Det finns faktiskt dagar då ångesten är så stark att jag tror att hjärtat plötsligt kommer att stanna. Det blev väldigt bökigt idag när det gällde ångesten och medicineringen. Jag är ganska försiktig med att säga vad som händer inom mej för att jag är så rädd att mötas av tystnad och/eller rädsla. Jag är på öppen avdelning. Jag är här på HSL. Men idag så bestämdes det att jag inte skulle få nån vid behovsmedicin överhuvudtaget. Det var bortplockat. Lite rår jag nog för det själv, eftersom jag avböjt att ta Oxascand då jag inte tycker att den har så stor effekt och eftersom det är lätt att bli hooked på det. Men idag behövde jag det faktiskt. Och ja, jag vågade inte sätta mej på rummet för då hade jag skurit mej och kastats tillbaka till början. Jag hade definitivt blivit nerflyttad till den låsta avdelningen. Och det hade inte varit bra på en endaste fläck. Om det är någonstans man blir deprimerad så är det där. Efter ett jävla stök och bök så fick jag låna ett bolltäcke, och efter ytterligare en stund kom sköterskan och frågade om jag ville att hon skulle fråga en annan doktor. Hon gjorde det och voilà! Simsalabim så fick jag en Sobril. Lite lugnare blev jag, men oron är fortfarande kvar där.

Vissa saker är helt oreparerbart. Ibland är det bara att acceptera att det är trasigt och inte bemöda sej med att överhuvudtaget försöka rädda det som räddas kan. Nä. Det ska man bara släppa och gå. Det finns inget behov av det heller.

Det som inte dödar härdar. Tankarna är så flyktiga, aldrig klara. De här datumen är aldrig lätta att leva under. Jag fattar inte varför jag fastnar så mycket i dåtid. Varför jag inte bara kan släppa det. Det är som att så fort gräset tinat fram och knopparna kikar fram så går jag automatiskt ner mej. För den årstiden symboliserar så mycket som är dubbelt. Den symboliserar befrielse och förlust. Efter så här många år så tycker jag att jag borde ha kunnat tvätta bort det med nya erfarenheter, men icke. 

Det primära just nu är att ta mej ut härifrån.

Kränkt. Och tilliten är ordentligt kantstött. Från en massa, massa håll. Nä, jag har inget att säga. Jag ska bara stå här, och det enda jag vill är att alla ska passera mej som luft.

Delete. Delete.

Jag är så jävla besviken på mej själv för att det blev såhär. Det här var spiken i kistan när det gäller jobbet, så nu är jag orolig över framtiden. Det är då fan att jag alltid trasslar till det. Att jag aldrig kan bete mej som en normal jäkla människa. Jag har aldrig varit så rädd och känt mej så ensam som nu. Hur många av de som jag tycker står mej nära har ringt? Två. Och dem är jag såklart tusenfalt tacksam över att jag har sån tur att ha dem i mitt liv. Båda bor tyvärr många, många mil från mej. Jag är nog rätt ledsen över det, att så få har hört av sej menar jag. Fast jag vet inte om jag har rätt att vara det. Istället för att ha många ytliga bekanta, kanske jag ska försöka jobba på att få några djupa relationer istället. Ju mer kontakt jag har med personer utanför sjukhuset, ju mer ångest har jag. Det kanske är lika bra att så få har hört av sej överhuvudtaget. Jag sitter ofta på avdelningen och grubblar över att gå utanför sjukhuset. Därför så tvingar jag mej ut. Jag tror att ju mer jag tillåter mej att sitta och oroa mej desto svårare kommer det bli att slussas ut och ju lättare är det att jag tar med mej det beteendet när jag skrivs ut. Att jag isolerar mej, menar jag. Det enda som motiverar mej är att imorgon kanske det finns något som håller mej kvar. Om jag lever i nuet så kommer jag inte fixa att ta mej ur det här.



