Startade en tråd på bipolarna om att det kan vara jobbigt att berätta om sina svårigheter och hur det påverkar relationer. Jag tycker att det är jättesvårt att lära känna nya människor. Jag väljer att tacka nej till inbjudningar och andra förslag just för att jag kan må dåligt eller i framtiden börja må dålig vilket i sin tur gör att jag beter mej underligt... Hur gör ni man när man träffar nya människor? Berättar man om sitt mående? Hur berättar man och när berättar man? Varför berättar man och varför berättar man inte?

Någon svarade att han berättar när någon frågar något som naturligt föranleder att han berättar. Om de personerna sedan hanterar det på ett negativt sätt så rycker han på axlarna åt det och tycker inte att det är ett bekymmer. En annan sa att hon är försiktig med att berätta, hon vill lära känna personen väl innan hon säger något, så att hon vet att hon kan lita på den. En tredje berättade att hon är väldigt öppen, för att kunna få förståelse från omvärlden om hon är deppig eller ställer in planerade saker. Hon beskrev vidare att hon har svårt att våga planera saker för att hon inte vill bli tvungen att ställa in "ifall att". Det gör också att det är svårt att hålla vänskapsrelationer vid liv. Hon har löst det genom att tänka att relationer bygger på ömsesidighet, andra måste försöka nå henne också, det är inte bara hon som måste vara drivande.

För mej är grejen att det rings. Jag behöver inte vara drivande. Inte alls. Folk söker mej. Mailar. Smsar. Ringer. Det blir bara totalt övermäktigt. Istället för att säga "nej, jag pallar inte" (fastän jag egentligen kanske resignerar för min oro, men det är en annan historia) så kommer jag med ursäkter. "Vi hörs längre fram". "Jag kan inte, jag är upptagen då". "Ja, jag kommer - men skickar sedan sms om att jag blivit 'sjuk' eller att något har 'hänt'". Så istället för att säga att jag är osäker i den här sociala situationen och det blir så ångestfyllt att jag väljer att inte delta, så drar jag mej undan. Och är det dessutom NYA bekantskaper....ja, då haglar lögnerna. Jag blir någon man inte kan räkna med. Någon som inte är intresserad av att umgås. De tar det personligt. Vilket såklart inte är särskilt underligt. Det är ju mitt eget beteende som skapar allt det här. Så, hur skulle jag då egentligen vilja ha det? Ärligt talat, jag vet inte. Och när borde jag berätta och när borde jag inte berätta? Vad är för mej risker med att berätta? Och vad är för mej vinster med att berätta?

Jag har haft en sån där intensiv dag. Då allt jag har gjort bara har...gjorts. Interaktion med andra människor har funkat. Under hela dagen. Väldigt skönt, för det är vad dagen har krävt av mej. Dagen har fungerat ganska bra. Kikat i psykopatboken och ägnat mej åt att prata med ex om hur jag beter mej i relationer. Har till och från haft ångest över att vara en person som hanterar sina "kära" på de sätt som boken beskriver. En förstod inte vad jag menade, en annan var ganska frågande och förstod inte varför jag frågade det och en tredje menade att jag inte alls stämmer in på de beskrivningarna. Ska prata med en fjärde också. Sen kanske jag kan lägga det åt sidan..

Det hände något jobbigt på färdighetsträningen idag. Vi gjorde en mindfulnessövning där vi skulle känna efter hur det kändes runt hjärtat och i hjärtat. Sedan skulle vi tänka på någon som vi älskar. Som vi blir glada över att se. Jag tänkte såklart på hunden. Det kunde vara en människa eller ett djur. Hur kändes det? Det stack i hjärtat. Eller det kanske var bredvid? Jag vet inte, var sitter hjärtat, mer precist? Sedan skulle vi tänka på denna någon och tänka att den älskar en. Där strandade jag! Suicidtankar och planer. I med en stesolid. 10 minuter senare hade det gått över och det gick jättebra resterande tiden på färdighetsträningen. Vad hände där? När dom där tankarna kommer så vet jag att det kan bli farligt. Så länge det jag är i en skyddad miljö så går det bra, då hinner dom gå över. Men om jag inte är det, då vet jag inte om jag skulle ha impulskontroll eller inte.



