Att vakna en morgon för att önska att den vore slut är ingen fin känsla. Rastning, frukost. Lunch. Vad hände däremellan? Iväg till HUT:en (den hästunderstödda terapin). Tjejen jag samåker med var sen. Ganska mycket sen. Att titta på klockan kan vara det mest stressande som finns. Jag avskyr att vara sen. Jag är i regel inte sen. Mitt behov av kontroll blir inte alls tillgodosett när jag är sen. Jag behöver veta när, hur och var när det gäller allt. Om jag ska iväg någonstans så behöver jag veta exakt var det ligger, hur lång tid det tar att ta sig dit och hur det ser ut där. Om jag inte har svaren på dessa frågor så får jag ångest. Första gången jag skulle till HUT:en tvingade jag min pappa att köra mej dit dagen innan, bara för att jag skulle få se vägen dit, och hur byggnaden såg ut. Sådan ångest hade jag. Så idag när tjejen jag åker med var så sen, så kokade mitt kontrollbehov. Det är jobbigt att kliva in en kvart sent, skynda sej att byta om och låta 5 andra personer vänta på en. Mycket pinsamt. Mycket genant. Jag tyckte att det var jätteskämmigt. Att ta sej till HUT:en idag var ångestfyllt. Mycket, mycket ångestfyllt.