Matchbox Twenty - by Warner-Music

I should get some sleep 
Because tomorrow might be good for something
Hold on 
I'm feeling like I'm headed for a 
Breakdown 
I don't know why 
I'm not crazy, I'm just a little unwell
I know, right now you can't tell 
But stay awhile and maybe then you'll see 
A different side of me 
I'm not crazy, I'm just a little impaired
I know, right now you don't care 
But soon enough you're gonna think of me 
And how I used to be

Nu försvinner jag ett tag. Blir time out här.

Damn. Vilken dag. Allting har bara snurrat och snurrat och snurrat och varit underbart. Jag har tyckt att psykiatrin överdrivit när de sagt att jag är för uppvarvad. Det har varit så skönt att bara få njuta av att jag upplevt allting så vackert. Det ringdes och svamlades, att jag behöver lugna ner mej. Inte ville jag ta medicinen heller. Varför ta en medicin som tar bort det underbara? En medicin som lägger ett filter över allt det vackra. Varför? Helt idiotiska tyckte jag att de var.

Plötsligt small det till. Ångesten blev nästan outhärdlig. Jag stod lutad över skrivbordet på jobbet och var helt säker på att jag skulle dö. Samtidigt ryckte det bara i kroppen, jag ville röra på mej! Aktivera mej. Då förstod jag vad psyk hade menat. Det här var inte som det skulle. 

Styrde hemmåt. Körde alldeles för fort, upptäckte jag. Åkte hem till min lägenhet, för att vänta in köparen till hundbädden som jag lagt ut på blocket.  Ringde till min mamma. Sa att om jag inte kommit inom en timme måste dom leta efter mej. Jag litade inte på mej själv alls. Skulle jag åka in? Ena sekunden ville jag det. Andra så var jag dödsförskräckt över att åka dit. Jag känner mej inte som en människa där. Inlåst. Man får knappt ha telefon. Ska man se tv får man göra det i allrummet. Med andra patienter. Eller kanske jag borde säga fångar? Soffan är hård. Och liten. Medicinen får man typ halv nio, nio. Inte så jävla lätt att se en serie man följer som börjar klockan nio då man däckar kvart över. Att bli inlagd suger. Men...jag är faktiskt lite rädd. Jag är impulsiv. Jag är lite paranoid. Jag är full i energi, men har ingen ork. Allt blir bara svart. Nu är det svart. Och jag är trött. Psyk hade rätt trots allt. Jag var inte frisk. Jag är inte frisk nu heller. Jag vill bara skita i allt. Men hemma ska jag nog stanna. Trots allt. Jag försöker stå ut.

Upptrissad. Uppvarvad. "Nu är det viktigt att du försöker varva ner". What? Hur då? Världen snurrar, världen är så klar! Som att uppleva allting så mycket färgstarkare än vanligt. Det är underbart! Det puttrar i mej! Jag vill så mycket, samtidigt! Det är så härligt! Jag har inga problem nu. Tvärtom! Jag mår BRA! 

Måste göra något av energin! Att sitta två timmar på färdighetsträningen idag har gett mej myror i kroppen! Jag vill ut, ut, UT! Egentligen vill jag träna ett riktigt rejält pass, men då måste jag sätta mej i bilen och Logiken som bor i mitt huvud säger mej att det är en dålig idé. Men något måste jag göra. Ut! Ut och promenera! Ut och springa! Jag mår så bra, vill bara springa med musiken i öronen! 