Vi startade upp med ett nytt avsnitt idag, att hantera relationer. Gick igenom att relationer är värdefulla för människan att må bra, att de är sårbara och att de är svåra. Läxan till nästa gång är att reflektera över mitt sätt att relatera till andra. Det här kommer inte att bli lätt. Vet inte hur jag ska orka ta itu med det här.

Hur ska jag palla med den här dan? Jag är stel och har ont överallt. Hela huvudet är mosigt. Dessutom har jag färdighetsträning om ett par timmar. Innan dess måste jag klä på mej, peta in linserna, sminka mej och packa träningsväskan. Och äta. Äta känns värst.

Läste en artikel på SVT Vetenskap igårkväll om stress. Den lyfte fram forskning som påvisar att även "mildare" stress ökar risken för ohälsa och sjukskrivning med 70% jämfört med personer som inte upplevde någon stress alls. På Journal of Epidemiology and Community Health kan man läsa hela forskningsresultaten. Det är gratis att läsa om man blir medlem. Det ides jag inte just nu, men någon annan kanske vill läsa. Intressant och viktigt tycker jag att det är! Stress kan faktiskt få en att ramla över kanten, stress kan vara droppen - eller snarare tsunamin - som gör att man väljer att avsluta sitt liv för att allting upplevs så övermäktigt.

Nu ska jag stressa för att göra mej i ordning. Inte för att jag har lite tid, utan för att allting jag gör går i slow motion och allt tar sån jävla tid att genomföra. Jag har en del av de här symptomen.. Vad är jag stressad över? Vad är jag inte stressad över?

Jag läser Eva Rusz Är du gift med en psykopat?. Har inte kommit så långt in i boken men fastnade särskilt för den här delen;

Tog ett långt träningspass idag. Körde hela programmet, kondition och hela styrkeprogrammet. Var tvungen att ta mej in i köpcentret också, för att byta ett par byxor åt min mamma. Att gå på stan löningshelg är ingen lek. Jag märkte att det gick rätt bra ändå, när jag hade musik i öronen. Det kanske är lösningen för mej när det är så mycket folk. Kan det vara att genom att stimulera ytterligare ett sinne, i det här fallet hörseln, för att avlasta ett annat sinne, synen, kan min möjlighet att hantera intryck förbättras? Övning från färdighetsträningen, mindfulness. Får se om det funkar.

Det som för mej klassas som gränslöst kanske istället är vanliga känslouttryck. Det är dagens tankeväckare. Hur farligt är det att säga vad man tänker? När man en gång sagt något går det inte att ta tillbaka det. Det går att säga något annat som neutraliserar det man tidigare sagt men det går inte att ta tillbaka. Det hänger där, för alltid, i luften. Så fort det trängt in genom öronen så fastnar orden i minnet. För alltid. Säger jag "jag tycker om dej" så hänger det där för alltid. Säger jag "jag skulle vilja träffa dej oftare" hänger det kvar där för alltid. Säger jag "jag saknar dej" så hänger det kvar där för alltid. Säger jag "jag älskar dej" så hänger det kvar där för alltid. Vad är det som är så farligt med det egentligen? Så är det ju med allting - allt man säger hänger kvar för alltid. Oavsett vad orden har för innebörd. Varför är ord på känslor och ord som interagerar med andra människor så farliga att låta hänga kvar? Det borde ju egentligen vara något som jag vill göra hela tiden. Tapetsera minnen med de fraserna. För jag tycker ju om en massa, massa människor. Älska är väl att ta i. Knyta an, är att ta i. Men jag tycker om en fasligt massa människor. Så varför är jag så himla skraj för att säga det? När andra gör det kallar jag det "gränslöst" och "lättvindigt". Det kanske är dags att rikta strålkastaren mot mej själv, är det gränslöst och lättvindigt eller är det jag som inte har kontakt med mina känslor på ett fungerande sätt?

