Nu är det här ämnet ganska inaktuellt för min del, för det är ett tag sedan jag var i kontakt med vården då samtal naturligt lett in på huruvida jag har partner eller inte. Det jag kan säga dock är att jag har dålig erfarenhet när det gäller bemötande i vården som homosexuell. Första gången det blev tydligt att min läggning var skäl till att jag behandlades med förakt var jag 18 år. "Behandlades med förakt" är givetvis min egen upplevelse, kanske skulle vårdgivarna se det annorlunda och kanske är det så att de behandlar alla patienter så. Men jag har svårt att tro det. I så fall har de ett pissigt bemötande i överlag.

Jag hade åkt in akut, med magsmärtor, kräkningar och hög, hög feber. De tog massor med prover och frågade mej även om jag kunde tänkas vara gravid. En fråga som ställdes framför andra patienter som jag delade rum med. Mitt svar blev ett kort "nej". Jag var 18 år och inte lika trygg i att vara öppen med min sexualitet så det var ett känsligt ämne på den tiden. Jag fick återigen frågan, var jag verkligen säker på att jag inte är gravid? Då svarade jag att det inte är möjligt eftersom jag har flickvän men om dom verkligen ansåg det nödvändigt så kunde jag släpa mej upp ur sängen och ta ett prov. Det var inte nödvändigt, sa dom. Dagen gick, jag sov hela tiden, och tillslut så beslutade de sej för att titta in i min mage för att ta reda på vad som gjorde mej så sjuk. När jag vaknade efter operationen var jag väldigt öm och omtöcknad. När jag frågade om operationen och hur det hade gått blev svaret av sköterskan att "läkaren kommer snart". Man hinner tänka en hel del, kan jag säga. Till syvende och sist kommer läkaren. En riktig muntergök. Det första han säger är "följ med så ska jag berätta vad vi hittade i din mage". Sedan seglade han iväg. Jag hängde inte riktigt med, för jag var omtöcknad efter operationen och det gjorde ont att gå. Det var på vippen att jag hann se var han tog vägen, där jag tultade genom korridoren. Inne i ett ett undersökninsrum fick jag sätta mej på en stol. Efter många om och men sa han att jag hade äggledarinflammation (eller äggstocksinflammation?). Det jag var intresserad av att veta var om det påverkade mina möjligheter att få barn. Det han var intresserad av att prata om var att ifrågasätta min läggning. Jag stod på mej. JA, jag hade flickvän. NEJ, jag har inte legat med någon kille. Han trodde mej inte. Han sa att i 99 fall av 100 så beror den typen av infektioner på en könssjukdom och han undrade varför jag inte velat gå med på att ta ett graviditetstest. Jag upprepade igen, jag har flickvän och jag är monogam. Till slut efter ett jävla dividerande så sa han att de hade tagit prover på könssjukdomar i samband med operationen. Han trodde inte på mej. Han trodde inte att jag var homosexuell och enbart hade samliv med kvinnor. Hade andra patienter som genomgått samma operation varit tvungen att tulta genom en hel jävla korridor för att få prata om vad sjutton som var fel? Hade andra patienter behövt hävda sin identitet? Jag tror faktiskt inte det. Provsvaren kom efter en tid hem till mej. Jag hade inga sjukdomar.

En annan gång så blev jag också akut inlagd. Min dåvarande flickvän hade skjutsat in mej. När jag kom till avdelningen så frågade sköterskan där om mina närmast anhöriga. Jag uppgav mina föräldrars och min flickväns namn. Sköterskan frågade vilka relationer jag hade till de jag uppgett. När jag sa att hon var min flickvän tittade sköterskan på mej och sa sedan, "då skriver jag väninna". Hade jag varit heterosexuell och uppgett min pojkväns namn, skulle hon då ha skrivit "vän"? Jag tror inte det.

En vän till mej gick på familjerådgivning då hennes heterosexuella förhållande var på upphällning med anledning av att hon är homosexuell. Hon bemöttes av "är du säker på att du är homosexuell?" och "det kan vara en fas". Rådet hon fick var att vänta ett år för att se om "det går över". Det rådet tog hårt på henne, och nu en lång tid efteråt har hon anmält händelsen via Röda Korsets byrå mot diskriminering.

Nu är inte allting åt skogen med vården när det gäller HBT-frågor. Inom psykiatrin kan jag inte dra mej till minnes att jag blivit illa behandlad utifrån min läggning. Och en gång, när jag var hos gynekologen och jag fick frågan om jag levde med någon, så ville gynekologen ge mej information om hur man kan gå till väga för att skaffa barn när man lever i ett samkönat förhållande. Jag fick till och med ett visitkort där jag kunde nå denne för att få hjälp och vägledning när det gällde detta. Så allt är inte åt fanders. Det finns ljuspunkter.

Något som är mycket, mycket positivt är att en av vårdcentralerna i stan blivit HBT-certifierade. Det innebär att personalen där har blivit utbildade kring HBT av RFSL.

Det jag vill ha sagt med allt det här är att när man redan mår dåligt och är nedsatt i både kropp och själ är det sista man vill att behöva försvara och lägga fokus på sin identitet. Hur många andra patientgrupper behöver göra det? Som vårdpersonal behöver man varken förstå eller ens samtycka till min livsstil, men det är deras förbannade plikt att bemöta mej som vilken annan patient som helst. Jag betalar skatt, precis som alla andra och mina vårdbehov har ingenting med min livsstil att göra. Egentligen vill jag inte skriva livsstil, egentligen så är det en del av min identitet.