Mani är underbart! Mer mediciner är det inte. Och dessutom mediciner som ska ta bort det där underbara! Det är ju egentligen vansinne, jag älskar det här. Älskar, älskar! Men..det är väl bäst att lyssna på dom som ska kunna såna här saker. Så, jag tar mina piller som jag är tillsagd. Men jag tänker inte säga att jag inte komma att sörja den här känslan. Känslan av att vara full av liv! Att dra in luften i lungorna och vilja dra in mer och mer men att kroppen inte rymmer mer, det är en underbar känsla. Jag kan nå hur långt som helst. Jag kan åstadkomma precis vad som helst. Allt, jag menar ALLT, är roligt! Allt ler jag åt! Musiken sjunger jag med, kroppen kan inte låta bli att följa med. Det blåser idag. Känslan mot huden, mot ansiktet, armarna, händerna, fingrarna är...mmm! Jag vill bara klä av mej naken och ställa mej mitt på gatan för att få uppleva den känslan. Underbara, underbara dag. Och det här ska jag ta bort genom att stoppa i mej piller? Det om något måste väl ändå vara galenskap? Jag vet inte om jag vill ta de där pillrena faktiskt. Nej, det vill jag inte. Jag vill inte att det här tar slut. Någonsin. Kanske är det inte ens mani, det kanske är vanliga lyckokänslor! Och så dödar jag det med piller.

Jag är i hypemode! Så uppvarvad och så effektiv med sådant som jag tycker är värt att vara effektiv med. Underbara dag!

Så här går det om man håller på och joxar med en jävla massa känsloträning;

---

Det är längesedan jag hade så här mycket ångest. Det är längesen den var så stark. Det är längesen jag hade så mycket självmordstankar. Idag har det varit tur att jag har haft ångestdämpande. Jag har nog skridit till handling annars. Livet är motsägelsefullt. Jag tänker på att ta livet av mej parallellt som jag söker kurser och jobb. Det handlar nog mer om att jag "ska". Det är mycket spel för galleriet nu. "Det är bra". "Jag mår bra". Jag kan le. Jag kan skratta. Och jag har umgåtts. Det gav andrum under några timmar.

Ljuset i mörkret är ändå Hanna. Bara att prata med henne en kort stund får mej att må bättre. Det är så jävla synd att vi varit så långt ifrån varann så länge. Sparade lite fint som hon skrev till mej igår och idag. Önskar att jag hade sparat mer från vår tid tillsammans. Det enda jag har kvar är ett brev. Det hittade jag nu i flytten. Och la i min akutlåda.

Nu har jag sökt kurser. För att lätta på framtidsångesten. För att känna att jag har några alternativ. Sen vet jag ju inte om jag kommer in, men nu har jag i alla fall gjort nåt.

Specialpedagogik och kontflikthantering 30 hp - 100% helfart. Skulle nog inte fixa det, men..

Arbetsrätt 15 hp - 25% kvartsfart.

Arbetspsykologi 7,5 hp - 50% halvfart.

Medling 15 hp - 50% halvfart.

Främja likabehandling och förebygga och åtgärda diskriminering, trakasserier och kränkande behandling 7,5 hp - 25% kvartsfart.

Digitalfoto 1 7,5 hp - 25% kvartsfart, kvällstid.

Pedagogik 1 30 hp - 50% halvfart.

Jag har också sökt ett jobb som skulle passa mej perfekt....OM det vore på deltid och inte skift. Men nu har jag sökt i alla fall, så får jag se vart det landar. Det är ett handledarjobb på ett stödboende. Med andra ord, boendestödjare.

Ska se om jag kan göra nåt åt min arbetssituation idag. Ta ett steg i alla fall. Jag ska söka två jobb - som egentligen inte passar mej så bra. Men då har jag åtminstone gjort nånting. Sen ska jag söka nån kurs också. Fast egentligen så är jag någon dag sen med ansökan för att jag - så klart - inte haft nån koll.

Åh, denna jävla framtidsångesten!

Jag hoppas att den här dagen kommer att vara mer balanserad än gårdagen. Det verkar vara hyfsat väder i alla fall. Jag ska ta emot besök i min lägenhet, som fortfarande är i kaos. Det får gå ändå. Jag ska vara social och ställa upp på en intervju för en uppsats. Sen hoppas jag på att ta mej iväg till gymmet ikväll. Har ju en massa ny musik som jag fått av nån som kan sina saker när det gäller träningsmusik! Ska bli spännande - kanske tar mej that extra mile till och med!