Släpar mej upp varje morgon. Trots att jag numera är "ledig" på fredagar så tycker jag att det bästa är att jag stiger upp i någorlunda god tid, för att behålla dygnsrytmen och inte falla in i passivitet. Imorse hade jag i och för sej inget val, jag hade en tid på vårdcentralen för att lämna lithiumprov. Det tar max ett par minuter att sticka mej. Jag är varje sjuksköterskestudents våta dröm. Mina vener är väldigt stickvänliga. Jag brukar titta på dom ibland och tänka att "där pumpar livet inom mej". Jag tycker att det är lite lättare att tänka på mitt liv som en organism. En kropp som arbetar med olika delar för att få den att fungerar. Olika avdelningar som skelett, hud, blod, hjärta, lungor. Att det är de sakerna som är liv. Jag tror att det är mycket därför som jag gör illa min kropp när jag tappar greppet om mina tankar och känslor. För att kolla om jag lever. Om det finns något inom mej som fungerar, som lever. Jag skulle gärna sprätta upp venerna, bara för att kunna se att det rör sej inom mej. Det är mycket som jag tänker att jag vill göra som jag inte gör, för att man "inte ska göra så". Jag vet inte om skälet till att jag låter bli är beroende på normer och förväntningar eller för att jag egentligen inte vill göra mej illa. Kanske är det både och?

Är Goo Goo Dolls låt Iris bekant? I den finns en vers som lyder "And you can't fight the tears that ain't coming. Or the moment of truth in your lies. When everything seems like the movies. Yeah you bleed just to know your alive".

Inatt har jag till och med drömt om att jag skurit mej. Helt galet. Helt besinningslöst. Jag drömde att jag skar och skar men det hjälpte inte. Då skar jag djupare, högg mej i benen, i armarna, i magen. Jag kände ingenting, så jag bara fortsatte och fortsatte. Desperat. I ansiktet, i ögonen. Helt desperat. Sen vaknade jag. Det var inget bra sätt att börja dagen på. Trots det har dagen, hittills, varit ganska balanserad.

Tog mej till den hästunderstödda terapin i ett stycke. Men det var på det berömda håret. En långtradare kom över på min sida av vägen. Om jag inte hade panikbromsat, stryrt mot diket och om han inte hade lyckats väja tillbaka tillräckligt för att missa mej hade jag varit mos nu. Finns inte en chans i världen att jag hade klarat mej. Adrenalinpåslag så det sjöng om det. Men det gick ju bra... Jag undrar vad som hände egentligen, om lastbilschaffisen somnade eller vad som hände.

Hemma är jag i alla fall nu. Terapin var svår i början. Hade Punch igen och han är så vass över ryggen. Men han är mysig. Och han är vacker. Framför allt så slår han hål på mina rädslor. Rörelsen under mej när han bär mej är väldigt provocerande. Den är väldigt obehaglig. Men han bara lunkar på. "Det här behöver du inte vara rädd för". Och han har rätt. Efter en liten stund så ger det sej, det är inte lika obehagligt längre, och jag kan fokusera på att göra de övningar som är tänkt och använda hela min kropp, inte bara fokusera på mitt bäcken. Det fungerar. Jag är inte lika rädd längre. Även om jag är övertygad om att det måste nötas in, upprepande gånger, för att jag ska minnas att det inte är farligt. Att kroppskontakt inte är farligt. Och att min egen kropp inte är farlig. Eller äcklig. Eller deformerad.

Stress sammanfattar dagen ganska bra. Tog i alla fall en paus genom att äta lunch tillsammans med en kompis. Befriande att lyssna på nån annans bekymmer. Fast hon är en ganska intensiv person så jag förstår inte riktigt allt som hon säger. För det går fort och hon pratar med långa meningar. Men jag trivs i hennes sällskap. Jag trivs en timme eller två. Sen är jag nöjd. Sen behöver inte jag mer social kontakt. Sen behöver jag vila.

