör ljuden, men de betyder ingenting. Upplevelsen blir detsamma som när små barn inte ännu lärt sej att uttrycka sej i ord, utan istället uttrycker sej i ljud. För den som inte står nära det barnet blir det svårt att förstå barnet. Det är vad som händer i mina konversationer. Oftare och oftare. Varje dag, numera. Tillägg därefter att jag inte minns vad vi samtalat om och ibland är det till och med så att jag inte minns att samtalet överhuvudtaget har ägt rum. Jag tror att jag dissocierar friskt.

När har jag då hjärnan skarp? När hänger jag med, när kan jag koncentrera mej? När jag tränar. Då blir huvudet klarare. Och under de timmarna så är jag också mer optimistisk i sinnet. Jag tycker att jag klarar mer, och att de orosmoln som finns kommer att lösa sej.

När jag spelar spel är jag också klarare. Kan koncentrera mej på en sak och använda min motorik. Kropp och huvud är med. Det här är jag inte helt säker på om det nödvändigtvis är så bra. Jag vet inte om det är en verklighetsflykt eller om det bara är ett sätt att ta en paus.

Hunden. När det gäller hunden är jag med i matchen. När vi tränar, när vi promenerar och när vi gosar så finns jag där just precis då. Och om jag inte är där, om jag är uppvarvad och har ångest, så reducerar han min ångest. Han gör mej varm i hjärtat. Man borde få hund på recept, tycker jag. (På tal om det så vill jag verkligen ha ett bolltäcke nu...)

Fysisk träning och visuell perception måste vara en riktiga depressionsbekämpare. Genom träning kan man få bättre kontroll över adrenalinet, som är ett stresshormon. Man får endorfinpåslag och känner mer välbehag. Dessutom så har jag gått ner en del i vikt och byggt upp kroppen de få veckorna som jag tränat regelbundet. Jag känner mej starkare i kroppen och jag ser resultat av mitt slit. Min träning har en ram. Jag vet vad jag ska göra och under hur lång tid, det gör mej trygg när jag går på gymmet. Jag har musik i öronen, så jag behöver inte interagera med andra människor, vilket gör att jag kan slappna av. Jag utmanar mej själv samtidigt som jag får tid till reflektion. Tankarna blir så mycket mer klara och rationella när jag är på gymmet. När jag var yngre var träningen det jag hade att se fram emot. Träningen var mitt ljus. Jag är glad att jag har plockat upp det igen. Det är min tid för mej själv. Vill inte träna med någon, jag vill träna själv.

Dagens visuella perception var brorsdöttrarnas dansavslutning. Sådan glädje när 4-5-åringarna framförde det de hade tränat på varje vecka. Det var färgsprakande show. Musik, dans och en massa barn! En stor publik med en massa stolta föräldrar och anhöriga. Klart man blir berörd av det! Det var världens bästa uppvärmning inför gymbesöket.

Denna morgon steg jag upp helt nollställd. Frukost och iväg på sjukgymnastik. Akupunktur på agendan, det är guld mot huvudvärk. Att vakna nollställd är för mej en bra start på dagen. Lunchade med en kompis. Efter en halvtimme tappade jag tråden, hörde inte vad hon sa eller hängde med i vad vi pratade om. Det blev ganska pinsamt för jag blev osammanhängande och vi löste av varandra med att säga "va?". Att hon dessutom är hörselskadad och talar otydligt gjorde det ju inte lättare direkt, och definitivt inte mindre pinsamt för mej.

Jag har funderat mycket på idag om hur man går vidare efter sexuella övergrepp. Det är konstigt, tänkte jag där jag stod i crosstrainern, att allt det här har jag varit med om och ändå står jag här. Min kropp fungerar. Den rör sej. Det är så många lager att skala av. Vad kände jag då? Vad känner jag nu? Vad tänkte jag då? Vad tänker jag nu? Varför blev det som det blev? Vad hände egentligen? Vad hände med mej? Vad hände mellan honom och mej? Vad hände mellan mej och min syster? Vad hände i min omgivning? Hur var det egentligen?

Inatt sov jag med kläderna på. Jag hade ångestfrossa. Jag hade den fadda smaken i munnen efter en fet, geleaktig tunga i min mun. En kyss för många, många, många år sedan. Jag sov med rakbladet under kudden hela natten. Om medicinen inte hade slagit ut mej, hade jag skurit mej sönder och samman. Men jag hade medicin. Och jag hade min mysiga vovve som gav mina andetag vägledning. Hans andetag - mitt andetag. Hans andetag - mitt andetag. Rytmiskt. Imorse höll jag aldrig på ta mej ur sängen. Jag vet att jag skrivit det tidigare, men idag var jag som däckad. Jag misstänker att jag tagit dubbel dos av kvällsmedicinen för jag kände mej drogad. Grät hela vägen i bilen till HUT:en.

Jag försökte skapa ett socialt band. En person som det visade sej känner till bipoläritet, hon har varit i en relation med en kvinna som var diagnosticerad bipolär typ 2. Det sköna med henne är att man kan skämta om det. Avdramatisera det, samtidigt som man kan prata om det helt obehindrat. Hon förstår allvaret samtidigt som hon vet att det finns ett liv bredvid det. Vi fick en ganska bra kontakt som till stor del hade en väldigt skämtsam ton. Det här var jag ju givetvis tvungen att försöka slå ihjäl idag, för om jag plötsligt har en ny vän som jag är väldigt avslappnad med så tror omgivningen vi såklart har något ihop. Hur gör man "slut" med en kompis? "Jo, det är såhär att människor i min omgivning börjar tro att vi har något tillsammans så vi kan inte höras mer för det stressar ihjäl mej?" Jo, det är faktiskt vad jag sa. Och vips, så löste sej den ångesten. Hon kände igen det där, och förstod att jag blev stressad. Det sociala bandet är visst fortfarande ett band ändå.