Grabben hade varit i slagsmål igår. Systersonen. Med sina två bästa vänner dessutom. Han var helt förtvivlad efteråt. Alla blev helt darriga efteråt, efter att han hade ringt och berättat och varit helt förstörd. Med "alla" menar jag min syster och min pappa. Mamma var lite nervös också, men hon har ett helt annat lugn och kan härbärgera bättre. Själv har jag bara väntat på att det ska brisera för honom någon gång, för han har så mycket ilska inom sej och han har noll impulskontroll. Med andra ord, det kan bli farligt en dag. Jag är rädd att han ska göra sej själv eller någon annan illa en dag. Måste säga att jag tycker att det var jätte bra att det hände när och var det här hände. Han är och spelar basket på annan ort, vilket innebär att min syster inte kan komma till "undsättning" på samma sätt. Det är bra på det sättet att hon inte kan hantera den här typen av situationer på ett sätt som hjälper honom. Enligt min åsikt. Sedan var det bra för att det var med bästa polarna - det är en bra förutsättning för att det ska kunna redas ut och han får en chans att träna på att hantera en konflikt då personerna är några han känner väl. Det blir mer tryggt. Dessutom fanns basketcoachen som gjorde ett jätte bra jobb. Han stöttade killarna att lösa konflikten. Att det blev en neutral vuxen som alla har förtroende för måste ha varit super i den här situationen. Det som började med ett slagsmål och ett samtal med tårar och önskan att bli hämtad slutade med att konflikten löstes och killarna satt och spelade kort tillsammans. Det var bra att det här hände. Synd bara att de vuxna runt omkring honom inte klarar att härbärgera sin oro så att de kan stötta honom i att klara situationer på egen hand. Där är nog det största problemet i hela den här soppan. Vi vuxna är problemet. Jag hade ångest efter det här i alla fall. Inte över händelsen, det är inget att hetsa upp sej över. Men det som gav mej ångest var de andras ångest. Jag käkade och drog.

Jag blir väldigt nervös när min pappa, min mamma eller min syster darrar så där. Börjar ju vara van med syrrans utbrott. Men hennes utbrott skapar nån form av dominoeffekt. Barnen blir oroliga och pappa blir väldigt orolig. När min pappa blir orolig så är allt åt fanders. Han ser det bara i svart, allting. Igår när slagsmålet inträffade så gjorde han ett problem av att grabben hade monterat ner bakskärmen på mopeden. Det var lika illa som slagsmålet. För var skulle hans regskylt nu hänga? Det blir helt absurt. 

Jag har en väldigt tajt familj. Lite för tajt ibland. Lite gränslöst, tror jag. Gränslöst på det sättet att man inte tillåts göra egna misstag utan att de övriga är där och kompenserar det. Tillfälliga kryckor. En dag kommer det här att raseras. Fick rådet att se tv-serien Brothers and sisters, den påminner visst om min familj. Blä, en dramaserie. Men jag tror att jag ska ge det ett försök trots allt.

Det börjar vara några som jag känner som läser min blogg nu och nu vet jag inte riktigt om jag vågar skriva allt jag vill skriva för att jag kan oroa någon. Ordentligt. Men jag har bestämt mej för att det här ska vara min fristad. Och jag känner att mitt behov av att skriva är...enormt. Allt skriver jag inte här så klart. 

De här svängningarna är fruktansvärda. Fruktansvärda. Jag går från att ligga ganska stabilt, till att näst intill få en panikattack. Ibland är ångesten så svår att jag faktiskt överväger att somna in för alltid. På allvar. Det är lite otäckt för de stunderna känns så klara. De tankarna är så klara. Det är lätt gjort. Fort gjort. Och samtidigt...nä. Jag har varit här förr. Och kommer ur det. Och sedan kommer jag att hamna här igen. Och så kommer jag ur det. Men...så faller jag igen. Problemet är att jag väntar på att det ska ta slut, att det ska gå över. Saken är den att det gör inte det. Det är livslångt. Fallen och höjderna - de är livslånga.