Jag bad om akupunktur idag på sjukgymnastiken. Jag har haft en del huvudvärk, men det var inte hela anledningen. Det är så avkopplande att ligga sådär på en brits, med ett syfte och en tidsram. Och ha stöd av en person, sjukgymnasten, som jag känner tillit till gör det hela möjligt. Så akupunktur idag var helt rätt.

Jag tog mej in på gymmet. Men fixade bara 30 minuter kondition, sen ville jag bara ut! Det var mycket folk. Så gott som alla maskiner var upptagna och det sprangs och pustades. För mycket folk, jag åkte hem. Lagade mat och sen försvann timmarna. Fråga mej inte var de tog vägen. Jag börjar vara ganska sliten.

Det krävs inte mycket för att jag ska bli helt utmattad. En dag utan rast och lunch har tagit knäcken på mej totalt. Jag är helt slut. Och gråtfärdig. Det kan inte vara bra att gråta och gråta och gråta. Idag har det i och för sej varit så stressigt att jag inte har känt någonting alls annat än stress. När jag kom hem däremot så fick jag en sån där nästintill övermäktig ångest. Ångest och trötthet. Ledsamhet och håglöshet. Jag hade tänkt träna efter jobbet idag. Jag hade behövt träna. Men utan mat i magen och efter en så hektisk dag så åkte jag hem och åt och gick in i dvala. Jag har inte hunnit med mindfulness. Ingen exponering (tror jag). Distraktion? Ja, jobbet har tagit all fokus. Göra en sak i taget? Ja, faktiskt. Fast det är ju en del av mindfulness så då har jag ju hunnit med det också. Tänk att det ska vara så jävla jobbigt att leva? Har alla det såhär jävla jobbigt med att leva?

Det känns som om jag har blivit överkörd av tåget. Träningen var hård. Men jag behövde det. Färdighetsträningen idag tog inte riktigt lika mycket energi som den brukar. Vi gjorde övningar som gick ut på att påvisa hur svårt det är när man försöker göra flera saker samtidigt, hur ofta och på vilket sätt man gör värderingar och bedömningar. Jättebra övningar! Jag ska prova använda mej av dom, för att träna. Nästa vecka börjar relationskapitlet. Det kommer att bli tufft.

Jag är helt nollställd den här eftermiddagen. Så vansinnigt skönt. En paus. Jag hoppas att den varar. Att gå på autopilot är befriande. Så vansinnigt befriande. Jag ska på färdighetsträningen och fortsätta jobba med mindfulness. Därefter ska jag på gymmet och ta ut mej ordentligt. Jag har två väldigt, väldigt hektiska jobbdagar framför mej. En klon vore väldigt behändigt.

Min mamma rotade fram en massa gamla foton i helgen. De har haft besök under ett par dagar, ungdomskompisar, och de pratade minnen och drack kaffe så det stod härliga tider till. Ganska trevligt att lyssna på dem. Så mycket glada minnen de delade. Mitt i fotostöket dök det upp bilder på mej från det att jag var liten. Riktigt liten. Långt innan helvetet började. Bilder från när min pappa och min morfar matade mej. När min morfar och jag sov i soffan, jag med tummen i munnen. Flera bilder när min äldsta bror bar på mej. Och bilder när jag är på båten och i stugan. Lyckliga bilder. Dom gjorde mej väldigt glad. Jag har många gånger tänkt att jag skulle ha velat stanna i dom åren, för alltid. För då minns jag att jag hade det bra.

