Var inte riktigt med i matchen imorse. Steg upp strax efter 7 för då var lilleman väldigt pinknödig och hoppade på mej i sängen. Jag var så trött. Så vansinnigt trött, men jag åt ändå frukost. En banan, ett par riskakor, kaffe och vatten, toppat med morgondosen. Klockan gick. Hade en lugn morgon, min hund är inte direkt en morgonpigg jycke. Han är mer en nattuggla... Kunde läsa tidningen i lugn och ro. Plötsligt hade klockan blivit mycket, måndagar är färdighetsträningsdagar och jag skulle hämta upp en annan tjej som också går där. Hetsade i mej lunch, och gav mej iväg. Utan för hennes hus - som för övrigt är en byggnad jag inte varit in i på många, många år då det hände en massa obehagliga saker där - så väntade jag. Och väntade. Till slut ringde jag. Hon åt lunch. Jag hade såklart tagit fel på tid. Jag var en timme för tidig. Så jag gick in genom porten. In i trapphuset. In i skräckhuset. Uppför trapporna. Det var så annorlunda. Mycket ljusare och öppnare än jag minns det. De har målat om, det är jag säker på. Och jag minns det som så mycket mer trångt. Jag minns trapporna som mycket smalare. Som mycket svårare att gå i. Det fick mej att minnas de dubbla låsen han hade på dörrarna. Ett vanligt lås på ytterdörren. Sedan fanns även en innerdörr. Där hade han bytt lås. Satt dit något speciallås. Jag vet inte om han hade uppfunnit det på egen hand, han kunde mixtra med allt möjligt, eller om det var något inköpt speciallås. Sen var det ju en säkerhetskedja också. Det var väldigt, väldigt viktigt att alla lås var låsta. Han var noga med det. Han påminde mej och min syster ofta. Det var viktigt. Varför det var så viktigt vet jag faktiskt inte. Han sa att det var viktigt och jag ifrågasatte inte det, varken i ord eller i tanke. När jag gick där i trapphuset så påmindes jag om allt det där.

Jag har noja kring dörrar. Att ytterdörrar ska vara låsta. Gärna ha säkerhetskedja. Och jag vill gärna kolla detta en, två, tre, fyrahundrafem gånger extra - att dörren verkligen är låst. Grunden kanske lades i den där lägenheten i det där huset där låsen var viktiga. Jag har annars hela tiden trott att grunden ligger i den hotbild som fanns efter separationen. Då det var noga hemma att låsa och se sej över axeln för då fanns en reell hotbild. Att det är det som har hängt med mej. Och det är det säkert, men grunden lades nog egentligen ännu tidigare. Jag tror inte att min noja egentligen handlar om tvång, jag tror att det handlar om ett inlärt beteende. Fastän jag vet att jag har vissa tvångsjox för mej. Jag har helt enkelt lärt mej att dörrar är en risk, de ska vara låsta och det är underförstått att det ska vara så. Det är ingenting man ifrågasätter. Så, vad behöver jag göra nu? Jo, ifrågasätta om det finns en reell risk för mitt liv om dörren någon gång inte är låst. Gör om - gör rätt.

Tillbaka till skräckhuset och det obehagliga trapphuset. Jag klarade att gå in. Det var faktiskt inget särskilt med det. Det var så olikt sej. Jag är glad att jag gjort det. Jag är nöjd över att jag klarat det och sett att det var inget farligt.