I med ett piller. Jag blundar. Känner. Jag är så tom. Det här kommer att gå bra. Det kommer att ordna sej. Inte gråta, inte gråta! Jag sväljer, sväljer, sväljer. Inte gråta, inte nu. Jag skär mej hellre. Eller bränner mej. Vad som helst. Men jag ska inte, inte, inte gråta. Aldrig ska jag gråta. Det kommer att gå bra. Det kommer att ordna sej. Jag blundar. Och känner. Jag hatar att känna. Jag måste bara klara av att hålla kvar. Hålla kvar, lite, lite, lite längre till. Tills det lagt sej. 

Jag går nästan autonomt. Mekaniskt. Äter. Klär på mej. Borstar tänderna. Sånt man ska göra. Jag behöver bara hålla kvar lite till. Lite längre till. Bara lite längre till. Tills det går över.  För tills slut så gör det det, det går över. Det tar slut. På ett eller annat sätt så tar det slut.

Höll aldrig på ta mej i säng igår. Jag pratade med en kompis som jag inte pratat med på länge, länge. Gud vad jag saknar henne! Typiskt att hon bor så långt bort. Eller att jag bor så långt bort, som hon tycker. När hon hörde av sej var det... Som världens bästa tajming! Jag mådde så mycket bättre när jag pratat med henne. Jag hoppas verkligen att vi ses snart igen. Kanske om hon kommer upp till Umeå. Eller till sommaren, då jag ska till Göteborg. Mötas halva vägen. Det hade varit fantastico! Hanna, Hanna, Hanna. Är så glad att vi börjat hitta tillbaka till varann. Hon är en riktig free spirit. Ganska långt ifrån vad jag är. Hon är bra för mej.

Hade stöd från en annan mycket nära vän igår också. Räckte med att bara säga hej och vara lite ledsen en stund, så behövdes det inte så mycket mer. Nu när jag tänker på det så har jag faktiskt vänt mej till två vänner när jag velat..ja, jag vet inte. Och det känns...BRA.

Trots den sena timmen igår så har jag vaknat i hyfsad tid ändå. Har legat och dragit mej med hunden. Det känns rätt...okej. Ibland behöver man kanske bara uttala orden för att bitarna ska falla på plats. Nu ska jag gå in med själ och hjärta i mina behandlingar. Allt mitt fokus ska landa där. Jag har stök i lägenheten på agendan. Och kika på innebandy på eftermiddagen. I och för sej på tv, men ändå. Egentligen så skulle jag verkligen behöva träna också, men jag hinner inte idag. Det får bli imorgon kväll istället. 

Imorgon har jag en social visit inbokad. Puh. Hemläxa. Får se hur det går.. Tror att jag har valt rätt person att öva på i alla fall. Så det känns...okej. Det känns genomförbart.

Så blev det till slut utrett. Och även om det smärtar oerhört så var det nog oundvikligt att vi skulle gå isär - på riktigt. Nu kanske vi kan komma varann nära på riktigt också. Som vänner. Jag har ett brustet hjärta, återigen. Samtidigt har det varit brustet länge. Det fantastiska i den här historian är att jag fått lära känna en alldeles fantastisk människa, som visat mej att jag kan älska. Och nu ikväll, så vann jag en vän. 

Jag har hoppats länge. När jag ser på henne känner jag fortfarande. Det är en önskan, en längtan. En saknad. Det kommer vara svårt att toppa det.

Ibland orkar jag inte. Ibland vill jag bara inte mer. Från att må bra, till att må oerhört, fantastiskt bra, till att inte må alls, till att vilja dö, till att må bra, till att inte må alls, till att må bra, till att vilja dö. Hur ska jag nånsin få grepp om nånting när det är så här? Och varför, varför, varför, varför är det värt det? Påminn mej.