Motion, sol och aktivering. Yeah right. Jag är lika jävla deppig och vill fortfarande göra mej illa. Jag har en sån där hopplöshetskänsla. Att det inte spelar någon roll vad jag gör. Nu har jag i alla fall varit ute, promenerat, tränat hunden, fotat, läst materialet från färdighetsträningen och sammanställt mina mindfulnessövning. Vad mer kan jag göra? Jag har i alla fall lagt Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva åt sidan. I alla fall för ett tag. När jag kom till hälften in i andra kapitlet insåg jag att den inte gör mej något gott just nu. Det är så nattsvart skrivet och att läsa sånt skjutsar bara på känslan av att allt är åt helvete. Den får vänta. Plockade istället upp Anna Kåvers Himmel, helvete och allt däremellan. Rationaliserade i innehållsförteckningen och gick direkt på kapitel 4 och delen om ensamhet och ensamhetskänsla. Läste tre sidor, sen orkade jag inte hålla koncentrationen längre. Så jag antar att jag får skjuta även den på framtiden.

Det är strålande sol ute idag. När jag fått tillräckligt med kaffe i magen ska jag ta min trötta jycke och gå ut på isen. Kameran ska få hänga med också. Motion och solljus ska ju vara bra mot deppighet. Man blir inte lika trött och hängig då melatonin (som visar kroppen när den borde sova) minskar ju mer solljus man tillgodoser sej. Dessutom ökar serotonin, som balanserar ens känsloliv (kort beskrivet). Där har jag motiveringen till att gå ut i solen. På isen. Melatonin och serotonin. Jag har fortfarande ingen lust.

Jag tycker aldrig att jag räcker till. Har jag tränat har jag inte tränat tillräckligt ofta, tillräckligt hårt eller tillräckligt många moment. Har jag pluggat har jag alltid kunnat plugga lite till. Har jag umgåtts har jag inte varit nog trevlig, nog rolig, nog intressant, nog engagerad. Har jag jobbat har jag inte hunnit med det jag måste hinna med, inte gjort på rätt sätt eller inte varit tillräckligt tillgänglig. Har jag varit i en relation har jag inte varit tillräckligt lyhörd, inte tillräckligt omtänksam, inte tillräckligt stöttande, inte tillräckligt förstående, inte tillräckligt kärleksfull.

Om jag bara vore smartare, klokare. Mer social och öppen - utan ångest. Mer effektiv och mindre stresskänslig. Mer stöttande... Om jag bara vore frisk. Om jag bara vore normal.

Musik: Maria Mena - Just a little bit

Det spelar absolut ingen roll vad jag gör. Jag räcker ändå inte till.

Tog i på träningen idag. På vägen tillbaka till bilen så höll jag på krocka med en man. Det var bara han och jag på trottoaren. När jag gick åt höger gick han åt samma håll. När jag gick åt vänster gick han åt samma håll. Vi var hela tiden på kollisionskurs. Ångest kom omedelbart. Jag hade ingenstans att ta vägen. Det slutade med att jag ställde mej nära husväggen och stannade där och så lät jag honom passera. Jag kunde inte köra innan jag suttit en stund en i bilen och samlat mej.

Önskar ibland att vägen hem från gymmet vore längre. Jag hade kunnat köra för evigt. Bara åka. Men som alltid annars tar man sej till slut fram till målet. Växlade mellan varmt och kallt när jag stod i duschen. Bara för att känna något. Det är en märklig känsla när kroppen är oliksidig. Ibland skev, bruten, svullen, varm, kall, lätt, tung. Det finns ingenting lagomt med min kropp. Absolut ingenting. Det händer att huden blir outhärdligt känslig. Då klarar jag inte att kläderna ligger mot huden. Känslan är att den skaver, som ett rivjärn. Det är outhärdligt! Jag får klä av mej, helt naken, och sedan hålla ut armarna från kroppen. Håret kan inte vara utsläppt, för det skaver mot axlarna. När jag är hemma går det an. Då kan jag stå där naken bäst jag vill. Men är jag på bussen, eller jobbet, eller stan eller vart än det kan vara, ja, då blir det problem. Då vill jag bara göra illa mej. För gör jag illa mej då så fokuseras känseln dit och det lättar. Det går över.

