Huvudet är som tuggummi. Jag vaknade sent idag. Jag tar mej inte upp på mornarna om det inte är under pistolhot. Ibland lägger jag mej för sent för att medicinen ska hinna släppa i vettig tid till på morgonen, men i regel så är jag bara helt enkelt..slutkörd. Det händer så mycket i både huvud och kropp nu. Och kanske i känslolivet också, men det tillhör kanske huvudet? Eller tillhöra det kroppen? Eller...tillhör det...sej självt? Jag vet inte. Vissa dagar är jag så uppfylld av gammalt att nuet får stå till sidan. Jag har svårt att vara här och nu, och det påverkar hur jag funkar med andra människor. Både människor som jag är i direkt kontakt med och människor som bara råkar röra sej i det samhälle där jag lever. Jag blir irriterad, tycker att de tar min tid. Jag har så svårt att följa med i samtal längre än kortare stunder. Det är som om jag tappar tråden eller inte förstår vad som sägs. Jag hör ljuden, men de betyder ingenting. Upplevelsen blir detsamma som när små barn inte ännu lärt sej att uttrycka sej i ord, utan istället uttrycker sej i ljud. För den som inte står nära det barnet blir det svårt att förstå barnet. Det är vad som händer i mina konversationer. Oftare och oftare. Varje dag, numera. Tillägg därefter att jag inte minns vad vi samtalat om och ibland är det till och med så att jag inte minns att samtalet överhuvudtaget har ägt rum. Jag tror att jag dissocierar friskt.

När har jag då hjärnan skarp? När hänger jag med, när kan jag koncentrera mej? När jag tränar. Då blir huvudet klarare. Och under de timmarna så är jag också mer optimistisk i sinnet. Jag tycker att jag klarar mer, och att de orosmoln som finns kommer att lösa sej.

När jag spelar spel är jag också klarare. Kan koncentrera mej på en sak och använda min motorik. Kropp och huvud är med. Det här är jag inte helt säker på om det nödvändigtvis är så bra. Jag vet inte om det är en verklighetsflykt eller om det bara är ett sätt att ta en paus.

Hunden. När det gäller hunden är jag med i matchen. När vi tränar, när vi promenerar och när vi gosar så finns jag där just precis då. Och om jag inte är där, om jag är uppvarvad och har ångest, så reducerar han min ångest. Han gör mej varm i hjärtat. Man borde få hund på recept, tycker jag. (På tal om det så vill jag verkligen ha ett bolltäcke nu...)