Jag tog mej till slut ut för att träna. Jag var på god väg att fastna i soffan, under filten. Sov alldeles för länge. Klockan ringde gång på gång men jag orkade inte upp. Tvingade mej upp. Tvingade i mej frukost. Hamnade i soffan och där hade jag nog somnat om ifall jag inte hade beslutat mej för att åka och träna. Jag ville inte åka och träna. Jag vill lägga mej under filten och sova. Sova bort hela dagen. Helst hela livet.

Det vore väldigt enkelt att blunda och bara trycka på gasen. En bilolycka i mängden. Bara låta det hända. Men det gör jag inte. För jag vet att jag egentligen inte vill. Det är klumpen i magen som gör det. Klumpen och tårarna som hela, hela tiden bränner bakom ögonlocken. Känslan att vilja släppa taget helt tror jag kommer från att den där klumpen och de där tårarna nöter ned mej. Att ha en klump i magen då och då är otrevligt. Men att ha det konstant är outhärdligt. När jag närmade mej stan kom dessutom ångesten. Plötsligt! Jag var nära att tvärnita så jag skulle kunna fånga mina tankar och skriva ner dem för att ta reda på var den här ångesten kom ifrån. Men nä. Det kunde jag inte såklart. När jag väl hade parkerat så var ångesten kvar men triggern som bortblåst. Vad var det jag tänkte som fick mej att känna sådär?

Jag avskyr att duscha på gymmet. Inte så mycket för nakenheten utan för mina ärr. Jag skäms över mina ärr. Och de är tillräckligt iögonfallande för att jag inte ska kunna vila tryggt i att de flesta inte lägger märke till dem. Jag har duschat på gymmet en gång sen jag började träna där. I vanlig ordning åkte jag idag hem för att duscha. Grät hela vägen i bilen. Stannade för att kika in på Hemmakväll för att låna lite film och det tog verkligen emot att gå in och vara helt söndergråten och plufsig. Dessutom stinkandes av svett. Huvan över huvudet och så skamset in i butiken. Snarast ut efter att ha valt film och sedan tillbaka i bilen. Gråtandes. Jag grät hela vägen hem. In i duschen, på med bastun. Och jag grät. Jag grät och jag grät och jag grät. I 40 minuter låg jag i bastun, ömsom gråtandes ömsom med peptalks i huvudet. Att fingra på kniven i de stunderna är förföriskt. Jag hatar det ordet, men det är det enda som passar. För det är inte förföriskt att göra sej illa på något sätt. Jag har läst om många som romantiserar det. Det är bara bull. Det gör mej arg. Det är en utväg. En lösning. Varken mer eller mindre. Jag har ingen relation med kniven, den är ett redskap som kan ge mej lättnad. Att falla över bastuaggregatet, jag skulle kunna säga att jag halkade. I 40 minuter debatterade jag med mej själv i bastun;

"Tjena bruden! Nu kommer min 'stalkersida' fram igen. ;) Har du lust att hänga med mej imorgon och dricka öl och kolla på hockey? ;) Kram." Fick det igår. Och jag har dragit ut på att svara. För jag har inte alls någon lust med det. Om det inte är så att jag kan sitta i en soffa, äta chips, kolla på hockey och gråta. Men det är inte riktigt ett sånt tillfälle. Svarade nyss att "jag inte kan, tyvärr". Fast jag visst kan. Jag vågar bara inte träffa folk. Det här är andra gången som jag hittat på en ursäkt till den här människan. Undrar hur många det kommer att bli innan hon tröttnar. Och när hon gjort det så ångrar jag att jag inte bara sa som det var; att gå ut just nu inte är någon bra idé, men att om hon orkar stå ut med någon som gråter och snörvlar i soffan så hänger jag gärna. Men det säger jag inte. Såklart. Det passar sej inte. Och jag har inte heller tillräckligt med tillit till henne för att göra det. Som jag sagt tidigare, det där jävla sociala är svårt! Att knyta an är svårt..